Hästtjejen

Jag bara älskade att rida… och jag älskade BARA att rida.

Jag tänkte inte på något annat än hästar.

Omsorgsfullt ritade jag naturtrogna hästar med långa slanka ben och tjocka manar. 

Den fredagen satt jag och ritade hästar direkt på skolbänken. “Ida,” sa läraren, “om du fortsätter rita på bänken, kommer vi be dina föräldrar att betala för den. Du hör ju inte på?”

Jag ritade på min pärm istället, och i skolböckerna. I böcker hade hästarna alltid namn, men jag döpte inte mina egna. Vilda hästar som levde i naturen och som skulle låtit mig rida på dem bara för att vi hade en speciell förståelse. De andra tjejerna hade kastats av och fallit i leran, rika flickor med babyblåa flisjackor och hästar som de döpte och ägde.

Jag la kinden mot bänkens kyliga yta och drömde samma drömmar som jag drömde om natten innan jag somnade. Jag red fort över en äng utan slut. Regnet stod i luften. Molnen bröt samman, det åskade, elden slog ned i ett träd och tände eld på det. Under mig var hästens flanke varm och himlen var svart. Jag red barbacka, det var som en förlängning av min egen kropp. Som om jag inte alls vore där. Någon bakom mig gjorde ett ljud. Jag vaknade och hörde killarna skratta.

“Kolla,” viskade nån, “hon somna på sin bänk och man kan se…”

“Hallå Ida,” ropade en, “du vet väl att man kan se dina trosor när du lutar dig framåt sådär!”

Det var något särskilt med känslan i luften när skoldagen var slut, den darrande fuktiga friheten, speciellt på en fredag. Ja, jag var lycklig när jag sprang ut ur klassrummet. Jag låste upp min cykel, som fortfarande var en barncykel och duggregnet fuktade mina kinder. Mitt liv var rikt, för jag hade en stor kärlek.

“Sånt där gör bara tjejer asociala och märkliga,” sa min pappa, “när de sätter sina känslomässiga betingningar på hästar istället för människor. Hästar är inte keldjur, vet du, de är investeringar som bytes och säljs. Och någon häst kommer jag då rakt inte köpa åt dig, så varför du ska lära dig rida vet jag inte. Nu har du ju redan hållit på i flera år, och inte leder det nånvart.”

Då stirrade jag på honom med ett rent hat i blicken, och när han märkte det började hans mungipor rycka av munterhet. 

“Ja du, lilla Ida,” sa han, “det är så världen är funtad, är jag rädd, och eftersom det inte är något att göra åt kanske du borde skaffa en billigare hobby. Orientering kanske?”

Men jag ville absolut inte orientera med tjejerna som trängdes i skogens snår i gnissliga vindjackor och åt sura gröna äpplen med sina snea tänder, kämpade med någon töntig karta. Jag ville vara med hästarna. Ju närmare jag kom stallet, desto mer fylldes mitt bröst med en känsla av frid och glädje; under mig krasade cykelhjulen mot gruset, ochbjörkarna som kantade vägen hade fortfarande sina löv. Ute vid stallet låg enstaka gårdar, en traktor körde kanske på fältetoch de vuxna som bodde här var i allmänhet tysta, såg de mig så vinkade de bara, och jag vinkade tillbaka.

Hobby och hobby. Det var inte en hobby jag hade.

Stallet vilade på kullen; pilträden doppade sina grenar i marken, bokträden svajade i vinden, och utanför stod detfortfarande bara några få bilar parkerade, personalens; en vuxen kvinna gick över marken i lusekofta och leriga gummistövlar. Jag hade cyklat fort, men det hade lönat sig: ingen annan i min ålder var där än. De väntade på att gå hem, äta mellis, bli upplockade och körda till ridskolan av sina föräldrar; bara jag var där direkt efter skolan. Trettio hästar hade skolan, och tjugo ponnys, och i stallet var luften tung med deras varma djurlukt. Och så var det stallkatten, som smög upp och strök sig emot mina ben, och jag satte mig på huk och klappade hans huvud, som var lent och hårt som en sten.

“Hej, Ida,” sa en ridlärare, som hade fått syn på mig. “Är du här igen?” Lilla Ida brukade folk kalla mig när jag först började rida, för då vad jag liten, men nu var jag stor och ingen kallade mig lilla Ida längre.

Jag bara dök upp, och de schasade inte bort mig. Det var som att vuxna, så fort de hade sett mig, omedelbart förträngde att jag var där.

“Ja,” sa jag. Det var svårt att komma på saker att säga när folk pratade med mig. “Här är jag igen.”

Jag brukade tänka att hästarna såg lite ut som att de satt i fängelse, där de stod i sina boxar, speciellt när de stack ut huvudet för att se vem som kom. Medan de små barnen red gjorde jag allt jag kunde i stallet. Jag mockade bås. Jag ryktade ryggar och mankar. Jag borstade försiktigt stora pannor och runt ögon, jag kratsade hovar, redde ut manar med fingrarna, jag torkade stora näsborrar rena. 

Efter de små barnens ridlektioner kom de som var i min egen ålder vars röster fick mig att rysa. Själv blev jag tyst som en skugga. Ett sådant avund jag kände när jag såg dem rida, och sedan när de lämnade gården och red ut på landet; då kunde jag ju inte följa dem, för själv hade jag ingen häst. 

Jag var lika duktig som dem eller bättre, och jag grät aldrig när jag blev utslängd ur sadeln. jag torkade smutsen eller blodet i mitt ansikte och jag klättrade upp i sadeln igen. Jag grät inte. Vissa bölade som bebisar. De var rädda för hästarna. Rädda för att skada sig. Inte jag. En gång blödde jag i munnen. Jag svalde blodet så ingen skulle se. Med blodet svalde jag något hårt och vasst. En skärva av min framtand, som brytits av. Jag klättrade upp i sadeln igen. 

Just den dagen stannade jag där tills det mörknade; och faktiskt tilldrog det sig så att alla de vuxna satt inne i stora huset, där fönstren lyste, och fikade och klappade katten och skvallrade i sina sävliga lantisröster. En ridklass kom tillbaka, hästar fyllde tomma boxar, tjejröster pladdrade, sen förr eller senare kom det ett rus av motorer och bilar som förde hem tjejerna och deras röster i natten, till hus som jag föreställde mig vara fulla av såna där små porslinsfigurer, med fasta hemtelefoner i plast som ringde ofta av att någon ville prata med dem. 

