Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

Süleyman (Svenska)

Süleyman, du kan inte vänta dig att jag ska hålla koll på vilken kille i ditt harem som för tillfället har din gunst eller inte, så kan du inte bara skriva mig en lista på vem som just nu är bra och vem som är dålig?

“Jag älskar dig!” sa han.

1. Det du åtrår, det bestämmer du dig för; det du bestämmer dig för, det blir din handling; och som du handlar får du skörda.

Först var jag tyst, sen vände jag mig om för att med kylig artighet fråga, “Ursäkta att jag frågar, men exakt vad är källan till din kärlek?”

2. Jag försöker att förstå saker som är väldigt svåra att förstå.

“Det är du, såklart, du är källan till min kärlek!”

“Jag?” sa jag, och försökte låta överraskad.

“Ja, du!” ropade han, och såg längtansfullt på mig, som ett barn som ber om något det vet att det inte kommer att få. Mitt hjärta började slå med ömkan och bestörtning och således blev jag tvingad att framföra charader så djävulskt osannolika att de skulle verka malplacerade till och med i en Shakespearepjäs.

3. Så som många djur tjänar människan, så tjänar varje människa gud. Utan hans godkännande kan inte ens ett grässtrå röra på sig.

27. Jag går vidare, jag triumferar på vägen.  

85. Man ska fundera på allvarliga saker först när man blivit helt och hållet är besatt av Dionysus, och sedan nykter.

“Visst, jag älskar dig också,” sa jag och hoppades på att vara klar, att gå hem och få lite förlösande sömn. När jag såg in i hans desperata ögon borde jag ha kunnat gissa vad jag nyss satt i rörelse. Även de mest okunniga kan, som hundar, spåra lukten av åska. En rasande våg lyfte mig upp till sitt krön och bar bort mig. Oupphörlig och krävande. Stormen rasade vidare i dagar, i månader – ett helt år förflöt. Allt man vet faller bort om man glömmer bort vem man är, men jag mindes, och levde länge nog för att få se slutet. När jag lämnade ondskans trädgård genom flätade portar, slog mitt hjärta snabbare, och mina bröder omfamnade mig och hällde upp ett utsökt vin åt mig.

4. Bröder slog vakt om platsen där jag anlände. Från vad hade de fötts? Vad lever de på? Vad grundades de på? Vem har bestämt att de ska kunna dricka så mycket, o ni vise män?

Mina bröder, ert vin är för starkt för att man ska kunna dricka det ofta. Ändå kommer jag tillbaka för mer. Kom ihåg, mina bröder, att hicka som denna är en bevingad bön, som kan höras till och med på Baalbek.

Det kommer alltid finnas män som honom, eller jag kanske borde säga: pojkar som honom, som jämför sig själva med din storhet, och hatar det, inte för vad det är, men för vad de själva är eller inte är.

5. När jag tas emot av Änglarna, när kommer han då tänka på mig?

De kan avundas till och med ett barn. De pratar om förnuft, men är vansinnigt känslosamma. Må helgonen skänka dem artighet innan fallet.

6. Jag svär att jag troget, lojalt, och hederligt ska tjäna mina älskare och deras legitima efterträdare, överlämna mig själv åt dem med all min styrka och uppoffra, om det krävs, mitt eget liv för att försvara dem. 

Det är kallt som marmor på tunnelbanestationen, tunnelns käkar är ömma och bortom dem måste havet ligga, där stormarna ryter. Hallelujah!

7. Avges ett löfte, så närmar sig bus.

När hans vänlighet försvunnit vägrade jag vika mig, jag var utan tvekan magisk och vidskeplig. Jag försökte bara visa hjältemod. Så vad ska jag göra nu? Jag avser att visa att min heder är mig mer värd än mitt eget liv. Kärleken förändras inte, men är ändå orsak till alla förändringar.

11. Marcus, Gud välsigne dig.

Jag vet att det är lättare att svara på böner från en man som har besvarat andras böner.

Gudinnorna Anath och Astarte slogs samman till en gudom, som kallades Atargatis.

Jag vet att det är lättare att svara på böner från en man som har besvarat andras böner.

Han Som Rider På Molnen. Fenicierna kallade honom Baal Shamen, Herre över Himlen.

13. Vad mitt namn betyder? Gåva från Gud.

95. Und wenn die Welt voll Teufel wär und wollt uns gar verschlingen, so fürchten wir uns nicht so sehr, es soll uns doch gelingen.

30. Vem? Jag? Heder, ära, och evig seger!

Närhelst sann kärlek visar sitt ansikte (och döden äntrar genom mitt fönster) kommer den att vara sitt eget bevis. Han ser minoansk ut. Han ser byzantisk ut. Han ser baktriskt ut. Jag gillar hans utseende. Det kommer inte finnas någon förvirring. Det kommer inte finnas någon förvirring. Det kommer inte finnas någon förvirring. 

