Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

My Comedown

“For the sake of my health,” I think automatically each time I pour frozen peas into my instant noodles.

Then I lie in my sarcophagus, which is my bed when it’s covered in linen sheets, when the blackout curtains are drawn and it’s dark and soft in the room like a soft grave. As the poisons leave my body, a throbbing lump of pain is formed behind my right eye, the size of a grape. Sometimes when it’s gotten really bad I’ve put a bag of frozen soy mince on my eye and felt it slowly thaw as I count down the hours. Time, my saviour. As long as the clock keeps going forward I’m not trapped in an eternal now which feels unbearable but which will be borne and over. 

It could have been worse. 2013, after an illegal rave in an abandoned mail center where malicious hallucinations chased me and spoke to me, I took a sip of orange juice in front of the mirror and spat it out immediately. It felt like my throat was closing up. I thought I was about to die. It was the acid in the oranges; I studied my palate and throat in the mirror with my mouth gaping wide. I’d smoked and gurned so badly with my tongue against the roof of my mouth that it had filled up with blisters, which had now burst. Full of little burn holes, like Freddie Krueger’s skin. 

Burnt. Everyone says they’re about to change, but they never do. The pendulum swings from action to regret. It does not go forwards, only side to side. 

Mike often used to call me late at night when he was anxious because he was coming down. He partied loads, many days in a row, because his parents lived far away from the city centre and it was so expensive to travel home. I liked his calls, I was an hour ahead of him timezone-wise and besides I was lonely in that bourgie neighbourhood where I didn’t have any friends and it was so quiet at night. I brought my phone with me to a bar and drank wine there while I talked to him, like I’d gone to the bar with a dear friend. I was happy to soothe his anxieties. I’ve got to change the way I live! he’d always say to me, but the next week he’d call again.

In my head, I see visions of gross primordial creatures, like my visual imagination is trying and not quite succeeding at remembering how things fit together. It invents living beings from scratch with only the vaguest frame of reference. Humans with too many eyes and weird tubes in their skin, or little creatures that are nothing but these weird, fleshy tubes. It’s important not to get scared by what your own mind shows you, regardless of how nasty it is. There are things you cannot help.

It’s easy to fall into a self-analysis spiral and question everything you’ve done the previous night. For most halfway functional people, booze and drugs are a way to get close to other people in an uninhibited, unforced way, where social contact becomes more open, more honest, more positively emotionally charged, and above all more stimulating. You can say anything. Right then and there a space is opened for the meeting between two souls – so it feels at the time – but afterwards, once the meeting’s over, you bitterly regret having flaunted yourself, agonizing over ugly sounds made while laughing or if you’re bad at fucking. Better not to think about those sorts of things, because it doesn’t help to obsess over yourself.

When I was around fourteen my only friend and I thought all people who drank and partied were worthless bimbos. The funnest thing we knew was eating about a kilo of pick’n’mix and playing Playstation 2 until we passed out from the sugar crash. High school was a whole different story. Indeed. Because they told me I had ADHD and prescribed me a medicine which was a slow-release amphetamine. I was so depressed that winter that I couldn’t do anything. It was so dark and cold, inside and out, and every lamp shone with a sickly yellow light that gave me nightmares about evil incidents in obscure bowling alleys and rollerskating rinks. It hurt so much. “It” was nothing in particular. “It” was everything. Sometimes I took 5-6 methylphenidate pills at once, to have the energy to perform socially, like when my friends were celebrating their birthdays. I remember once, after such a celebration, sitting awake until 6AM while everyone else was sleeping, shaking with diffuse fear, writing rambling and paranoid diary entries about a guy we met on the bus on the way home. I wrote them in Japanese, looking up each kanji individually. It was important to keep my observations top secret. When you’re coming down, you can get all sorts of strange notions. 

Methylphenidate is the worst when it comes to paranoia and anxiety during the comedown. Well, perhaps meth is worse – I don’t have a lot of experience with meth, but I definitely don’t recommend getting high on ADHD meds. They make you walk around like a robot, only talking about yourself with thousands of strangers while your heart remains ice cold and selfish. Later I started taking it just to be able to drink for longer without throwing up or falling asleep, and it worked so well I managed to give myself alcohol poisoning a number of times. Lying in bed and throwing up for days, unable to take a painkiller or even drink water, until Rhiannon came home to me with a bottle of Milk of Magnesia which tasted like mint and chalk. 

My childhood friend and I took some kind of potent dark web speed which you had to wash beforehand not to burn your nostrils. 48 hours later we still weren’t sleeping but were both paranoid as hell with our hearts thumping out 120 beats a minute. What helps against a high heart rate? we googled. Or something like, “How to support your heart”. There was something about Omega3, or maybe Omega6. Canola oil has a lot of omega fats in it, so in the end we downed a couple shots of straight cooking oil each.