Detta var kvällen då en tjej skadade sig illa. Jag följde ljuden av upprördhet till manegen, och såg tjejen som låg i gruset, med ett ansikte vitt som en mask. 

Till och med ridskolans ägarinna, som man nästan aldrig såg, var där; hon hade långt vitt hår och hade alltid skrämt mig lite, för hon såg verkligen ut som en häxa. Alla var rädda för henne, för hon hade kort stubin och kunde skälla ut elever så att de började gråta framför hela klassen, och ingen av de andra lärarna vågade stoppa henne. De sa att hon bar på en stor sorg, för hennes man hade dött i en jaktolycka, och nu patrullerade hon landsbygden med hans gevär. Hon var, som lla vuxna, upptagen med att förklara saker för andra vuxna, för ambulanspersonal och för elevernas föräldrar, när de kom i sina bilar för att hämta dem; på sättet de bedyrade att det skulle gå bra så förstod man lätt att något mycket dåligt hade hänt.

Jag var glad, för allas uppmärksamhet var riktad någon annanstans, och i det stallet var det faktiskt helt tyst, förutom hästars suckar och frustande, och jag var ensam där med dem och kände frid, när jag lade märke till att någon i all hast lämnat dörren längst bak i stallets öppen.

En bred dörr av cement, gjuten i väggen. Man kunde trott att det var en branddörr, men någon nödutgång var det inte, för bakom den hade ingen sett, och sedan var det en stor kulle, som de man begravt hövdingar i på bronsåldern.

Inte ens jag hade någonsin tänkt på vad som kunde finnas bakom denna dörr, så oansenlig var den och så stängd och otillgänglig.

Men nu var den öppen, bara litegrann, så jag slank in genom springan. Sen famlade jag i mörkret tills jag fann en gammaldags strömbrytare; med ett klick tändes en rad av nakna glödlampor som hängde från väggen, och kastade ett blekgult ljus som om de inte bytts på decennier. 

Det luktade som i kryptan där min kusin blev döpt, som jord och kyla och orörda ting, men en annan lukt höjde sig däröver, varm som avföring och järnartad som blod, en blodlukt jag på den tiden ännu inte haft personlig anledning att bekanta mig med.

Jag hade väntat mig att finna ett förråd eller någonting i den stilen, men framför mig slutade betonggolvet i trampad mörk jord. Jag följde tunneln neråt. Var detta en grav?

Lukten av djur blev starkare och starkare. Inte bara lukten av djur, men lukten av smutsigt djur. Jag vädrade. En häst var det inte, inte riktigt; jag kände hästars lukter väl, men det var något med denna som inte stämde; det var som att den bytt skepnad med en annan lukt som jag inte alls tyckte om.

Jag kom fram till en ruttnande gammal trädörr och öppnade den utan att tveka, och lukten som slog emot mig fick mig nästan att kräkas, stappla tillbaka.

Först trodde jag det var en död häst som låg där i mörkret, ett missfött föl, en yngling.

Sen trodde jag att det var ett dött barn, med långa smala lemmar, som blivit slängd där utan kläder som en sopa.

Min blick förvirrades; jag trodde att det var en docka, en docka i verklig storlek.

Det gick inte att förstå det som jag såg.

Men det var inte dött; det levde, för nu rörde sig lemmar.

Människoarmar med människohänder likväl som hovar.

Och någon form av huvud, täckt med tjockt hästhår, en tovig man.

Sen var där två runda glansiga ögon i mörkret som såg på mig, ett avlångt ansikte.

Och jag såg in i dem och vi såg varandra.

“Vem är du?” sa det som levde där nere. “Snälla gå inte din väg.”

Jag hade aldrig hört någon människa som talade på det sättet.

“Jag heter Ida,” sa jag. “Vem är du?”

“Jag är en som inte blivit döpt,” sa varelsen som levde.

Nu märkte jag att en liten teve stod på i ena hörnet, men med mycket lågt ljud; den kastade ett kallt sken över det smutsiga höet. Och jag såg från teven till den jag talade med. Och jag såg att den varken var människa eller häst, utan något mittemellan. 

Underdelen var i stort sett en hästs, men tunnare, och bara fläckvis täckt med en päls som var mycket tunn, halsen lång och kraftig och med långt tjockt hår. Och högst upp på denna långa, kraftiga hals, ett huvud, och ett ansikte… som en människas, men avlångt, med stora tänder, näsborrar som vidgades när hon andades. Men på ögonen var jag säker: de var varma och fyllda med en hästs oändliga känslighet.

“Vad gör du här nere?” sa jag, och hukade mig försiktigt ner bredvid henne. 

“Jag vet inte så många andra platser,” sa hon. Det var som att hon måste tänka efter mellan varje ord, och faktiskt rynkade hon förbryllat pannan medan hon talade. “Eller var jag annars skulle vara.”

“Har du varit här länge?” frågade jag. “Är det någon som har spärrat in dig?”

“Länge,”viskade hon.”Ja, jag tror att det har gått lång tid.”

Nu såg jag att hennes framben inte slutade i hovar, som en hästs, utan i människohänder med mycket tjocka naglaroch handflator så förhornade som fotsulor. Bakbenen, å andra sidan, slutade i hovar, och båda två var förvuxna, utan skor. Och under den glesa pälsen såg jag revbenen och lungorna som höjde sig och sänkte sig under huden.

“Du är inte rädd för mig, Ida,” sa hon. 

“Nej.”

“De sa att folk skulle bli rädda. Om de såg mig.”

Jag tänkte på saken. “De skulle nog det,” sa jag melankoliskt. “Har du ont?”

“Varför det?”

“Det är något fel med dina hovar.”

“Ont. Ja. Jag har… ont.”

“Låter de dig inte trava?”

“Trava… ibland travar jag här inne. Men det gör ont.”

“Det är för att dina hovar har växt för mycket.”

Nu teg hon. Tårar stora som blåbär formades i hennes ögon och rullade ner för hennes duniga kinder.

“Jag är född av en fruktansvärd synd,” sa hon. “Det är inte meningen att människor ska se mig.”