38. När armenier når toppen av klimax kommer de i kaskader. 

39. Du vet, han hade verkligen kunnat rädda vår vänskap, återställa den till lycka och dygd – men det gjorde han inte. Ynkrygg!

62. Välsignade är de som sörjer för de ska komma att bli tröstade.

93. Medelst de vackra läppar som Skaparen lät mig besitta, så kysste jag med min mun: knarklangaren, bartendern, skaterkillen, arkitekten, målaren, diplomaten, och alla de andra också.

Men han som reste sig emot dig, och hade ondska i sig, Süleyman – honom skall du glömma. Men nu, bakverk med saffran, Süleyman. Du flyger som en hök, du kacklar som en gås, Süleyman. Den där hemliga formen, dina två ögonbryn, Süleyman, är som två armar på vågen som väger varje dag och natt. Vad är det, Süleyman? Dina ögon får alla våra hjärtan att svämma över med ljus. 


Text: Ian Memgard
Översättning och bild: Zola Gorgon

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.” 

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han. 

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka. 

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg.  “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör. 

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.


Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon 

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.


Text och bild: Zola Gorgon

Mulatt

Hur hamnade du här egentligen?
Det sägs att du är din egen rivals sändebud
Du hämtar din stolthet ur folks förvirring
Du har gett dig själv order att drömma stort
Dina förfäder skickade en kroatisk författare till ett tanzaniskt jazzband
Jag har inte tid att prata om det
Jag var tvungen att resa hela vägen till Bryssel för att köpa en helt ny mixer som jag såg på TV
Det är olämpligt för mig att höra om hur du lider i min frånvaro
Du tjurar, fruktlöst, över hur mulatt du är
Vem bryr sig?
Du drömmer om en för tidig död, eftersom du är så mulatt
Lägg av nu
Min snygga man
Mannen i mitt hjärta
Håll käften
Vad ska jag göra om min helt nya mixer går sönder?
Jag är inte säker på att dina mulatthänder kan fixa det
Inget sådant intresserar mig
Vad pratar folk om nuförtiden?
Pratar de om ras?
Måste vara värsta samtalsämnet


Text: Ian Memgard
Översättning: Ian Memgard & Fredrika Flinta

Morgonmässa

Note to self. Försök inte göra så mycket. Bli bättre på att lyssna. Var nyfiken. Mag-andas. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything. 

Jag sitter frusen i bänken och det känns pinsamt att röra sig. Vi har gått långt, och luktar säkert. En timme längs motorvägen eftersom mobilerna är döda och det var den enda vägen vi visste

Det är morgon och ljust och halsen är svart av cigaretter när jag inser att jag typ hatar mig själv? Inte för i natt. Jag inser att jag hatade mig själv innan jag gick ut. 

Stella sitter bredvid mig på knä, vita träningsbyxor mot bönebänkens röda sammet. 

Hon är mycket allvarlig, men ändå rolig, eftersom det är omöjligt att veta vad hon tänker när hon går ner på knä och reser sig upp, knäpper händerna, tillsammans med församlingen. Hon ser ut att ha kommit i kontakt med något slags arkaiskt lidande, medan jag bara skäms över vad jag gjorde igår. Mitt lidande är samtida, mjukt och fuktigt. Torkar ut till ikväll.

Jesus-skulpturen i trä ser sjukare ut än den glada i Sverige. Han är benig, liten och grå. Jag vet inte om den är gammal och sliten eller om de gjort den så att han ska se så eländig och lidande ut. 

Gud gjorde sin son till människa för att kunna dela människornas lidande.

Hade gud kommit ihåg att göra så att Jesus var tvungen att känna den obehagliga pendelrörelsen från det roliga till det ledsna? Att följa en tanke med hopp och tillförsikt som plötsligt dyker ner i något ogrundat och djupt? Det tillståndet där man skrattar, skriker, heilar och plötsligt mitt i allt inser att man vill hem.

Lidande för mig är att skriva listor på saker man ska förändra med sig själv istället för att förändra allt. Stella förändrade allt för längesedan och därför är hennes lidande arkaiskt. Som Jesus är hon grundledsen.

Obehaget om kvällarna. Jag brukar vända mig hit och dit för att slippa kännas vid hur mörkret faller fort över det jag inte hunnit städa. Blodet samlas i mina lymfkörtlar. Folk säger “mörkret är kompakt”, men det är inte det … 

“Snygg präst,” viskar Stella så jag tittar upp. Det är inte det att han är snygg, men han ser ut “som oss” och läser med en mörk, sexig röst som vibrerar på ett sätt som hade kunnat vara mästrande men prästen drar ut på inledande och avslutande vokaler, fyller ut mellanrummen med “eh” och “um”, det är som han vill distansera sig från sin predikan. Som att han skäms lite och försöker skämta bort det.