All’s well that ends well. 2015, in the depths of Deptford we dressed up for Halloween and snorted really lousy MDMA and then Zeynab and her psychotic girlfriend went climbing on the scaffolding on the house next door. Her girlfriend rushed in and told us Zeynab had a fall and “bonked her head” so hard on the cement floor that she’d lost consciousness. 

“It’s cool, it’s cool!” said Zeynab and climbed through the window, then suddenly started cascade vomiting liters of hot pink Cherry Lambrini across the floor. We took her to ER and left her there, along with her psycho girlfriend, then Rachel and I went to a catholic mass, still in our halloween clothes, gurning. We thought it’d be a “funny thing to do”, but there we were, coming down in a congregation so warm and welcoming that we felt like villains. So when the socialist pastor offered me the sacrament, I said, no, just give me your blessing. Are you sure? he said so quietly no one else heard, and then he blessed my brow. I really felt it in me – that blessing. 

Writing’s always possible, once I could draw, too, but I’ve forgotten how. What people write when they come down resembles what they write when mania fades. They pick fights with their own anxiety, argue with it, try to make deals. My friend showed me a text they’d written on a comedown, four tight, incoherent pages where they’d written about me, that we were obviously both in love with each other and may God let me read their thoughts. I really got the hint and we fucked the same night, but then I went home, and came down.

Swedish teens got pissed like they wanted to die. My friend threw up on Walpurghis night, about 5-6 cigarette butts. Those of my friends who were really mental – there were a few, and they really were mental – were put into psychiatric hospitals, always in the section for psychotic patients, because nowhere else had any space. They’d end up befriending the only other normal people in the ward which were the people selling coke and heroin. 

The least you can do for yourself when you’re about to come down is taking a proper shower and then make the bed you’ll be forced to lie in. To come down is one thing, but coming down on twisted sheets, with the smell of ciggies still in your hair, is really tormenting yourself more than you’ve deserved. Oh, and it’s lovely to have a few popsicles in the fridge. Eat a salad, perhaps, but let’s be real with ourselves about who we are and what we’re going to do. If we’d been the kind of people who pick salad over instant noodles I suppose we wouldn’t be lying here now, in the dark. 

“I’m never going to drink again after last night,” Ian writes to me. But he will and I will too. Some are hit by a terrible sense of guilt whenever they’ve done anything debauched. You think you ought to be a certain way, act a certain way. During the comedown, you pray to God for forgiveness, but a week later you’re ready for the same thing all over again, you’ve already forgotten. I don’t understand why you even ought to be ashamed, what good it’s supposed to do. Shame and regret aren’t strong enough to make you change anything. Partying really can be a total riot. 


Text & Image: Zola Gorgon

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.


Text och bild: Zola Gorgon

Love of my life

A friend told me that for her dad, transitioning to female meant being allowed to do whatever you wanted. I used to think the same thing about being a guy, that’s the way I pictured it. Once I saw a goth bartender smoking morosely, leaning against the counter, completely indifferent to me. It was as though the clouds parted above my head – divine revelation. The wrist of a louche goth bartender smoking – imagine possessing such a thing!

I thought: Thank you for smoking, thank you for not smiling.

Margaret Atwood said one good thing about guys: “My love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

I sought the love of my life tirelessly in the mirror. Every time I remembered I couldn’t be that boy, I was devastated, as if I’d been given a hard right hook by God father himself. The point of the Quixotic project was to make the impossible real every day, for myself if not for others; to realize what being “a hot guy” meant to me and to take that into my life, that freedom –

To feel joy, to enjoy sex – to be allowed to do whatever I wanted.

Where’s the line between wanting to have and wanting to be? Do people figure that shit out on their own?

Of course, plenty of men were boring. I saw them… the men… on the street, or on the Ubahn, and I thought, I’d never want to be that one, it’d be just as bad as being me. And if I’d had to be myself but as a man – awful! I’d be short, and probably bald, like all the men in my family, with a genetic tendency to put on a beer belly and… no, that wasn’t what I wanted at all. And I know myself, so I’m sure I’d have had some sort of hang up about my cock too. 

Actually I don’t have any hang ups about my cunt which is essentially perfect.

The hottest guy I ever fucked, I mean girls went home with him if he just talked to them on the street, he had a hang up about his cock too – his cock which was essentially perfect.

A trans feminine friend told me there’s lots of things men feel they can’t do. Fair enough – lots of men are scared of being fags, for example. I would have liked to be a fag. Gay men seem to like each other and themselves and to fuck without feeling degraded by it. No one really seems to love women; not heterosexual women, not heterosexual men, and not queers either – definitely not them, for whom being a woman is cringe and basic. 