Vad för fruktansvärd synd? Jag bestämde mig för att inte fråga.

“Var inte ledsen,” sa jag. “Jag ska hjälpa dig.”

“Hur?”

“Jag kan fila ner dina hovar, så har du inte ont när du går. Och sen kan vi…”

“Trava?” sa hon.

“Rida?” sa jag. 

“Rida är… när människan sitter på hästen,” sa hon, nästan som en fråga. “Jag har sett det där borta.” Då förstod jag att hon menade teven. “Men gör det inte ont?”

“Nej,” sa jag, “det är jättehärligt.”

“Jag menar för hästen.”

“Det vet jag inte. Hästar kan inte tala. Men jag tror inte det. Då hade jag inte gjort det.”

Hon vädrade med sina stora näsborrar, och ögonen vidgade sig. 

“Vad är det?”

“Du måste gömma dig,” sa hon.

Hastigt kravlade jag över det leriga golvet och rullade ihop mig till en boll bakom några balar av hö som stod i ett hörn och ruttnade. Jag kramade mina knän hårt med armarna och gjorde mitt bästa för att andas långsamt. Jag hörde stövlar som gick runt.

“Du är redan tillbaka?” sa hästtjejen.

“Jag glömde ju låsa där uppe,” sa en människas röst. Jag stack snabbt upp huvudet ovanför balen för att se vad som försiggick och såg en kvinna i medelåldern med långt vitt hår som hängde ner på ryggen. Det var ridskolans ägarinna! Och hon strök hästtjejen genom manen. “Jag var ju tvungen att komma ner och se så att ingenting hade hänt dig. Tänk om någon hade kommit ner för att skada dig!”

Hon talade som när man talar med ett barn.

“Ingen kommer,” sa hästtjejen.

“Nej, och de kommer de inte göra heller,” sa ridskolans ägarinna. “Ingen vet att du är här, och de kommer aldrig heller att veta. Så oroa dig inte. Det är bara din stackars lilla mamma som är lite pjoskig. Se nu till att du äter duktigt, med god aptit, okej?”

“Ja, mamma,” sa hästtjejen, men hennes mamma måste varit från vettet, för allt här nere hade ruttnat och varkenhäst eller människa eller mittemellan hade velat äta det. 

Ägarinnan gick sin väg. Jag kravlade ut ur mitt gömställe och mina kläder var helt nedsölade med sur lera. 

“Det är bäst att du springer härifrån innan hon låser in dig,” viskade hästtjejen. Sanningen i hennes ord slog mig omedelbart och jag rörde mig som en råtta i mörkret, snabbt och tyst och desperat.

Det var fortfarande inte stängt, men det var tyst på gården; nästan alla hade gått hem, och i kontorets dunkel hittade jag nyckeln i nyckelklippan och smög ner den i min ficka. Men när jag kom till min cykel stod där en smygfet ridlärarinna med händerna på höfterna och betraktade den fundersamt.

“Jaså,” sa hon när hon fick syn på mig. “Där är du ju, eh…” sen var hon tyst ett tag; hon försökte nog komma ihåg mitt namn, men misslyckades.”Vi har stängt, vet du.”

“Jag vet, jag vet,” sa jag, “förlåt mig så mycket.”

“Hästarna behöver också sin vila och ro, förstår du.”

“Jag förstår det,” sa jag. “Det var inte meningen att stanna så länge.”

“För all del,” sa hon och skrattade. “Oj, vad du måste varit flitig. Du ser ut som att du har mockat stallet med dina egna kläder.”

Jag skrattade också, och sen hoppade jag på cykeln och for iväg med hjärtat bultande.

Mina föräldrar tittade på en engelsk deckare när jag kom in och min mamma rynkade på näsan. 

“Vad du stinker,” sa hon. 

“Ja,” sa pappa, “det är som att en hel liten ladugård kommit in.”

“Mamma, pappa, kan ni göra en kopia på min cykelnyckel?”

Då vred de faktiskt på huvudet och såg på mig. Säkert var jag smutsig. 

“Jag menar, tänk om jag tappar min nyckel. Jag tycker faktiskt jättemycket om att cykla!”sa jag hetsigt, som att jag redan förebrådde dem och som att det hade kunnat bli tjafs och bråk.

“Tja, det är ju bra om du har intresse för något annat än de där förbannade hästarna,” sa pappa.

“Johan, du behöver inte svära framför barnet,” sa min mamma.

“Nej, visst,” sa pappa.

“Jag lägger nyckeln här,” sa jag, och la nyckeln till källaren på tevebordet bredvid hans fötter. Han fnyste lite, men han gick faktiskt och gjorde en kopia åt mig, och bara två dagar senare var jag tillbaka på ridskolan och originalet var tillbaka på sin plats.

Jag kände mig som en gud, allt var med mig. 

Nu kunde ingenting bli fel, för jag hade ett syfte.

När jag kom ner igen höjde hon på halsen och spetsade öronen som att hon beredde sig att fly. Hon sniffade i luften och sen andades hon hastigt ut. 

“Det är bara jag,” sa jag. “Jag heter Ida.”

“Ida.” Hon nickade. Hennes ögon var stora och glansiga i mörkret, och i bakgrunden stod teven på, tyst, och skickade ett flickrande kallt ljus över det smutsiga höet. “Du kom tillbaka.”

“Ja, och kolla här,” sa jag.

Då hade jag med mig en ordentlig ficklampa, ett paket med havrekakor, små sura gröna äpplen från min trädgård, och en tidning om hästar.

Jag hade också med mig fil, plåster, desinfektionsmedel, ögondroppar.

Vi tittade på teve tillsammans och jag tog hennes bakhov varsamt i mitt knä och filade på den medan hon åt kakor. Ibland tittade hon på mig men ofta bara på teven. Den dagen visades en repris av Xena, krigarprinsessan. Hästtjejen sa att hon mätte tidens gång efter vad som gick på teve. Mottagningen var inte så bra där nere i källaren, ofta fyllde gråa linjer skärmen, och det brusade när man hade ljudet på som att en annan verklighet ville tränga sig igenom. “Efter Xena-reprisen kommer Fångarna på fortet,” förklarade min vän, medan hon lojt betraktade teveskärmen och åt kaka efter kaka. “Och efter fångarna på fortet brukar den andra komma, så då måste du gå. Fast hon kommer ju inte varje dag.” Då kände jag att hon var orolig. “Du tror inte att hon kommer märka att du har filat ner mina hovar?”