Han är som jag, tänker jag. Han har aldrig förändrat allt.  Vem är det han söker när han ålar sig sådär framför församlingen? Är det mig?

Jag påminns om våren, obehaget försvinner. När man blir kär i april… Om jag hade varit prästfru. Jag hade varit så fokuserad att allt det där svarta blivit till bakgrund.

Vi måste prata med prästen, säger jag till Stella. Så vi frågar honom hur länge han jobbat som präst. Ett halvår säger han. Jag presenterar mig och säger att jag heter Francis. När vi lämnar kyrkan säger jag till Stella hur det kändes anmärkningsvärt hur prästen inte fick mig att hata mig själv, inte för att han var trevlig eller varm men att jag kunde se hur flackande hans tankar var, så att jag tyckte jag hade distans till hans åsikter om mig.   Det är det folk aldrig ger en – det där luftiga utrymmet man längtar efter. Jag blir kär i folk som ger mig det där luftiga utrymmet jag alltid längtar efter. Distans.

Jag måste gå och bikta mig, det är min enda chans att tala ensam med honom. Det är jag, viskar jag genom gallret. Francis. 

Jag är långt borta, men alldeles nära, viskar han genom predikbåset. Min mun, torr, han är långt borta, jag öppnar och stänger munnen, nafsar mekaniskt som en sköldpadda. Jag tryckte mig till rätta, bakåt mot stolen, mitt säte sväller, äter av båset. Närmare, säger han. Mina händer hittar en bröstvårta, en stenkula. Ju längre bort han är, desto närmre. Han fyller hela min mun, färgskimrande, svällande. Reformationen betydde slutet på förlåtelsen. Min panna guppar, som jag stångar luften, jag stångar hans bröst, men han är inte där.  Han kunde smakat socker i stenkulan, färgskimrande saft. Jag skulle behöva läsa Decreation nu. Mina fingrar råkar hela tiden halka av min bröstvårta eftersom jag inte slutar dallra. Skrattar han åt mig? Jag tryckte mina bröst emot varandra. Vad är hans riktiga namn? Allt fett var i mina händer. Jag ville båda skulle vara i hans mun. Var jag en reformator? Jag samlar ihop sidorna av mina bröst. 

Nästa söndag, på predikan, har jag varit nykter hela veckan, duschat på morgonen och har fina kläder som jag tvättade i torsdags redan. Prästen väntar på att jag ska komma fram.

Hans blyghet känns som en ljuslåga, som flämtar och brinner ut, eller ett stånd som plötsligt kommer av sig, och kryper ihop. Men jag följer ändå min plan, går ändå fram till honom med lappen med mitt telefonnummer på och sätter i hans hand. 

Ute på gatan skriver han till mig. Luften sval och fuktig. Du känns så nära nu, skriver han. Jag ska aldrig tillbaka till den kyrkan igen. 


Text: Fredrika Flinta
Bild: Zola Gorgon

Avtändningen

Man måste välja här i livet mellan lidande och leda.

Madame de Staël, 1800

Strider förloras i samma anda som de vinns i. Vinn lite, förlora lite – ta en massa tjack och betala för det senare. Blomstrande dekadens och drogmissbruk – utan tvekan med inspiration från fallna änglars nätverk – är återigen på uppgång. Vi på Skärselden har börjat tro att det måste finnas något mer i Avtändningen, något mer med detta lidande. Genom lidande föds vi; med din uppoffring ger du liv till själva livet. Kunde det kanske till och med vara något bra att… tända av, då och då? Trots allt kunde inte ens Gud själv låta bli att lära oss hur man snortar. Tillsammans med vårt råd av bögar, supermodeller från Ukraina, och andra lärda människor så ska vi försöka besvara denna fråga en gång för alla, och även ge de bästa tipsen och huskurerna för hur man lindrar Avtändningen. Låt oss börja:

Som du vet betalar vi ett pris för nästan allt i detta livet. Att ha roligt betalas i lidande. Att vara skamlös betalas i skam. Respekterar du dig själv så respekterar du dina egna val, betalar priset och vet varför du betalar det. Låtsas aldrig som att du inte hade något val.

Det verkar som om våra hjärnor är otroligt känsliga för kemisk manipulation. Vi vet det till och med från våra egna, personliga experiment. Många sanningar finns tillgängliga för oss, som olika frekvenser på radion. När du är hög lyssnar du på en viss frekvens och när du tänder av lyssnar du på en annan. Men det är inte den enda frekvensen.

