Cowboy Lovesong

Kom
Kom
Kom och dansa
Jag hoppas att den här dansen blir som en nyckel
Till din substans
Cowboy
Jag tänker på dig 24 timmar om dygnet
När jag ligger i min hängmatta
Solen är genomborrad av pilar som ett orange mål
Även om jag kallar dig bror
Så ger du mig demonstånd
Skydda din hårdvara
Min ängel
Där jag äter dig
Blunda
Lämna utrymme för iver
Till oskuld.
Jag planerade allt.
Tror du att allt är bestämt i förväg?
Vår goda förståelse
Vårt liv i underkläder

Vårt uppdrag
Vårt elände
Våra äventyr

Fysisk vilja och snabbhet
Våld
Sovrum 2 eller 3
Vi sover på Motell
Fatala risker för lite lätthet
Och Legend
Jag träffar dig på kasinot
Vi förlorar vår insats
Efter att ha förutsett vår ruin
Mer sardiner till jul
Och karnevaler som doftar av olika rätter.
Vi tar det med oss oavsett var vi stannar
Maten kommer att bäras bort i vår mage som i den säkraste av påsar
Vi samlar chipsen i din jacka
Tillbaka till garderoben
Vi flirtar med hotellchefen
För att få lite pengar.
Cul de sac
Vi flyr
Framifrån och bakifrån
Jag läser saker i dina ögon
Kanoten går nerför forsen
Som ett knivblad i vatten.
Syra från galaxer.
Efter femton dagars av bivouacs.
I ljuset av rosa himmel

Att skära upp rör ur vassen
Jag bestämmer mig för att fly.
Jag föredrar uppbrott framför tristess.
Rädsla för att vår lycka ska kväva oss.
Min frihets spöke kommer och tar mig bort
Mitt i natten.
Det är min skräck att höra piskan från hans vagn
Och hans svarta dödshästar
Som kommer för att dricka i våra sjöar
Och skelettet nyper med sina kalla fingrar
Mina lockar

Och säg mig då, gå, gå och lev, gå och träffa andra killar, andra barer, andra hotell
Jag kan välkomna dig nu, om du krossar dig själv i äktenskapet och om du blir inträngd i säkerheten
Och i tillräcklighet
Jag varnade dig att jag kommer och biter dig i tårna
Med mina dödständer på dina rosa naglar
Jag tittade på det ihåliga ansiktet med sanden som rann genom käkarna
Och jag bjöd honom på en kaffe
Jag sa att jag gillade den här tristessen
Det jag fann i dig, tvivel och äventyr
Svårigheten som jag ville ta mig an
Du kom ut ur tältet i dina underkläder
Och du satte dig vid lägerelden, bredvid döden
Du klappade hästarna och hällde upp vatten från sjön i badkaret
För att de skulle dricka
Och du simmade naken i sjön.
Du gav mig en blick precis innan du störtade in i sjön
Jag väntade i två timmar och såg skelettet ta på sig hatten igen med den helvetiska blicken hos langaren som slutför sitt uppdrag och återvänder till helvetet
Halv
I hans husvagn
Jag kommer att lämna över mitt gevär och mina granater till känslorna av tillgivenhet
Jag tar stigarna ensam med tårar i ögonen
jag försvinner
Genom fönstret eller med våld
jag gillar dig
Men jag kan se mig själv sticka också
Jag vet inte vad jag ska göra
Livet tar mig med sin utrustning
För att göra mig till en träskpopstjärna
Jag är i ett tillstånd av hypnos efter våra matcher.
Följ mig
Ge mig resten
Föräldralösa barn, vårt öde är begränsat till dig och mig
Bara du och jag
Berätta ditt lösenord för mig
Jag bryter lockarna
Jag erbjuder dig min mun
Anden berör mig
uttryck
Nytt fel
Nya drömmar
Stimulanta och harmonier
Jag vill att du tar hissen ner igen
Till ditt hjärtas japanska trädgård
Ge vika åt dina besvikelser
Jag vill att du bestämmer dig för att ta dina besluts tygel
Att du inte kontrollerar din kuks stånd när du kysser mig
Låt inget hindra dig i ditt medvetande
Så länge du känner värme i ditt hjärta
Och att ditt kött söker fladdermössens smidighet

Andas, min kära,
Andas


text: Clément Szuszkin
översättning från engelska: Ian Memgard
English translation and French original

My Dear Friend

My Dear Friend,

Didn’t you once say that you have no need of experience? That you know everything without it? That was my little joke – but who knows, maybe you did say that once!