“Säg att du har gjort det själv,” sa jag, “att du skrapat dem mot golvet.”

Hon fnös kort, men sedan såg hon genast muntrare ut. “Vet du, efter Fångarna på fortet kommer de riktigt spännande programmen. Programmen där folk dör och sånt. Och ibland kan man se dem ha sex också. Jag gillar det med han som är vampyr.”

“Det är synd att jag inte kan stanna så sent.” 

Ja, det var synd. Men jag kom tillbaka så ofta jag kunde – nästan varje dag. Det enda svåra var att inte bli upptäckt på vägen ut eller in. Men å andra sidan, det fanns inget jag var bättre på än att inte märkas. Jag hade inte pratat så mycket på år och dar som jag pratade med henne, berättade saker om världen, de vidsträckta ängarna och skogarna, och vi fantiserade om hur det hade varit att rida där tillsammans; det var mina bästa fantasier hittills.

Hon sa, “Ida, vad gör du när du inte är här?”

“Jag är oftast här,” sa jag. “När jag är hemma ligger jag i sängen och läser. Ibland kollar jag på olika sidor på pappas dator.”

“På internet?” sa hon frågande. Hon hade väl aldrig använt en dator.

“Ja, men bara på kvällen, för pappa säger att det är för dyrt annars.” När jag låtsades göra läxorna lärde jag mig istället saker om hästar. Om jag visste riktigt mycket kanske de skulle låta mig jobba på stallet en dag, eller som veterinär. Om jag kunde göra mig oumbärlig, överraska dem en dag med hur mycket jag kunde. Sen skulle de säga, “Oj, Ida, hur skulle vi klara oss utan dig! Stanna hur länge du vill!”

Det fanns till och med sidor där man kunde skriva med andra tjejer som gillade hästar. Men jag hade aldrig vågat registrera mig. För tänk om de…

“Och på dagen?”

“På dagen är jag i skolan,” sa jag och försökte låta neutral, men det var lönlöst att försöka dölja sina känslor för henne. Hon förstod liksom vad jag kände utan att jag sa det.

“Du tycker inte om det.”

“Nej,” sa jag bittert. Jag ville inte tänka på skolan där och då. Magsaften reste sig i strupen, visioner av ändlösa bänkar, ändlösa tomma timmar fyllda med hat.

(Och på natten. På natten red jag eller sprang jag naken genom mörka skogar i mina drömmar. Björkars blad piskade mina lår, dagg och dimma vätte mitt ansikte.)

“Jag tänkte du kanske hade en pojkvän eller så?” sa hon, med en ton av hoppfullt intresse. Hon verkade mycket mera intresserad av sånt där än vad jag var, men sen var hon ju också lite äldre, det kunde man se. 

“Nej,” sa jag.

“Varför inte?”

“Jag behöver inte en pojkvän.”

“Nähä,” sa hon och skrapade i golvet. “Du vill inte ha en? Men det ser så roligt ut på teve.”

“Ja, men det är inte så i verkligheten.” Killar var så otrevliga, jag undvek dem, speciellt de äldre, för det fanns ingen gräns för deras sadism. En gång hade ett gäng killar ställt sig i vägen för mig när jag var på väg från idrottshallen. De hade hittat en kondom i buskarna som de visade för mig, och sen vände de den ut och in och gned den mot min gympasäck. Jag vet inte varför jag inte sprang därifrån, jag blev liksom helt nollställd, och efteråt var jag livrädd att mina föräldrar skulle se spår av sperma på min gympaväska när jag lagt den i tvätten, att de argt skulle konfrontera mig – vad har du hållit på med för snusk egentligen?

Sen ibland såg jag tjejer i min klass som hade pojkvänner, hur de åmade sig för dem och höll på. Skulle jag någonsin bli en sån? Det kändes tveksamt. Det var en kille en gång som var snäll mot mig, när vi var små. Jag antar att vi var vänner, vi lekte tillsammans i dungen på skolgården, där vi låtsades fäktas mot monster. Men nu var det ingen som lekte längre, och han hade bytt klass och försvunnit i mängden. “Killar är elaka i verkligheten,” sa jag. “Det är bara dumma tjejer som springer efter dem.”

Hästtjejen begrundade detta men gav inget svar. Efter några minuter sa hon, “Jag hade nog ändå velat ha en, om jag kunde.” Sen tittade hon mig så att det skar i hjärtat, och jag kände mig dum och självisk, som hade tillgång till allt det som människor kan göra och ändå inte kunde.

Mina ögon brann när jag tänkte på det. Det var så hemskt att någon som var så fin och snäll som hon skulle vara fast här nere i mörkret, när de som gick där uppe på jorden var så hemska.

Vad gjorde de ens? Pratade högt, åt med malande käkar, såg på teve, tacklade varandra i fotboll och skadade varandra. 

Jag låg i sängen och stirrade in i taket där stjärnor av plast lyste och väntade på att höra mina föräldrar gå hemifrån. 

Bilder uppenbarade sig för mitt inre öga i plötslig tydlighet för drömmarna var inte långt borta. Jag ville inte somna innan jag uppnått mitt mål, så jag tog en bok ur traven vid sidan av sängen och försökte koncentrera mig på den. Boken handlade om en blond tjej som red i ett stall någonstans i vad som måste ha varit Amerika, för tjejerna hette saker som Ashley och killarna hette saker som Clive. Fastän Ashley var bäst på att rida och hade en alldeles särskild koppling till hästarna hade hon ingen egen häst, det hade bara de rika elaka tjejerna, som försummade sina hästar och lämnade henneatt ta hand om dem när det knep sig och sen var de otacksamma dessutom. Men mot slutet av boken skulle det lösa sig för henne… det visste jag. Jag hade läst många böcker som var ungefär likadana och de slutade på ungefär samma sätt.

Faktiskt var det lite omoget och jag hade växt ifrån omogna drömmar. Istället drömde jag min verklighet. I min dröm så var det jag som red… så såg jag något fruktansvärt obehagligt och vaknade förskräckt till. Jag skulle ju inte somna.