Scared of faggotry, yes – what scared men don’t understand is that fags are naturally cool and besides seem comfortable with each other and like they’re having fun, while lesbians and queers on the other hand spend most of their energy accusing each other of emotional abuse; constantly calling for retribution which will not arrive, as if the world was just, as if there was a judge or teacher who’d listen when you say what’s been done to you and dole out punishment to the deserving.

But since the people who’ve cemented their traumas left the game long ago, they only punish each other. No, it’s not as much fun to be fettered to the ground with a heavy, aching body and think about your marginalisation, as it would be to skate recklessly, do an ollie high above the setting sun – to suck cock in the gardens of paradise, before shame or misfortune.

No one knew what “nonbinary” was when I was in my late teens, fortunately, but I just refused to tell people if I was male or female, and so I lived in a true autistic one-person utopia. I loved not having to tell or to know, pure subjectivity. Then nonbinary people came along and crushed my dream by realising the project in the lamest possible way and I’ve never forgiven them for that.

The dream had something beyond that, not to put your finger on… rather to escape the finger, and the mortifying eyes of others. No boxes checked at all, rather than begging for a third choice, as if any part of your innermost soul could be validated by a form.

The joy in my life depended on how well I convinced myself that my fantasy was or would be real, to what degree it went from my dreams and into my understanding of reality. I was waiting for something good, for which I’d wait my whole life. Like awaiting the saviour. Is that what it means to have faith?

That faith is lost to me. I’ve learned a few things about men and they’re not what I thought; the woman who best can embody the glint in the eyes of a really mischievious faggot is a cool dyke who truly doesn’t give a fuck. Imagine seeing your face every day and never seeing anything, only what you wish it was. The wasted beauty of that unloved face. Instead of seeing yourself in the mirror and thinking – ah, there you are!

The love of my life.

If every soul cracked and the boundaries between the inside and the outside finally collapsed, no identity would remain, just a core of pure yearning too supermassive to fit into a human life.

At last you’re on the frequency of angels.


Text & image: Zola Gorgon

The Comedown

One must, in one’s life, make a choice between boredom and suffering.

Madame de Staël, 1800

Battles are lost in the same spirit in which they are won. Win some, lose some – you do a bunch of speed and later pay the price. Flourishing decadence and drug abuse – inspired, undoubtedly, by a network of fallen angels – IS on the rise again. At Purgatory Magazine, we’re starting to believe there must be something more to the Comedown, something more to this suffering. It’s through suffering we are born; with your sacrifice, you give life to life itself. Could it perhaps be a good thing to… come down, every once in a while? After all, God himself didn’t refrain from teaching us how to snort. Together with our council of gays, Ukrainian supermodels, and other wise people, we’re going to try to answer this question once and for all, as well as provide the best tips and remedies on how to ease The Comedown. Let’s begin:

As you know, we pay a price for almost everything we get in this life. The price of fun is suffering. The price of shamelessness is shame. If you respect yourself, you will respect your own choices, pay the price and know why you are paying it. Never pretend that you didn’t have a choice.

It seems our brains are incredibly susceptible to chemical manipulation. We know this even just from personal experimentation. There are many truths available to us, like different frequencies on the radio. When you are high you are tuned into a certain frequency; the comedown tunes you into another frequency. But it is not the frequency.

Don’t think about things you said and how they were perceived, if your face looked sweaty or your breathing sounded weird. Everyone was sweaty and talking nonsense. They will not remember what you said. You do not remember what they said either. Forget trying to understand why you behaved the way you did while your your limbs were moved by a parallel power. You probably didn’t act half as badly as you think you did, but if you did do something really bad, and if you do this all the time when you’re drunk or high – stop partying with substances, because the party takes you over on its own terms and sometimes those terms are contrary to the norms of civilization.

Friendships can be – and are – forged in these circumstances,

But only some friendships.

Magnesium is always helpful, but any fool can tell you that. I recommend finding something soothing, yet boring, but not boring enough to torment you. Perhaps a podcast about the history of the Byzantine empire? A significant amount of podcast listening happens when the listener is asleep.

You will cherish this relief.

You may receive the greatest understanding from prophetic or therapeutic dreams where you relive childhood feelings of boundless rage and hopeless abandonment. It’s normal to wake up confused. The mind is hard at work. You may be asking yourself, as the night comes to its inevitable conclusion and the rude sun, however much postponed, rolls over the grey horizon – you may be asking yourself, “what am I doing with my life?”

I’m asking you this too. What are you doing with your life?

Lie in bed and really think about it, soberly, without panicking. Are there things you can do? Perhaps you can start writing your dream diary again, or rediscover your love for the violin. Remember what it was like when you were a child and you didn’t need illicit things. You could trip out in front of a VHS tape of the Moomins. But we’re not children anymore.