I thought a letter would be the best and most funlaughty way to reach out to you. It’s perhaps the only real way nowadays to shatter that suspicious getting-acquainted-again feeling. The horrible shyness and small talk, you know? The sudden cessation of the fun and the laughty leaves you almost too tired to keep up, and that’s why I decided to write to you – with the hope of bringing the funlaughty back in a cutesmarty fashion – just like Tchaikovsky’s – 1812 Overture!

I’ve been in an excellent and most flattering mood today. I look 20 and I feel like 16. The fucking weather is fucking great. Strangers on the street “Guten Tag” me here and there, and I always reply with an even more exaggerated “GUTEN TAG!” The best quality the Germans possess is that they never realize when you’re being A Clown.

I feel like I should “ask you things”, but I really don’t know what that would be. What’s your life like? How are you? Any salacious rumors to share? Bla bla bla. I mean, I could tell you about my life, but what’s there really to say. A friend of mine always says that I’m lacking when it comes to the art of “describing things”, that I always describe people, events, et cetera, in a most uninspiring way. For example, “she’s super nice”, “it was super fun”… but I really find it to be enough. If it’s nice it’s nice, and if it’s super nice it’s super, and as for telling you about my life, all I can say is that IT IS NICE. As for you, please share with me whatever your will should dictate. 

(I’m going to be an Heiress soon, by the way, I guess that’s kind of funny news… it’s a long story, maybe I’ve told you?) Just let the money flow through your bank account, yeah yeah yeah, don’t attempt to control, yeah… haha… )

Do you think you’ll make a return here when you can? I feel a kind of cruelty in you not being here, born of the same humor and the very same boredom we both very well know… Is it madness? But at the end of the day I just hope you’re doing well… If I were to see you soon that would be super nice, but I’m sure you’d agree: if God don’t do it, it just won’t get done. 

Perhaps my letter has insinuated that you are under obligation to write me back, which you are of course not, but please feel free to do so… it would be most charming! 

Amore e luce / 

Your friend / Annika 


Min Kära Vän

Sa du inte en gång att du inte har något behov av erfarenhet? Att du vet allting utan den? Det var mitt lilla skämt – men vem vet, kanske sa du faktiskt det!

Jag tänkte att ett brev skulle vara det bästa och skojsligaste sättet att försöka nå dig. Det är kanske det enda verkliga sättet nuförtiden som man kan bryta sig igenom den där misstänksamma känslan av att bekanta sig igen. Den fruktansvärda blygheten och småpratet, vet du vad jag menar? Det skojsliga och skrattligas plötsliga avbrott lämnar en nästan för trött för att hålla sig ikapp, och därför bestämde jag mig för att skriva till dig – med hopp om att återskapa det skojsliga skrattliga på ett sötsmartligt vis – precis som Tchaikovsky’s 1812 Ouvertyr.

Jag har varit på utmärkt smickrande humör idag. Jag ser ut som 20 och känner mig som 16. The fucking weather is fucking great. Främlingar på gatan säger “Guten Tag” till mig överallt, och jag svarar alltid med ett ännu mer överdrivet “GUTEN TAG!” Tyskarnas bästa kvalitet är att de aldrig inser när man clownar sig.

Det känns som att jag borde “fråga dig saker”, men jag vet verkligen inte vad jag ska fråga om. Hur är ditt liv? Hur mår du? Har du några oanständiga rykten att dela med dig av? Bla bla bla. Jag menar, jag hade kunnat berätta för dig om mitt liv, men vad finns det egentligen att säga? Min väninna säger alltid att jag har en svaghet när det kommer till konsten att beskriva saker, att jag alltid beskriver människor, händelser, och så vidare, på ett så oinspirerande vis. Till exempel, “hon är jättetrevlig”, “det var superkul”… men jag tycker verkligen att det räcker. Om det är trevligt så är det trevligt, och är det superkul så är det superkul, och vad det gäller att berätta för dig om mitt liv har jag bara en sak att säga: DET ÄR TREVLIGT. Men du – snälla dela med dig av vad du än känner dig manad till.