Det var tyst på nedervåningen. 

Svårt att föreställa sig att någon av mina föräldrar skull e se efter om jag var hemma.

Jag cyklade hela vägen till stallet och gick in samma väg som bara katterna går ut och in.

För att inte skrämmas gick jag långsamt fram, och jag gjorde små ljud varje steg av vägen. Hästtjejen låg på marken med sitt långa hår utspillt i smutsen. Hon tittade på teve, och härmade med munnen, utan att göra ljud, vad karaktärerna sa, precis som jag tänkt mig.

“Ida!” viskade hon, när jag steg in i grotthålet. Det tog mig alltid ett tag att vänja mig vid lukten. Jag tror hon såg hur jag rynkade på näsan, att hon tog illa upp, men hon nämnde det aldrig. “Vad roligt att du är här så sent!”

Hon lät mig klättra upp på hennes rygg och försiktigt travade vi några varv runt grottan. 

Jag sa, “gör det ont när någon rider?”

“Nej,” sa hon, “det skulle jag inte säga, men samtidigt kan jag inte förstå varför jag skulle vilja det.”

“Ska jag hoppa av?”

“Jag menar att jag vill det, men jag vet inte varför jag vill det.”

“Man avlar hästar till att vilja sånt,” sa jag. 

“Vadå avlar?”

Jag rodnade. “Alltså, när man parar dem med varandra, då väljer man såna hästar som gör sådana saker som man vill att de ska göra, du vet, hästar som är snälla eller snabba eller…”

Hennes takt blev gradvis långsammare medan hon tog in detta. 

“Varför finns jag?” sa hon till slut. “Kan det ha varit någon som… önskade sig detta? Men isåfall, varför…”

“Jag vet inte. Men det är ju tur att du är född med en hästs ben och en människas ansikte, för hade det varit tvärtom, om du vore en människa med hästhuvud, så hade vi ju varken kunna prata med varandra eller rida.”

Hästtjejen började gråta. “Du tänker bara på olika sätt som du kan använda mig.”

“Det är inte alls sant,” sa jag bestört. “Jag vill bara hjälpa dig. Jag hade försökt hjälpa dig även om du hade haft en människokropp med en hästs huvud och framfötter. Jag trodde att du ville det här. Vi kan göra något annat, om du vill. Vad du vill.”

“Hur ska jag ens kunna veta vad jag vill, om saker som jag vill är saker som jag avlats till att vilja?” Hon vände bort sitt ansikte och stirrade in i väggen. Jag såg bara den kraftiga nacken och den långa manen. “Helst hade jag velat slåss mot vampyrer som hon på teve.”

“Ingen gör det på riktigt,” sa jag.

“Inte?”

“Inte här i alla fall.”

“Jag tror att jag hade viljat det. Varför vill jag då det? Avlar man människor till att vilja sånt?”

“Man avlar inte människor,” sa jag och gled slutgiltligen av hennes rygg, fortare än jag tänkt mig, och landade med en duns i det smutsiga höet. “De bara…”

“När de vill det.”

“Jag antar det.”

“Men varför vill de?”

“Jag vet inte,” sa jag. “Jag hade inte velat.”

“Vad vill du då?”

“Jag vill… jag vill lära mig nog om hästar,” sa jag förläget, “att om jag är här och hjälper till, så kanske jag kan hjälpa dem när de skadar sig eller så, du vet… att jag kan hjälpa till nog med att ta hand om dem att jag får stanna här.”

“I stora städer,” sa hästtjejen plötsligt. “Vad händer där? Är det mer som på TV? Backstreet Boys bor där?”

“Ehh,” sa jag. “Det måste de väl göra?”

“Och stora affärer med vackra kläder. Som dom i Destiny’s Child har. High school.”

En plötslig ilska kom upp inom mig. Hon var ju inte alls som jag. Om något var hon mer som de dumma tjejerna i klassen som skrev i varandras dagböcker med värdelösa små lås av guld. Fnittrade och spanade efter killar och började sminka sig när de var nio år.

Jag borde lämna henne åt hennes öde, för det hon ville ha skulle hon aldrig få. 

Hon måste ha märkt det, för hon ryggade tillbaka. “Ida?” sa hon ängsligt. “Du ska väl inte gå? Och om du går, då kommer du väl tillbaka?” Varje gång jag gick så sa hon det. Hon sa, jag hatar att vara ensam, du kommer väl tillbaka snart. Då tänkte jag att hon behövde mig, och jag lovade henne att återvända, och skyndade mig alltid tillbaka. Men hon behövde mig inte alls. Eller snarare, det var inte mig hon behövde. Vem som helst hade dugit lika bra, så länge hon slapp vara ensam.

Tårarna stod i mina ögon. “Du kommer aldrig få nån kille, vad du än gör, vart du än åker! Fattar du inte det!”

“Ida, vad menar du?”

Men något djuriskt hade kommit över hennes ansikte, en oförstående skräck och vrede. Hon reste sig upp på sina vanskapta ben och backade in i väggen och ett läte kom ur hennes strupe som ingen människa hade kunnat göra.

Plötsligt blev jag rädd. Jag var ensam där nere med ett djur som var större än mig, som hade kunnat sparka mig eller bita mig, ett djurs vars ögon var stora och runda i mörkret.

Jag reste mig upp för att gå och när jag börjat gå började jag springa. Jag cyklade på vägen hem och en ensam bil i natten med gula strålkastare såg mig inte och kom så nära att jag bromsade plötsligt och förlorade kontroll över cykeln och slängdes snett ner i gruset, ansiktet först. Jag skymtade en kvinna med vitt hår bakom ratten. Bilen körde en 20 meter till och stannade sedan. Jag hörde vuxenröster: 

“… körde på något?”

“Jag går ut och ser efter,” sa kvinnan med vitt hår, och smällde igen bildörren. I ljuset från strålkastarna syntes siluetten av en kvinna i ridstövlar. Hon höll i ett gevär!