Tänk inte på sånt du sagt och vad folk tyckte om det; på om ditt ansikte var svettigt eller om du andades konstigt. Alla var svettiga och snackade strunt. De kommer inte minnas vad du sa; du minns inte själv vad de sagt. Glöm att försöka förstå varför du betedde dig så som du gjorde när dina lemmar rördes av en parallel kraft. Antagligen betedde du dig inte ens hälften så dåligt som du tror att du gjorde, men om du faktiskt betedde dig dåligt, och om du gör det varje gång du är full eller hög – bara sluta festa med substanser, för festen tar dig i besittning på sina egna termer och ibland är de inkompatibla med civilisationens normer.

Vänskapband både kan och blir smidda under dessa omständigheter.

Men bara vissa.

Magnesium hjälper såklart alltid, men vilken idiot som helst kan berätta det. Hitta något lugnande, men ändå tråkigt, men ändå inte så tråkigt att det plågar dig. Kanske ett härligt podcast om det Byzantinska rikets historia? En stor del av podcastlyssnande sker när lyssnaren sover.

Du kommer hålla denna lindring mycket kär.

Kan hända att du tar emot den största förståelsen från profetiska eller terapeutiska drömmar där du återupplever din barndoms känslor av gränslös vrede och hopplös övergivenhet. Det är normalt att vakna förvirrad. Hjärnan jobbar hårt. Du kanske frågar dig själv, när natten går mot sitt oundvikliga slut och den oförskämda solen, om aldrig så uppskjuten, rullar upp över den gråa horisonten – du kanske frågar dig själv vad du gör med ditt liv.

Jag frågar dig också. Vad gör du med ditt liv?

Ligg i sängen och tänk på det, verkligen tänk på det, utan att få panik. Det måste väl finnas något du kan göra? Kanske kan du börja skriva drömdagbok igen, eller återupptäcka hur mycket du älskade att spela fiol. Minns du hur det var att vara barn och inte behöva något som var olagligt? När man kunde trippa loss framför ett VHS-band med mumintrollen – men vi är ju inte barn längre.

Så vad har vi åstadkommit med dagens strider? Hur trodde du att riktiga demoner skulle se ut? Det var för din egen skull som de slogs så bistert mot dig. Ketamin var en gudomlig uppfinning, farkost för den eld som ska förstöra den fallna världen. Du blev utsparkad ur himlen och ner på jorden, sen dragen från jorden ner till helvetet, sen utsparkad ur helvetet och in i klubben – det slutgiltiga slagfältet. När Greta Thunberg säger att världen ska gå under, så betyder inte det att planeten jorden kommer att upphöra att existera. “Världen” är Demiurgens värld – saker som TikTok, krig, lögner, drogkarteller, organiserad brottslighet, rapsolja, all ondska, hyra, Berghain, och så vidare, som alla ska elimineras. Vi vet alla hur Berlin förfördes med G när det smög in sig själv i klubbarna och frestade goda människor med demonisk besittning, så håll dig till tjack, Seraphimernas heta, brännande ljus.

De enda som skonas från Avtändningens värsta sidor är människor som högljutt säger att en fantastisk Avtändning väntar dem. Vad det gäller resten – vakna, alla andra har redan gått igenom detta! Nu är det över, ledsen att du missad det, glädjs över att du skonats. Striden är vunnen.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Översättning och bild: Zola Gorgon

Reträtt

om jag ser på dig nu
så är detta känslan: tänder spräcks,
jag kryper ihop som en döende hund
svetten rinner ner för min panna i pilar av pärlor
siktandes mot
min mage, som morrar efter att vräka dig från mitt inre.
du är min svällande skuld
mina misstag efter midnatt

din charm, ditt blygsamma ursprung
drog obemärkt in mig
en dans lika naturlig som
den man trotts dansat förut
i det förutsägbaras värld

men som varje klänning
dolde du en underkjol
alltför otäck för din egen aktsamhet
omedvetet stötte min nyfikenhet emot dina vader
ivrig att förtära dig
med övertygelser och allt

bland mina revben växer du nu
en slingrande hud inuti min
en parasit i köttet mitt
när jag blir till en röra av smältande märg
så brottar du ner mina villiga lemmar

jag gräms för din närvaro,
och min egen längtan,
vårt förflutna och framtid
din alltför fruktsamma resa till mina läppar
: så manifesteras vi som sammanställda varelser

bättre hade jag varit
som din värsta fiende
svär jag:
aldrig mer ska du vandra mina artärers kurvor.
jag tänder ett ljus för min egen dumhet
varje jävla gång


Text: Beate Björkengren
Bild och översättning: Zola Gorgon

En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björkengren

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta