Sa du inte en gång att du inte har något behov av erfarenhet? Att du vet allting utan den? Det var mitt lilla skämt – men vem vet, kanske sa du faktiskt det!
Jag tänkte att ett brev skulle vara det bästa och skojsligaste sättet att försöka nå dig. Det är kanske det enda verkliga sättet nuförtiden som man kan bryta sig igenom den där misstänksamma känslan av att bekanta sig igen. Den fruktansvärda blygheten och småpratet, vet du vad jag menar? Det skojsliga och skrattligas plötsliga avbrott lämnar en nästan för trött för att hålla sig ikapp, och därför bestämde jag mig för att skriva till dig – med hopp om att återskapa det skojsliga skrattliga på ett sötsmartligt vis – precis som Tchaikovsky’s 1812 Ouvertyr.
Jag har varit på utmärkt smickrande humör idag. Jag ser ut som 20 och känner mig som 16. The fucking weather is fucking great. Främlingar på gatan säger “Guten Tag” till mig överallt, och jag svarar alltid med ett ännu mer överdrivet “GUTEN TAG!” Tyskarnas bästa kvalitet är att de aldrig inser när man clownar sig.
Det känns som att jag borde “fråga dig saker”, men jag vet verkligen inte vad jag ska fråga om. Hur är ditt liv? Hur mår du? Har du några oanständiga rykten att dela med dig av? Bla bla bla. Jag menar, jag hade kunnat berätta för dig om mitt liv, men vad finns det egentligen att säga? Min väninna säger alltid att jag har en svaghet när det kommer till konsten att beskriva saker, att jag alltid beskriver människor, händelser, och så vidare, på ett så oinspirerande vis. Till exempel, “hon är jättetrevlig”, “det var superkul”… men jag tycker verkligen att det räcker. Om det är trevligt så är det trevligt, och är det superkul så är det superkul, och vad det gäller att berätta för dig om mitt liv har jag bara en sak att säga: DET ÄR TREVLIGT. Men du – snälla dela med dig av vad du än känner dig manad till.
(Snart ska jag bli arvtagerska, förresten, jag antar att det är lite av en rolig nyhet… det är en lång historia, kanske har jag berättat för dig?) Bara låt pengarna flöda genom ditt bankkonto, försök inte kontrollera dem…
Tror du att du kommer återvända hit när du kan? Jag känner en slags grymhet i att du inte är här, född från samma humor och samma uttråkning som vi båda två väl känner till… är det galenskap? Men i slutändan hoppas jag bara att du mår bra… om jag skulle träffa dig snart vore det jättetrevligt, men jag är säker på att du håller med: om inte Gud gör det kommer det helt enkelt bara inte bli gjort.
Kanske verkar mitt brev antyda att du har en skyldighet att skriva tillbaka, vilket du såklart inte har, men känn dig välkommen att göra det… det vore förtjusande.
Amore e luce
Din vän / Annika
Skärselden 