Som en insekt kravlade jag ner i diket och gjorde mig så liten som möjligt, täckt av ormbunkar och undervegetation. Fukten trängde in i min t-shirt. Det luktade surt, som vatten som stått stilla. Jag hörde henne stampa runt. Ett skadat djur på vägen måste man skjuta. Det måste vara det hon letade efter. En äcklig skalbagge kravlade över min axel. Den kravlade över mitt ansikte. Tänk om den försökte kravla in i min mun? I mina öron, i min näsa? Jag höll andan. Bildörren smälldes igen. Motorn startade, hjulen rullade, och ljudet blev mer och mer avlägset. Jag reste mig upp ur diket och såg bilen köra upp för kullen jag nyss cyklat ner för. De kanske var på väg till ridskolan. Men så sent på natten?

Det måste ha varit ridskolans ägarinna!

Nära ögat, tänkte jag. Lampan på min cykel hade gått sönder i fallet. Jag cyklade genom den tjocka sammetsnatten, med bara månen att leda min väg, och då och då ett tänt fönster i de låga mörka bondgårdarna bortom fälten. Till slut kom jag tillbaka till samhället och till huset där mina föräldrar bodde. Från vardagsrummet syntes flackande blått ljus.

Det var väl nu de spännande programmen där de dödade varandra och hade sex gick. Tittade hon på samma, där nere i mörkret, med munnen halvöppen i hänfördhet? Och koncentrerade sig för att forma orden med läppar som inte var gjorda för det. There you are. I was looking for you all over, babe. You’re the one that I want. 

Ena sidan av min kropp var dyngsur och täckt i grässtrån som klibbat sig fast. Det var bäst att jag fick av mig mina kläder snabbt, tänkte jag, men inte hjälpte den tanken mig för min mamma uppenbarade sig i dörren till vardagsrummet, upplyst bakifrån av tevens sken. “Men Ida!” sa hon. “Vad har hänt?”

Och min pappa, som satt bakom henne i soffan, vred på huvudet. “Vad har hon nu gjort?” sa han förstrött, innan han fick syn på mig ordentligt. “Men vad fan…”

“Jag hade en olycka på cykeln,” sa jag. 

“Tacka fan för det,” sa min mamma. “Du blöder ju!”

Jag såg ner. Blod hade runnit ner för mina ben där jag skrapat dem, och ner för armarna. Bitar av grus satt fortfarande kvar i min kind. Jag kunde inte komma på något att säga om det. Det var en sån där sak som bara var. Nu skulle jag förväntas reagera på det. Jag såg det på deras ansikten. Det fanns en reaktion som man skulle ha men vilken reaktion det var visste jag inte. Jag måste redan ha missat min chans.

“Vad är det med henne egentligen?” röt min pappa och reste sig upp i soffan. “Alltid är det något jävla skit! Vet hon inte hur man cyklar eller?”

“Inte första gången du kommer hem blodig.”

“Och tröjan har du rivit sönder. Vad fan ska du ut och cykla i natten för?”

“Varför kan du inte bara stanna hemma? Kan du inte gå till en kompis?”

“Har du inga kompisar att gå till? Är det ingen som vill ha dig?”

“Är det ingen som kan ta dig med sig så du inte cyklar genom skogen på natten varje natt?”

“Är det ingen som kan skydda dig, ta in dig i värmen?”

“Är det ingen som vill dela sina hemligheter med dig?”

“Är det ingen som viskar, viskar i dina öron…”

“Är det ingen som håller dig i handen, ber dig att följa dem över ängen…”

“Är det ingen som håller dig i handen, och ber dig att komma in i dens rum?”

“Är det ingen som trycker din hand i sin hand och ser dig i ögonen och säger att de gärna vill ha dig, är det ingen som vill dela sin mat med dig, är det ingen som önskar sig din närvaro?”

“Och när du går ut i mörkret, är det ingen som ropar efter dig?”

Jag var fruktansvärt trött. Jag la mig mellan mina lakan betryggande bomull och tänkte jag återvänder aldrig mer till stallet dess hålor och gömda skrår och lukten av hästpiss och surt hö ska jag aldrig mer känna. Och vad som återstod var mig obekant för jag gled in i drömmar som var helt tomma utan minsta spår av varken häst eller människa och utan måne och susande skogar.

Sen vaknade jag naken i lakan som var helt klibbiga av blod för jag hade fått mens under natten. Det var inte som att jag inte visste vad som hade hänt, men det fanns inte en chans att jag skulle vända mig till mina föräldrar för hjälp. Min mamma hade några bindor i skåpet i badrummet, inte många, och jag stal en av dem och stoppade ner i trosorna. Först när jag satt på toaletten så grät jag. Men det är som med döva barn som skriker men inte hör sig själva skrika, förr eller senare slutar de, för vad tjänar det till?

Det var liksom bara ännu en förnedrande sak som hade hänt och jag var väl van vid att sådana saker hände.

Den dagen var en sån där oändlig skoldag som bara fortsätter och fortsätter och jag hade fortsatt att blöda. Vad jag inte fattat var att man måste byta binda ganska ofta och den jag hade på mig stank. Jag fattade inte att det som jag själv kunde lukta mig till kunde andra människor också lukta sig till. Sista lektionen var syslöjd. Det var oundvikligt att lukten av ruttet blod spred sig i salen.

“Känner ni lukten?” sa en av tjejerna.

“Ja, vad är det egentligen? Vad är det egentligen som luktar?”

Jag sa ingenting, men det var då jag insåg att det var jag som luktade. Jag höll på att sy ett kuddfodral. Kanske skulle de glömma det de märkt.

“Det luktar ju verkligen,” utbrast en annan tjej. “Fy, känner ni?”

“Men vad är det som luktar?”

“Det luktar nästan lite stall, visst?”

“Det luktar häst!”

Jag vände mig om mot den sista tjejen som talade, såg hennes hänförda, elaka ansikte, och körde utan att tveka in saxen i hennes hand som vilade på ett stycke blommönstrat tyg.

“Men gud!”

Så stark var jag inte att jag gjorde mer än bara stack henne. Men hon skrek som om hon blev mördad och när jag såg hennes ansikte tänkte jag att hon tyckte om det, att hon gillade att det var hon som var offer och jag som var förgörare.

Jag släppte saxen och lämnade klassrummet, sprang över kommunala gräsmattor och lämnade skolans fula tegelbyggnader bakom mig. Nu var det verkligen kört.