So, what do our battles today even amount to? What did you think real demons would look like? It was for your benefit that they fought you so fiercely. Ketamine was a divine invention, the vehicle for a fire that will destroy the fallen world. You were kicked out from heaven and down to earth, then kicked off the earth into hell, then kicked out of hell, into the club – your final battleground. When Greta Thunberg says that the world is going to end, it doesn’t mean the planet earth will cease to exist. The “world” is the world of the Demiurge; things like TikTok, war, lying, drug cartels, tinder, organized criminal gangs, seed oils, all evil, rent, Berghain, etc, will be eliminated. We all know the way Berlin was seduced with G when it snuck itself into the clubs and tempted good people with demonic possession, so stick to speed, the hot burning light of the seraphim.

The only people who are spared the worst of the Comedown are the people who are the loudest in saying that a great comedown will happen to them. As for the rest – wake up, everybody else has already gone through it! It’s over, sorry you missed it, be happy you were spared. The battle has been won.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Image: Zola Gorgon

Avtändningen

Man måste välja här i livet mellan lidande och leda.

Madame de Staël, 1800

Strider förloras i samma anda som de vinns i. Vinn lite, förlora lite – ta en massa tjack och betala för det senare. Blomstrande dekadens och drogmissbruk – utan tvekan med inspiration från fallna änglars nätverk – är återigen på uppgång. Vi på Skärselden har börjat tro att det måste finnas något mer i Avtändningen, något mer med detta lidande. Genom lidande föds vi; med din uppoffring ger du liv till själva livet. Kunde det kanske till och med vara något bra att… tända av, då och då? Trots allt kunde inte ens Gud själv låta bli att lära oss hur man snortar. Tillsammans med vårt råd av bögar, supermodeller från Ukraina, och andra lärda människor så ska vi försöka besvara denna fråga en gång för alla, och även ge de bästa tipsen och huskurerna för hur man lindrar Avtändningen. Låt oss börja:

Som du vet betalar vi ett pris för nästan allt i detta livet. Att ha roligt betalas i lidande. Att vara skamlös betalas i skam. Respekterar du dig själv så respekterar du dina egna val, betalar priset och vet varför du betalar det. Låtsas aldrig som att du inte hade något val.

Det verkar som om våra hjärnor är otroligt känsliga för kemisk manipulation. Vi vet det till och med från våra egna, personliga experiment. Många sanningar finns tillgängliga för oss, som olika frekvenser på radion. När du är hög lyssnar du på en viss frekvens och när du tänder av lyssnar du på en annan. Men det är inte den enda frekvensen.

Tänk inte på sånt du sagt och vad folk tyckte om det; på om ditt ansikte var svettigt eller om du andades konstigt. Alla var svettiga och snackade strunt. De kommer inte minnas vad du sa; du minns inte själv vad de sagt. Glöm att försöka förstå varför du betedde dig så som du gjorde när dina lemmar rördes av en parallel kraft. Antagligen betedde du dig inte ens hälften så dåligt som du tror att du gjorde, men om du faktiskt betedde dig dåligt, och om du gör det varje gång du är full eller hög – bara sluta festa med substanser, för festen tar dig i besittning på sina egna termer och ibland är de inkompatibla med civilisationens normer.

Vänskapband både kan och blir smidda under dessa omständigheter.

Men bara vissa.

Magnesium hjälper såklart alltid, men vilken idiot som helst kan berätta det. Hitta något lugnande, men ändå tråkigt, men ändå inte så tråkigt att det plågar dig. Kanske ett härligt podcast om det Byzantinska rikets historia? En stor del av podcastlyssnande sker när lyssnaren sover.

Du kommer hålla denna lindring mycket kär.

Kan hända att du tar emot den största förståelsen från profetiska eller terapeutiska drömmar där du återupplever din barndoms känslor av gränslös vrede och hopplös övergivenhet. Det är normalt att vakna förvirrad. Hjärnan jobbar hårt. Du kanske frågar dig själv, när natten går mot sitt oundvikliga slut och den oförskämda solen, om aldrig så uppskjuten, rullar upp över den gråa horisonten – du kanske frågar dig själv vad du gör med ditt liv.

Jag frågar dig också. Vad gör du med ditt liv?

Ligg i sängen och tänk på det, verkligen tänk på det, utan att få panik. Det måste väl finnas något du kan göra? Kanske kan du börja skriva drömdagbok igen, eller återupptäcka hur mycket du älskade att spela fiol. Minns du hur det var att vara barn och inte behöva något som var olagligt? När man kunde trippa loss framför ett VHS-band med mumintrollen – men vi är ju inte barn längre.

Så vad har vi åstadkommit med dagens strider? Hur trodde du att riktiga demoner skulle se ut? Det var för din egen skull som de slogs så bistert mot dig. Ketamin var en gudomlig uppfinning, farkost för den eld som ska förstöra den fallna världen. Du blev utsparkad ur himlen och ner på jorden, sen dragen från jorden ner till helvetet, sen utsparkad ur helvetet och in i klubben – det slutgiltiga slagfältet. När Greta Thunberg säger att världen ska gå under, så betyder inte det att planeten jorden kommer att upphöra att existera. “Världen” är Demiurgens värld – saker som TikTok, krig, lögner, drogkarteller, organiserad brottslighet, rapsolja, all ondska, hyra, Berghain, och så vidare, som alla ska elimineras. Vi vet alla hur Berlin förfördes med G när det smög in sig själv i klubbarna och frestade goda människor med demonisk besittning, så håll dig till tjack, Seraphimernas heta, brännande ljus.

De enda som skonas från Avtändningens värsta sidor är människor som högljutt säger att en fantastisk Avtändning väntar dem. Vad det gäller resten – vakna, alla andra har redan gått igenom detta! Nu är det över, ledsen att du missad det, glädjs över att du skonats. Striden är vunnen.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Översättning och bild: Zola Gorgon

Incel mind tricks

om man hatar sig själv kan man förälska sig i någon i hoppet om att de ska erkänna något i en som man inte vågar tro på.

sök folk som väcker en känsla av mindervärde i dig, så att deras kärlek för dig ska visa, bevisa ett värde. men det blir aldrig så, för vem vill älska någon som uppvisar en uppenbar känsla av mindervärde? bara psykopater vill vara med någon som uppenbarligen ser sig själva som mindre värda än dem själva.

och om de älskat dig – då frågar du dig vad det är för fel på dem, om de är villiga att förnedra sig till att älska dig, en värdelös person.

man sätter en fälla för sig själv – och det är också tricket. att skapa situationer som aldrig kan lyckas. uppfinner ekvationer som oavsett hur man löser dem alltid slutar på noll. 

de som fått en att känna sig värdelös, dem älskar man mest och alldeles förtvivlat., för i ögonblicket ens ego krossas får de ett enormt värde som de enda som kan sätta ihop det igen.

du ser dig själv som svag och du föraktar de svaga. du slår dig an de starkares sida. du blir mobbad och du önskar att du vore en av mobbarna. du vill varken hjälpa eller bli hjälpt av andra som lider. deras lidande gör dem svaga och fula i dina ögon; lika svaga och fula som du själv, lika hjälplösa.

man förstår inte gränsen mellan sig själv och andra. tror att andra människor bevisar något om en. att en snygg flickvän bevisar något om en: att man är den sortens kille som har en snygg flickvän. eller den sortens tjej som den sexiga killen vill ha, mycket mer än vad han vill ha andra tjejer, fastän han kan få andra tjejer. 

om han inte kan få andra tjejer, vad är han då värd?

vilken sorts kille hade behövt vara med dig? inte en kille som vore värd att ha. 

de som är värda att ha, de vänder sig bort… mot andra vyer du inte kan se men desperat vill blicka; vyer utan dig, oförstörda snölandskap utan smutsiga mänskliga fotspår.

du vill inte ha den tjej som är nördig och osäker som dig, du vill ha den tjej som den killen du önskade att du vore som har, för då hade du varit som honom, utvald av den kraft som skapar och formar världen. 

du ser tjejer eller killar som är som dig och du vämjs, du äcklas, det är som när man hör sin egen röst inspelad för första gången – låter jag verkligen sådär? ser det ut så när jag skrattar? fruktansvärt. man vill inte känna igen sig själv, man vill bytas ut. det man saknar söker man i andra. 

och vad är det de har som man själv inte har? det där undflyende ljuset. du, som för alltid går bort ifrån mig, du som aldrig kommer. det som skiner, kraften att revolutionera världen. guds andedräkt, skönheten. att inte bara känna den utan att vara den. att vara den utan att veta att man är den och leva i evig nåd.

är det inte underligt när man märker att någon projicerar saker på en? när de ser en är det som en månförmörkelse; något annat, mystiskt, rör sig över ens ansikte, i utrymmet där betraktarens ögon träffar det som strålar. där och då vet man: jag kommer att göra dig besviken, för det du vill att jag ska ge dig är ingenting som någon människa kan ge. 

allt jag kan ge dig är detta: att jag är den jag är, och att jag är det när du är med mig.

blir man väl älskad tänker man att man måste ha lurat dem. att man fått dem att tro något om en själv som inte är sant; att man är bättre än vad man egentligen är. och hur mycket man än har önskat att någon annans kärlek för en ska bevisa just detta – att man faktiskt ÄR bättre än vad man tror att man är – så känns beviset plötsligt falskt och opålitligt. och återigen måste kärleken bevisas, under svårare och svårare prover.

så du tror att du älskar mig? det tror du? men hade du älskat mig om jag var otrogen mot dig? om jag hånade dig framför dina vänner? om jag sårade dina känslor och ignorerade dig när du ville komma åt mig? är jag så älskvärd att jag är värd det? hade du älskat mig om jag sket på mig, hällde syra över mitt eget ansikte, blev nazist? nähä? då har du väl aldrig älskat mig. 