(Snart ska jag bli arvtagerska, förresten, jag antar att det är lite av en rolig nyhet… det är en lång historia, kanske har jag berättat för dig?) Bara låt pengarna flöda genom ditt bankkonto, försök inte kontrollera dem…

Tror du att du kommer återvända hit när du kan? Jag känner en slags grymhet i att du inte är här, född från samma humor och samma uttråkning som vi båda två väl känner till… är det galenskap? Men i slutändan hoppas jag bara att du mår bra… om jag skulle träffa dig snart vore det jättetrevligt, men jag är säker på att du håller med: om inte Gud gör det kommer det helt enkelt bara inte bli gjort.

Kanske verkar mitt brev antyda att du har en skyldighet att skriva tillbaka, vilket du såklart inte har, men känn dig välkommen att göra det… det vore förtjusande.

Amore e luce

Din vän / Annika


Bladee

Marknaden var kaotisk och suddig. Men även på en sådan plats hade de handlande människorna en viss definition. Fastän de uppenbarligen existerade i samma utrymme som jag, så verkade de alldeles för vackra för det. Marknadens verklighet kom endast till mig när jag prackade på människor andrahandsteorier jag snappat upp från böcker som “Marknadernas historia” och filmer som “Markus på marknaden”. Marknader är som egna moderna samhällen i miniatyr, tänkte jag. Och i dagens samhälle ansågs jag vara en lite tråkig person. Jag hade varken modet att röka cigg på toaletterna på rasterna, eller att shotta tequila med resten av mina kollegor på våra after work-fester. Kanske hade jag bara nyss fyllt 20, men jag förstod redan att saktmodets dygdighet var en ren och skär lögn. Vilken sorts framtid väntade mig om jag redan, även i detta miniatyrsamhälle, var helt oanmärkningsvärd? Omkring mig gick coola unga par runt och letade efter retromöbler att fylla sina vackra lägenheter med. Vad gjorde jag egentligen här? Vem var jag? Min föraning om att jag skulle komma att leda ett fullkomligt trist liv fyllde mig med en förtvivlan bortom alla ord. Jag skulle precis bege mig tillbaka hem, när jag hörde någon ropa mitt namn.

De säger att livet är en slump, men jag tror att mitt möte med Cameron den dagen var del av något mycket större än vi två. Man hade kunnat säga att det var som det efterlängtade svaret på mysteriet Julius Ceasar viskade när han blöd ihjäl på senatens golv. Eller var det mer som svaret på Sphinxens gåta? Jag antar att det inte spelar någon roll. Du förstår, om jag var tråkig, så var Cameron spännande. Det roliga och det skrattliga vandrade vid hans sida vart han än begav sig. Som om han rest världen runt växte Cameron upp och blev den starkare, mer solbrända, och betydligt mer självsäkra av oss. Folk tyckte att han var sexig, och han sågs alltid med ett leende på läpparna. Det blev vår plikt som bästa vänner att undersöka alltingtillsammans, att dra varje värja som gick att dra. Men var det verkligen en bra idé?

En viss “Bladees” uppdykande hade fångat mina vänners uppmärksamhet den sommaren. Han var det enda de pratade om, och det enda de lyssnade på. “Så imponerande är han faktiskt inte,” brukade jag säga, för att övertyga både mig själv och mina vänner, men sanningen var att jag var mer än imponerad. Jag…

Jag…

Jag tolkade helt enkelt Bladee självständigt, och observerade honom från andra, mycket märkligare vinklar. Kanske var det fånigt at mig, men jag fann honom fascinerande. Jag minns en kväll på en hemmafest, då en vän till mig satte igång låten “be nice to me”, och en underlig röst i mitt huvud svarade, “det ska jag.”

Bladee var så fri… fri på ett sätt jag inte var. Skulle jag någonsin bli så fri som han? Jag måste försöka. Han som är fri från rådande moral och förnuft kan åstadkomma vadsomhelst. Precis som Marquis de Sades hjältinna Juliette, måste jag befria mig själv för Bladee.

Natten innan jag stötte på Cameron på marknaden hade jag det galna infallet att be till Gud innan jag gick och lade mig. Hur går det nu igen? frågade jag mig själv, men sen kom orden till mig.

“Fader vår,” började jag, “helgat varo ditt namn. Må ditt rike komma, må din vilja ske…”

Vem kan säga vad som hände sen? Allt jag minns är att jag hörde samma fruktansvärt underliga röst som på hemmafesten. Den verkade komma från inuti mig.

“I anden! I kroppen! I ögonen! I båda händerna! I blodet och andedräkten! I klingan!” ekade den genom min själs kammare. Min hjärna tömdes och jag störtade ner på sovrumsgolvet i djup sömn. Jag minns inte vad jag drömde den natten. Bara den där rösten – den där underliga rösten… Oskyldigt undrade jag om orden fortsatte att formas inom mig. Märkliga tankar och vansinniga tankar och allegoriska tankar spred sig. Om jag bara vetat vad som väntade.

“Hallå, Ilia!”

Jag vände mig om och såg min bästa vän, lika munter som alltid.

“Hej Cameron,” sa jag, “hur är läget? Jag skulle precis gå.”

“Redan?” sa han besviket. “Jag skulle ha älskat att hänga med dig, bro. Jag letar efter ett uråldrigt svärd att hänga på väggen i min nya lägenhet. Du är alltid så bra på att hitta sånt.” Sen lystes hans ansikte upp. “Du kommer aldrig kunna tro vad jag ska göra ikväll!”

“Vadå?” frågade jag. Cameron gjorde många otroliga saker och det verkade troligt att vad han skulle berätta för mig, vad det än var, faktiskt skulle låta trovärdigt. Men vad han berättade därnäst var verkligen förbluffande.

“Jag har biljetter till Bladee-konserten,” sa han.

“Du skojar,” svarade jag, och min hänryckning måste gjort intryck på honom, för han bjöd mig direkt att följa med.

Den kvällen, när vi förfestade hos Cameron, så insåg jag att det var ödet snarare än slumpen som fört oss samman, och med samma människor som jag mött hundra gånger förut, på andra hemmafester och häng. Alla verkade ovanligt intresserade av att konversera med mig, mycket mer än vad de någonsin varit tidigare. De kommenterade till och med min utstyrsel, och sa, “du ser jättebra ut ikväll, Ilia!”

Om det fanns en gud som slängt mig, så var detta en gud som plockat upp mig igen. En gud som förstod mig och mitt djupa behov av frihet. Av att vara fri för Bladee. Var det samma gud som besvarat min bön natten innan? Vad den rösten än var för något så bestämde jag mig att tro på den. “Ubern är här om fem minuter!” sa Cameron. Brum brum – så var vi på väg.

Jag minns inte mycket av konserten. Vem skulle kunna minnas sådan ekstas efter att den är över? Men efteråt, när konserten var över, så la Cameron armen om mina axlar och viskade i mitt öra: “Det finns en överraskning åt dig. Gå upp för trappan och knacka på den gula dörren.”

“Vänta, varför det?” sa jag, men Cameron bara blinkade åt mig.

Vad överraskningen än var, så lydde jag. De väntade på mig i mitten av ett enormt rum med en underbar utsikt över natten. En stilig kille i en röd tröja erbjöd mig den ultimata frestelsen. “Bladee är här. Du måste ge honom ditt hedrande.”

“Du vet vad du måste göra,” uppmanade hans följeslagare mig.

“Snälla!” svarade jag utan att tveka. “Jag ska göra det.”

Bladee, du kan komma in nu,” sa en av de unga männen på svenska. Jag var stel av förväntan. En minute senare kom Bladee in i rummet.

Ibland sägs det att vissa kändisar är “trevliga och jordnära”, men nu förstod jag vad det verkligen betydde. För i hans ögon såg jag inte den trendiga unga stjärnans kyliga glans, utan värmen som återspeglades från ögonen hos de ödmjuka kor som hans förfäder en gång måste ha fött upp, i sina små stugor, i det lilla kalla landet så långt borta.

Det måste vara du som är min väpnare,” sa Bladee (på svenska), och jag nickade eftersom jag förstod av mig själv vad han menade, fastän jag inte förstod hans språk. “Men även den mest trogna väpnare förtjänar en dag att själv känna riddarens vansinniga beslutsamhet.” Jag knäböjde framför hans klappstol och förberedde mig på att ta emot hans svärd, som skulle dubba mig in i hans värld. I andra ord så sög jag hans kuk. Och när han kom i min mun, med ett stön som verkade komma från själva djupet av hans varelse, så fylldes min hjärna av ett bländande vitt ljus; där var det, klarhet, intellektuell och spirituell styrka, som om varenda hudcell – inte bara i min kropp men även i min själv – plötsligt hade blivit fullständigt återfuktad. Och då visste jag det. Att jag aldrig skulle vara tråkig.