Utan mål gick jag längs gator, förbi enplansvillor med trampoliner i trädgårdarna. I deras fönster stod hundar av porslin, på gräsmattorna stod trädgårdsgrillar. Jag såg brevlådor, jag såg bilar. Jag såg nummerskyltar, jag såg ballonger fastbundna vid en brevlåda som låg halvtömda på marken. Det hade varit barnkalas.

Det enda jag visste var att jag skulle bli bestraffad. Hur visste jag inte, men bestraffningen skulle bli sträng. Var det verkligen meningen att jag skulle återvända hem? Till skolan kunde jag ju inte återvända. Men vart skulle jag gå?

Jag tänkte på ridskolans föreståndare med geväret. 

Sent på natten återvände jag till ridskolan.

Jag hade föreställt mig fruktansvärda saker. Att föreståndaren kommit dit för att döda henne, att det var det geväret var till för. Ångsten gick inte att jämföra med någon annan ångest jag känt i hela mitt liv. Hade jag verkligen velat lämna henne till hennes lidande? Om man inte vet att någon lider, då vet man helt enkelt inte, och då har det ingenting med en att göra, då gör man inget fel. Men när man vet, då vet man. Då kan man inte låtsas att man inte vet och det är vad det verkligen innebär att förlora sin oskuld.

Innan man känt skuld vet man inte ens att man varit oskyldig.

“Ida!” sa hästtjejen när hon såg mig och spärrade upp ögonen. Någon hade varit nere hos henne, det kunde man se. Höet hade blivit utbytt och det stod en bukett blommor i ett vattenglas på golvet.

“Jag hoppas verkligen att du inte är arg på mig,” sa jag jäktat. Jag hade gripits av panik på vägen dit och cyklat som en galning och nu dröp jag av svett. “Förlåt att jag sa de där elaka sakerna.”

“Ja, okej,” sa hon tveksamt. “Jag förlåter dig. Jag visste faktiskt inte om du skulle besöka mig igen.”

“Det är väl klart att jag skulle komma tillbaka,” sa jag. 

“Du låter annorlunda idag.”

“Ja,” sa jag. Jag kände mig annorlunda också, det var som om mitt hjärta bitit ihop. Jag tänkte att för några dagar sen hade jag bara varit ett barn som inte förstod någonting om frihet och ansvar.

“Jag kom hit bara för att hälsa på dig,” sa jag. “Jag tänkte att jag kunde ta med dig upp, om du vill.”

“Men de andra?”

“Det är ingen annan där.”

“De är inte där på natten? Mamma sa att det var folk där hela tiden.”

“Ja, men hon ljög,” sa jag. 

“Okej,” sa hästtjejen och reste sig långsamt och sömnigt tills hon stod på alla fyra, med sina märkliga människoliknande framfötter nerpressade i marken. 

“Jag tänkte att jag kanske kunde ta ut dig härifrån på något vis, om du vill det. Jag vet att du kanske inte hade fått ett liv så som du hade tänkt dig det. Men du kanske kunde röra dig över landet på natten, äta gräs och dricka ur bäckar. Se månen och stjärnorna, sova på dagen! Övervintra i övergivna ladugårdar. Öh, du kan äta gräs, visst?”

Hon blinkade långsamt som att hon vaknade ur en dröm. “Ja. Jag kan äta gräs. Men Ida, vart ska du gå?”

Hästar borde inte vara ensamma. Det borde finnas en hel flock av hästtjejer som hon som med sina bisarra händer flätade varandras manar och skvallrade med varandra i sina gnäggiga, släpiga röster. Men nu fanns det ju inte det.

“Snälla, låt mig följa med dig,” bad jag. “För det finns ingen annan plats där jag kan vara.”

“Vi kan gå upp.” Det var inte ofta jag såg henne stå på det viset, så som en häst egentligen ska stå, för då kunde hon inte använda händerna. 

Jag gick precis bredvid henne och ledde henne försiktigt upp till stallet.

Redan innan vi kom upp kände vi hur de blev förvirrade och upprörda och började frusta och skrapa i golvet. Snälla gud, tänkte jag, om du lever, låt dem inte göra en massa oväsen. Den främmande, overkliga lukten gjorde dem oroliga. Hästtjejen var orolig hon med. Jag la handen på hennes manke och kände musklerna spänna sig. Hennes ögon stirrade vilt omkring sig. “Såja, såja,” sa jag, “oroa dig inte, allt kommer bli bra.”

Bara månskenet och ljuset från min plastficklampa lyste upp utrymmet framför oss, fullt av mörkna skepnader som rörde sig, stank av djur, oroade sig, luktade, vädrade, försökte förstå vad det var för lukt de kände, varken som dem eller som någon annan. Hingstarna frustade, stack ut sina stora huvuden genom gallrena och stirrade på henne, följde henne med blicken. Dumma djur, tänkte jag, för första gången i mitt liv, oförstående, varför kan ni inte låta henne vara? Hon drog i mig och jag kom på att hon, sitt tillstånd till trots, var starkare än mig, mycket starkare. “Ta det lugnt,” viskade jag genom sammanbitna tänder, och jag gjorde mitt bästa för att själv lugna ner mig så att hon inte skulle känna eller lukta sig till spänningar, tro att jag också var rädd och få panik och skena.

Men när vi kom ut i månljuset släppte allt. Vi stod helt ensamma på slätten, och hade något sett åt ridskolans håll då så hade de sett oss. Men vad hade de sett, hur hade de tolkat det? En liten flicka med en märklig liten häst, en häst med ett huvud som har fel form men vänds bort för fort för att man ska kunna förstå någonting om det. Bara skepnader i natten som tysta och nästan osynliga försvinner på spåret in i skogen. 

Det var mycket saker hon aldrig hade sett förut, och jag trodde hon skulle ha blivit räddare. Men när jag satt på hennes rygg och hon gick långsamt genom skogen och nosade i snår och på de sår i träden där saven runnit nedanför stammen blev hon bara helt tyst och sa ingenting på länge. Och hon måste ha känt lukten av saker som våt kylig mossa, söta döda djur som låg och ruttnade bland träden, svampar som kämpade sig upp genom marken. Det fanns saker jag aldrig skulle kunna veta på samma sätt. Allt jag visste var hur det kändes att vara människa, att ha en kropp med fötter och händer och att sitta på någons rygg.