först vill man vara så vacker att alla som ser en måste älska en. sen säger man, sviket och misstänksamt: men älskar du mig bara för att jag är vacker?

den villkorslösa kärleken. att söka en kärlek som aldrig kan förnekas. man kunde kalla den gudomlig om man tror på att den finns. men

det är det som är grejen – hur många gånger nån än säger “jag älskar dig” kan såna människor inte tro det i mer än tre minuter. så de söker obesvarade känslor och dödlägen, för att vänta på frälsning håller hoppet om frälsning vid liv. de vägrar erkänna något så bräckligt och alldagligt som den verkliga mänskliga kärleken.

inte bara våra älskare eller kärleksobjekt får lida; alla andra våra nära får lida, eftersom de står nära oss och vi avskyr oss. hade du inte stått så nära mig och visat vart jag slutar, då hade jag varit oändlig; då hade jag kunnat vara det jag önskar att jag vore, men du, med din kärlek för mig och dina töntiga intressen och dina brister – du ringar in mig mig. 

visst är det sant att jag med djupaste desperation och förtvivlan älskar en värld som varje dag går förlorad, att jag älskar friheten när den slipper ur mitt grepp. men vad kan mina vänner råda för det?

är man inte den bästa, coolaste, mest åtråvärda, då måste man vara en total nolla. det kan inte bara vara det att man är normal, emotståndlig för många, för andra tilltalande nog. då vore man ju som alla andra, och det kan man inte tolerera; man måste bevisa att man är något mer, oemotståndlig, och om inte det, odräglig, ohjälpligt fördömd.

så tror man att man tar sin plats i himlen, bredvid upp-och-nervända helgon, som helgonet av den eviga förlusten. ett idiotiskt trick egentligen; att sumpa sin enda chans att uppleva, om bara för en kort stund, det som mest liknar paradiset på jorden. att aldrig ge sig själv den kraft som skapar världar.

vi tror att vi inte är älskade. problemet är inte det. problemet är att vi inte älskar andra människor. vi är inte villiga att ge dem någonting. visst, man kan tänka att “om de bara gjorde så och så, då skulle jag älska dem”, som att man behövde tillåtelse, men låt oss vara ärliga – hade de gjort som du önskade, då hade målstolparna ändå flyttats, tills de äntligen når det dödläge du söker, där ingen kan göra dig nöjd. man måste älska dem först. vare sig man vinner på det eller inte. som att vinst eller förlust skulle betyda något. vem eller vad räknar egentligen poäng? den enda verkliga förloraren är den som inte spelar.


Text och bild: Zola Gorgon

Incel Mind Tricks

If you hate yourself, you can fall in love with someone in the hope that they’ll recognize something in you which you don’t even dare to believe in. 

Seek out people who trigger your insecurity, so that their love for you will show and prove your value. But it never works out, because who wants to love someone who obviously sees themselves as inferior? Only psychopaths want to be with people who see themselves as less worthy than themselves.

And if they do love you – then you’ve got to ask yourself what’s wrong with them, if they’re willing to degrade themselves enough to love someone like you – a worthless person.

You put a trap for yourself – and that’s the whole trick. You put yourself in situations which cannot go well. You invent equations which, regardless of how you solve them, always come out to zero. 

Most of all and most desperately you love the ones who made you feel worthless, since the moment they crushed your ego, they gained immense value as the only ones who can restore it.

You see yourself as weak and you despise the weak. You take the side of the strong. You’re bullied and wish you were one of the bullies. You neither want to help or be helped by others who suffer. Their suffering makes them weak and ugly in your eyes; as weak and ugly as you, and no help to you whatsoever.

You don’t see the boundary between yourself and others. Think other people prove something about you. That a hot girlfriend proves something about you: that you’re the kind of guy who has a hot girlfriend. Or the kind of girl that the hot guy wants. Wants much more than he wants other girls, even if he can get other girls. 

If he can’t get other girls, what is he even worth?

What sort of guy would have to settle for you? Not a guy worth having. 

The ones worth having, they turn their faces away… towards other views which you cannot see but desperately want to catch; views that exclude you, untouched snow landscapes without dirty human footsteps.

And you don’t want the girl who’s nerdy and insecure like you, you want the girl that the guy you wish you were had, because then you’d be like him, chosen by the power that creates and shapes the world. 

You see guys or girls like yourself and you’re repulsed, like when you hear your own voice recorded for the first time – do I really sound like that? Do I look like that when I laugh? You don’t want to recognize yourself, you want to be exchanged. You seek what you don’t have in other people.

And what is it they have that you don’t? That elusive light. You, who always walk away from me, you who never comes.The shining thing, the power to revolutionize the world. The breath of god, beauty. Not just to feel it but to be it. To be it without knowing that you are it, living in eternal grace.