Jag såg upp med tacksamhet och torkade mig om munnen. Men vad hade hänt med Bladee, plötsligt så tömd på kraft? Han såg fullständigt utmattad ut när han lutade sig tillbaka igen mot stolen, oförmögen eller ovillig att resa på sig igen. “Tack… och varsågod,, sa han, och när han talade verkade han kollapsa in i sig själv, som en ballong några dagar efter festen. Och precis som en ballong tömdes han plötsligt på luft och skjöts genom luften, ut genom det öppna fönstret och in i den stjärngnistrande natten utanför. Jag tappade hakan för andra gången – denna gången av vördnad. Skulle han någonsin synas till igen? Kanske skulle hans resa fortsätta på en annan plats, i en annan stad; kanske på en annan planet. Allt jag visste var att min resa bara precis hade börjat. 

text: Ian Memgard & Zola Gorgon
översättning: Zola Gorgon
bild: Ian Memgard

Bladee

The market was chaotic and blurry. But even in such a place, there’s a certain definition to the people buying and selling things. Even though they clearly existed in the same space as I, they appeared to be too beautiful for it. The reality of the market was only provided to me by cornering people with second hand theories I had picked up from books like “A History of Markets” and movies like “Markus at the Market”. Markets are like self-contained, modern societies in miniature, I thought. And in today’s society, I was considered a somewhat boring person. I didn’t have the courage to smoke cigarettes in the resteroom during breaks, nor to do tequila shots with the rest of my colleagues at our after work parties. I may have just turned 20, but I understood that the idea of meekness as a virtue was a bold-faced lie. What sort of future could await me if I was already unremarkable even in this miniature society? All around me were cool, young couples looking for retro furniture to fill their beautiful apartments with. What was I really doing here? Who was I? My premonition that I would lead a totally boring life filled me with a despair beyond words. I was just about to head back home, when I heard my name being called.

Life is said to be a coincidence, but I think that my encounter with Cameron that day was part of something much greater than the two of us. One could say it was like the long awaited answer to the mystery whispered by Julius Caesar as he bled out on the senate floor. Or was it more like the answer to the riddle of the Sphinx? I guess it doesn’t matter. You see, if I was boring, Cameron was exciting. The fun and the laughty stayed at his side wherever he went. As if he’d travelled the whole world, Cameron grew up to be the stronger, more tanned, and significantly more confident one of us. People thought he was hot and he was always seen smiling. It became our duty as best friends to investigate everything together, to draw every blade there was to be drawn. But was this really such a good idea?

The appearance of a certain “Bladee” had caught the attention of most of my friends that summer. He was all they would ever talk about and all they would ever listen to. “He’s just not that impressive,” I used to say, trying to convince both myself and my friends, but in reality I was more than impressed. I was.. 

I was.. 

I was simply interpreting Bladee independently, observing him from other, much stranger angles. Maybe it was silly of me, but I found him fascinating. I remember how one night at a house party my friend put on the song “be nice to me”,and a strange voice inside my head answered, “I will”.

Bladee was so free… free in a way I was not. Would I ever be as free as him? I had to try. He who is freed from existing morals and reason can accomplish anything. Just like the Marquis de Sade’s heroine Juliette, I had to free myself for Bladee.

The night before I met Cameron at the market I had the crazy idea to pray to God before bed. How does this go again? I asked myself. Then the words came to me. 

“Our Father,” I began, “hallowed be thy name. Thy kingdom come, thy will be done…”

Who can say what happened? All I remember is hearing the same terribly strange voice I heard at that house party. It seemed to come from inside me. 

“In the spirit! In the body! In the eyes! In both hands! In blood and breath! In the blade!” it echoed through the chambers of my soul. My mind went blank and I crashed onto my bedroom floor, fast asleep. I don’t remember what I dreamed that night. Only that voice – that strange, strange voice. I wondered innocently if those words were forming within me even after. Strange thoughts and mad thoughts and allegorical thoughts scattered themselves. If I only knew what was to come.

“Hey, Ilia!” 

I turned around and there was my best friend, as cheerful as ever.

“Hey, Cameron,” I said. “How’s it going? I was just about to leave.”

“So soon?” he said, disappointed. “I would have loved to hang out with you, bro. I’m looking for an ancient sword to hang on the wall of my new flat. You’re always so good at picking out things like that.” Then his face lit up. “Oh, you’ll never believe what I’m doing tonight!”