I eventet att vi skulle gå vilse hade jag tagit med mig den kartbok över Sverige som min mamma använde ibland när hon körde oss långt bort till vår sommarstuga. Jag tänkte att vi kunde förflytta oss vid sidan av vägarna vid natten, stjäla mat ur soptunnorna vid kioskerna och restaurangerna som kantade de stora vägarna, och kanske kunde vi ta oss söderut, till Skåne, och se bokskogarna och haven, eller norrut och se de djupa mörka skogarna på sommaren, korsa gränsen in till Finland, och mitt hår skulle bli långt och tovigt som en omänsklig varelses, jag skulle bli lång som en vuxen kvinna och ingen skulle känna igen mig som människa. Man märkte när man åkte bil länge på natten att Sverige var ingenting förutom små pölar av elektriskt ljus som låg utspridda på ett stort täcke av mörker och tomhet. Mellan dessa samhällen, dessa glesa mänskliga samhällen, fanns det ingenting, och detta ingenting tog en i munnen och svalde en in i de ensammas varma beskydd. 

Vi var i utkanten av skogen och jag viskade glatt om allt detta när jag kände hur hon stelnade till och alla musklerna frös till is, för hon hörde naturligtvis människorösterna innan jag gjorde det. Och från stallet kom ett fruktansvärt frustande. Ett frustande och ett gnäggande av hästar. Vad var det de kände som inte jag kände?

“Det är min mamma,” sa hästtjejen, “Hon sa alltid, flicka lilla, jag kommer alltid veta var du är, om det händer dig någonting – sådan är en moders intuition.”

“Men spring då,” sa jag, och önskade i ett grymt ögonblick att jag haft sporrar eller piskar eller vad som helst att driva in i hennes kött och få henne att röra på sig. Vad är det för fel på en häst som inte springer från faran?

“Jag kan inte springa,” viskade hon förfärat.

“Kom igen, det kan du visst,” sa jag, för jag hörde rösterna komma närmare och blodet rusade i mina öron. “Snälla, snälla, bara gör det.” Ett skott rang ut och nu fick jag faktiskt panik och drev in mina hälar så hårt jag kunde i hennes sidor. Förskräckt brast hon i galopp ner för den grusiga backen, medan jag klamrade mig fast vid hennes muskulösa nacke och slängdes fram och tillbaka på hennes rygg. 

Jag hörde ett till skott och först trodde jag att det var en sten som träffat mig i benet, att vi sprätt upp lite grus; jag fattade inte ens att jag blivit skjuten förrän ett annat skott träffade min vän i bringan och hon skriade och slängde av mig och det sista jag förnamm var hur hon galopperade bort i skogen innan jag spräckte skallen mot stammen på en björk.

Inte vet jag vad som hände efter att allting svartnade för mig den natten.

I flera veckor låg jag och flöt in och ut ur smärta och morfinrus på sjukhuset, drömde långa vita drömmar om sanddynor och mörka vatten och då och då kom folk på besök och stod och pratade vid sängen som om jag inte var där, men det fanns inget sätt för mig att relatera till det de sa.

“… om hon inte hade…”

“… nog med att försöka, man borde…”

En sorgsen gestalt såg på mig; dess kropp var en människas, men dess huvud var en hästs, och den kunde inte säga mig någonting. Dimman återvände, rösterna: 

“… dessa kvinnor, man vet nog ändå vad de…”

“… även om du förklarade skulle ingen…”

Nu var det ridskolans ägarinna som satt vid sängen. Det var som att jag såg henne i en dröm. Som att se en död person som besöker en för att varna en. Jag vet inte varför just hon avtecknade sig så tydligt, när alla andra bara var mörka mumlande skuggor.

“Lilla Ida,” sa hon. Hon satt stram och högrest på stolen. Det lustiga var att hon hade sina ridkläder på sig, till och med hjälmen, och hennes långa vita hår hängde i en fläta över axeln. Över knäet hade hon en piska. “Du kanske tror att jag är en hämnlysten person. Att jag är här för att hota dig.”

Jag kunde inte svara henne, bara låg i sängen och stirrade. Min kropp verkade ha blivit delvis maskin, så många slangar gick in och ut ur den. 

Ägarinnan gick fram till mig och såg rakt in i mitt ansikte. Jag såg hennes rödsprängda ögon, rynkorna runt munnen. Hon strök mig över håret och hennes hand var sval och torr som papper. “En sak ska du veta. Det finns inget behov för mig att hota dig. Så snart du försöker förklara för någon vad du har upplevt, kommer du snart märka att det du varit med om kommer ingen människa tro på. Det finns sådana upplevelser. Upplevelser som skiljer en från alla andra som lever, eftersom man aldrig kan berätta om dem.”

Nästa gång jag vaknade stod det en överdådig bukett med blommor på sängbordet och fällde pollen och blad på sängkläderna. Ett kort stack ut ur den, och på kortet stod det:

KRYA PÅ DIG IDA!

ÖNSKAR ALLA VI PÅ RIDSKOLAN.

Många år senare när jag reste genom Härjedalen med min forskningsgrupp för att studera fladdermössens utbredning över norra Sverige, stötte vi på en hel trupp av ryttare på vägen. Vi stod i våra vindjackor, blöta av dagg, och såg dem trava förbi, en efter en; högfärdigt såg de ner på oss från hästarnas ryggar, flickor i ridstövlar med flätor som hängde ner för ryggen. 

Vad jag kände då kan jag inte förklara. En av mina kollegor muttrade med sänkt röst, “Ja ja, man vet nog vad de där kvinnorna egentligen gör med sina hästar.”

“Vadå?” sa jag iskallt. “Nej, det har jag faktiskt ingen aning om!”

och han blickade förläget bort.

“Ta det inte så illa, Ida,” var det någon som sa.

Det var bara för att jag en gång brukade rida.

Och när jag sov i min enkelsäng blickade jag ut genom fönstret och in i skogen. Jag stack ut min hand genom fönstret, in i natten. Och under handflatan kände jag manarna på hästar, hästar, som red fria hela natten lång genom Sverige.

Text: Zola Gorgon
Bild: Från The Historie of Foure-Footed Beastes, Edward Topsell, 1607