Isn’t it strange when you notice someone projecting onto you? That they look at you, and it’s like a lunar eclipse; something else, mysterious, moves across your face, in the space where the eyes of the observer meet that which shines. There and then, you know: I will disappoint you, because what you want from me can’t be given by a human being.

All I can give you is this: That I am who I am, and that I am that when you’re with me. 

If someone loved you, you’d think you must have fooled them. That you must have made them believe something about you which isn’t true, that you’re better than what you really are. And regardless of how much you wished that their love for you would prove this – that you actually ARE better than you think – suddenly the proof feels false and unreliable. And once again love must be tested by more and more difficult trials.

So you think you love me? That’s what you think? But would you still love me if I cheated on you? If I made fun of you in front of your friends? If I hurt your feelings and ignored you when you needed me? Would you love me then, still,would I be worth it? Would you love me if I shat myself, poured acid over my own face, became a nazi? No? You wouldn’t? Then I guess you never loved me. 

At first, you want to be so beautiful that everyone who sees you has to love you. Then you say, hurt and suspicious: but do you only love me because I am beautiful?

Unconditional love. Seeking a love which can’t be denied. You might call it divine if you believed in it. But —

That’s the thing – no matter how many times someone says “I love you”, people like that can’t believe it for more than three minutes. So they seek uncertainty in unanswered feelings and deadlocks, because being uncertain, awaiting salvation, keeps the hope of salvation alive; refuses to recognize anything so brittle and mundane as actual human love.

Not only our lovers and love objects get to suffer; everyone else close to us gets to suffer, because they’re close to us and we hate us. We think, if you hadn’t stood close enough to me to show me where I end, then I would be infinite: then I’d be what I want to be, but you, with your love for me and your lame interests and all your flaws – you’re the one who limits me. 

Admittedly it’s true that I, with deep desperation and despair, love a world that is lost every single day, that I love freedom when it slips out of my hands. But what can my friends do about that?

If you’re not the best, coolest, most desirable, then you’ve got to be a total nobody. It can’t just be that you’re normal, resistable to many, to some people appealing enough. That’d mean being like other people, and that’s impossible to live with; you’ve got to prove that you’re something more, irresistable,and if not that, loathsome, helplessly damned.

So you believe you take your seat in heaven, next to up-side-down saints, as the saint of eternal loss and losing. An idiot’s trick, really; to waste your only chance to experience, if only for a short moment, what’s most like paradise on earth. to never give yourself the power that creates worlds.

We think we’re not loved. That’s not the problem. The problem is that we don’t love other people. We aren’t willing to give them anything. Sure, you can think that “if they only did this and that, I would love them,” as if you need permission, but let us be honest – if they’d done what you wanted, the goalposts would be moved again, until they finally reach the deadlock you seek, where nothing can satisfy you. You’ve got to love them first. Whether you gain from it or not. As if gain or loss would mean anything. Who or what is even keeping the score? The only real loser is the one who won’t play.


Text and image: Zola Gorgon

Cowboy Lovesong

Come
Come
Come and dance
I hope this dance will be like an access key
To your substance
Cowboy
I think of you 24 hours a day
When I am in my hammock
The sun is pierced with arrows like an orange target
Even if I call you bro
You give me demon erections
Protect your hardware
My angel
Where I eat you
Close your eyes
Leave room for ardor
To innocence.
I planned everything.
Do you think everything is decided in advance?
Our good understanding
Our life in underwear

Our mission
Our misery
Our adventures

Physical Will and Speed
Violence
Bedroom 2 or 3
We sleep in Motels
Fatal Risks for a Little Lightness
And Legend
I’ll meet you at the Casino
We lose our stake
Having foreseen our ruin
More Sardines for Christmas
And Carnivals that smell of dishes.
We take it to go no matter where we stop
The food will be carried away in our stomach like in the surest of bags
We collect the chips in your jacket
Back to the cloakroom
We flirt with the hotel manager
To pocket a little money.
Cul de sac
We flee
From the front and from the rear
I read things in your eyes
The canoe goes down the rapids
Like a knife blade in water.
Acid from galaxies.
After fifteen days of bivouacs.
In the light of rosy skies

To cut pipes out of the reeds
I decide to flee.
I prefer break-ups to boredom.
Fear that our happiness will stifle us.
The ghost of my freedom will come and take me away
In the middle of the night.
It’s my terror to hear the whip of his cart
And his black horses of death
Who come to drink in our lakes
And the skeleton pinches with its cold fingers
My curls