“What?” I asked. Cameron did many unbelievable things and it seemed likely that what he was about to tell me, whatever it was, would, indeed, be believable to me. But what he told me next was truly astonishing.

“I’ve got tickets to the Bladee concert,” he said.

“No way,“ I replied, and the rapture on my face must have impressed him, because he invited me to come along.

That night, after pre-drinks at Cameron’s, I realized that there was fate, more than coincidence, entangled with our encounters, the very same people I’d met a hundred times before at different house parties and hangouts. Everyone seemed oddly interested in making conversation with me, more than they ever had made known to me before. They even commented on my outfit, saying, “you look really good tonight, Ilia!”

If there was a God who had thrown me away, here was a God who had picked me up. A God who understood me and my deep need to be free. To be free for Bladee. Was it the same God who had answered my prayer last night? Whatever that voice had been, it was a voice I decided to believe in. “The Uber is here in 5 minutes!” said Cameron. Wroom wroom – and we were on our way.

I don’t remember much of the concert. Who could possibly recall such bliss after it’s gone? 

But afterwards, when the concert was over, Cameron put his arm around my shoulders and whispered into my ear, “There’s a surprise for you. Head upstairs and knock on the yellow door.” 

“What, why?” I said but Cameron just winked. 

Whatever the surprise was, I obliged. They were waiting for me in the middle of a huge room with a wonderful night view. A handsome guy in a red shirt offered me the absolute temptation. “Bladee is here. You must pay him tribute.” 

“You know what to do,” his companions urged me. 

“Please!” I answered them without hesitation. “I will do it.” 

“Bladee, du kan komma in nu,” said one of the young men. I stood frozen in anticipation. A minute later, Bladee entered the room.

People sometimes say that certain celebrities are “nice and down to earth”, but now I truly understood what that meant. For in his eyes I saw not the cold glint of the trendy young star, but the warmth reflecting from the eyes of the humble cows that his ancestors must once have reared, in their little homesteads in that small cold country far away.

“Det måste vara du som är min väpnare,” he said, and I nodded because I understood intuitively what he meant. “Men även den mest trogna väpnare förtjänar en dag att själv känna riddarens vansinniga beslutsamhet.” I kneeled before his folding chair and prepared myself to receive the touch of his sword, which would dub me into his world. In other words, I sucked his dick. And as he came into my mouth, with a groan that seemed to come from the very depth of his being, a blinding white light filled my brain; there it was, clarity, strength of spirit and intellect, as if every single skin cell – not just in my body but in my soul – had suddenly become perfectly moisturized. And I knew it then. That I would never be boring.

I looked up in gratitude and wiped my lips. But what had happened to Bladee, suddenly so drained of his power? He looked completely exhausted as he fell back against the chair, unable or unwilling to rise again. “Tack…. och varsågod,” he said, and as he spoke he seemed to crumble into himself, like a party balloon left out a few days too many. And just like a balloon he suddenly deflated and was propelled through the air, through the open window and into the starry night outside. My mouth dropped open for the second time; this time, it was with awe. Would he ever be seen again? Perhaps his journey would continue in another place, in another city; perhaps, on another planet. All I knew was that my journey had just begun. 

text: Ian Memgard & Zola Gorgon
image: Ian Memgard

Soldier

You do not carry responsibilities, as long as you’re not satisfied

The suffering of gentlemen

If I do not come to you now, what will you do?

Almost always you have nothing to give to me

I thank you for your upbringing, love and livelihood

Really, a mother does not always have to pay

She kept you screened off in her belly, 

and you kept yourself from her labors

Clothing and shelter, always looking for stress 

Taxpayers, nation builders, again it’s hard

You have no reputation, you are arrogant, you are perverted

Whenever you travel, blood and disaster, do you not rest? 

You have certainly slipped, and the way you have lost

Who will guide you, who has been given the power?

Still, your eyes are beautiful, and they are strong 

and they are full of modesty

Your eyes are enduring

He who lives forever, let him lie down and weep

The grave is right in front of you, but you do not flee

That is why I praise you for your beauty, and how you are made

My heart awakens what it predicts

I’m coming, I’m coming to you now


text: Ian Memgard
image: Juliusz Lewandowski

Soldat

Du bär inget ansvar, så länge du inte är tillfredställd

Herrarnas lidanden

Vad gör du om jag inte kommer till dig nu?

Nästan alltid har du inget att ge mig

Jag tackar dig för din uppväxt, kärlek, och leverne

Sannerligen, en moder måste inte alltid betala

Hon höll dig avskärmad i sin mage

och du höll dig själv från hennes mödor

kläder och tillflykt, alltid på jakt efter stress

Skattebetalare, nationsbyggare, återigen är det svårt

Du saknar anseende, du är arrogant, du är pervers

Vart du än reser, blod och katastrof, vilar du aldrig?

Du har sannerligen halkat, och som du förlorat

Vem ska vägleda dig, vem har fått makten?

Ändå är dina ögon vackra, och starka är de

och fulla av blygsamhet

Dina ögon består

Låt den som lever för evigt lägga sig ner och gråta

Graven är precis framför dig, men du flyr inte

Det är därför jag prisar dig för din skönhet, och hur du är skapad

Mitt hjärta väcker vad det förutspår

Jag kommer, jag kommer till dig nu


text: Ian Memgard
bild: Juliusz Lewandowski

The Ketamine

I turned on the TV as I usually do, but that night was different. The TV, which I always watch with the volume set to 25, became inaudible to me, and instead I heard someone’s voice speak to me. “They say the spirits of the dead become stars,” said the voice. I ignored what I heard, such scattered fantasies and strange thoughts must be ignored. Well, how about that voice? Do I have the confidence to admit it? “How long will this last?” I said to myself, and right then the sound of the TV came back. 


text: Ian Memgard
image: Minna Rolfson

Ketaminet

Jag satte på TV:n som jag brukar göra, men den kvällen var annorlunda. TV:n, som jag alltid tittar på med volymen inställd på 25, blev ohörbar för mig, och istället hörde jag någons röst tala till mig. “De säger att de dödas andar blir till stjärnor” sa rösten. Jag ignorerade det jag hörde. Sådana spridda fantasier och konstiga tankar måste ignoreras. Tja, vad sägs om den där rösten? Har jag självförtroendet att erkänna det? “Hur länge kommer det här att pågå?” sa jag till mig själv, och genast då kom TV:ns ljud tillbaka.


text: Ian Memgard
bild: Minna Rolfson

ODE TILL ETT EMO’S RUM

Äntligen i min kammare igen!
En fristad för en tjej obunden av stil,
den enda fristaden för en lidande själ.
Min mor, min sanna livmoder,
vad är jag mot solens bleka ljus?
Inget annat än en enda maktlös peon,
men instängd i denna sarkofag
Jag skapar förödelse i mitt universum.
Dekorerad av Venus idoler, inte från en passerad ålder,
men genomsyrad av svettiga pojkdrömmar,
brutna ryggradsideal,
sexiga animeflickor sviker dig aldrig.

Oändliga strömmar av eyeliner-tårar,
skapande magi genom onlineritualer.
Till utsidan en tonårssyn,
för mig är det alkemins funktion.
Min kammare ekar min fåfänga
och mina avlägsna drömmar och ambitioner.
Här kan jag vara den jag väljer att vara,
nej vem jag måste vara!
Inkarnerad ondska reinkarnerad,
mörka stormiga nätter på öppet hav,
Mina vågor slår in i fyrar, släcker bränder,
en Leviathan av trasiga drömmar.

Utanför är massorna bara lämpliga för galenskap,
du styrs genom att klämma in dig själv i en konventionell form och låtsas en känslomässig säkerhet.
Ack, det är en värld olämplig för en sådan som jag
för min existens kan bara vara här
inom detta trånga utrymme jag kallar mitt hem,
belastad av synder från tidigare liv
här är den sista bastionen för egensinniga tankar,
som Jungfrun av Shalotts torn,
observerar världen genom en spegel,
så att hon inte förtärs av sin förbannelse.
”Och så väver hon stadigt”.

Ah, här kan jag grubbla i fred
till musik som frammanar själens djupaste fördjupningar
tills dagen oundvikligen kommer
när dessa väggar faller sönder och faller.
Om det är ödet så är det så!
Jag ska gå upp för världen
och lämna denna vagga
att vandra med både gothare och icke-gothare.
Men tills dess tröstar jag mig i mitt eget sällskap,
fuckboys duger bara inte.
Min kammare passar bara mig,
Som en igel livnär sig mörkret

text: Beate Björkengren
översättning: Ian Memgard