And tell me go, go live, go see other guys, other bars, other hotels
I can welcome you now, if you crush yourself in marriage and if you become encrusted in certainty
And in the sufficiency
I warned you I will come and bite your toes
With my death teeth on your pink nails
I looked at the hollow face with the sand running through its jaws
And I offered him a coffee
I told it that I liked this boredom
That I found in you, doubt and adventure
The difficulty that I wanted to undertake
You came out of the tent in your underwear
And you sat by the campfire, next to death
You stroked the horses and poured water from the lake into the tub
For them to drink
And you swam naked in the lake.
You gave me a look just before you plunged into the lake
I waited two hours and saw the skeleton put his hat back on with the hellish look of the henchman who completes his mission and returns to hell
Half
In his caravan
I will hand over my rifle and my shells to the feelings of attachment
I take the trails alone with tears.
I disappear
Through the window or by force
I like you
But I could see myself leaving too
I do not know what to do
Life takes me with its equipment
To make me a swamp pop star
I am in a state of hypnosis after our games.
Follow me
Give me the rest
Orphan our fate is limited to you and me
Just you and me
Tell me your access code
I break the curls
I offer you my mouth
The spirit touches me
Express
New error
New dreams
Stimulants and harmonies
I want you to take the elevator back down
In the Japanese garden of your heart
Rake your disappointments
I want you to decide to take the bridle of your decisions
That you don’t control your erection when you kiss me
Let nothing stop you in your consciousness
As long as you feel warmth in your heart
And that your flesh seeks the suppleness of bats

Breathe, love,
Breathe

Text: Clément Szuszkin
Translation: Angel Hafermaas


Original

Come
Come
Viens et danse
J’espère que cette danse sera comme une clé d accès
À ta substance
Cowboy
Je pense à toi h 24
Quand je suis dans mon hamac
Le soleil est percé de flèches comme une cible orange
Meme si je t’ appelle bro
Tu me donnes des érections du démon
Protège ton hardware
Mon ange
Ou je te mange
Ferme les yeux
Laisse place à l’ardeur
À l innocence.
J ai tout prévu.
Tu crois que tout est décidé d’ avance ?
Notre bonne entente
Notre vie en sous-vêtementsNotre mission
Notre misère
Nos aventures
Volonté physique et Vitesse
Violence
Chambre 2 ou 3
On dort dans des Motels
Risques Mortels pour un peu de Légèreté
Et de Légende
Je te rejoins au Casino
On perd notre mise
En ayant prévu notre ruine
Encore des Sardines pour Noël
Et des Carnaval avec une odeur de vaisselle.
On prend à emporter peu importe où on s arrête
La bouffe sera emportée dans notre estomac comme le plus sur des sacs
On amasse les jetons dans ton veston
Retour au vestiaire
On drague le maître d’hôtel
Pour empocher un peu de sous.
Cul de sac
On fuit
Par l’ avant et par l arrière
Je lis des choses dans tes yeux
Le canoë descend les rapides
Comme une lame de canif dans l’ eau.
Acide des galaxies.
Après quinze jours de bivouacs.
A la lumière des ciels rosés
A Tailler des pipes dans les roseaux
Je décide de fuir.
Je préfère les ruptures à l’ ennui.
Peur que notre bonheur nous enlise.
Le fantôme de ma liberté viendra m’ emporter
En pleine nuit.
C est ma terreur d entendre le fouet de sa carriole
Et ses chevaux noirs de la mort
Qui viennent boire dans notre lacs
Et le squelette pince de ses doigts froids
Mes boucles
Et me dit va, va vivre, va voir d’ autres mecs, d autres bars, d’ autres hôtels
Je peux l’ accueillir à présent, si tu t écrase dans le mariage et si tu t encroute dans la certitude
Et dans la suffisance
Je t’ averti je viendrai te mordre les doigts de pieds
Avec mes dents de mort sur tes ongles rosés
Je regarde le visage creux avec le sable qui passait dans les mâchoires
Je regarde le visage creux avec
Et je lui proposait un café
Je lui disais que cet ennui me plaisait
Que je trouvais en toi, le doute et l aventure
La difficulté que je voulais entreprendre
Tu es sorti de la tente en caleçon
Et tu t es assis près du feu de camp, à côté de la mort
Tu as caressé les chevaux et versé de l eau du lac dans la baignoire
Pour qu’ils boivent
Et tu as été nagé nu dans le lac.
Tu m’ as juste lancé un regard avant de plonger dans le lac
J ai attendu deux heures et je voyais le squelette remettre son chapeau avec l air infernal du
sbire qui accomplit sa mission et revient à l enfer
La moitié
Dans sa caravane

Je remettrai ma carabine et ma carapace aux sentiments d attaches
Je reprends les sentiers seuls avec larmes.
Je disparais
Par la fenêtre où par la force
Je t aime bien
Mais je vois bien partir aussi
Je sais pas quoi faire
La vie m emporte avec son matériel
Pour faire de moi une pop star des marécages
Je suis comme en état d’ hypnose après nos jeux.
Suis moi
Donne moi la suite
Orpheline notre destin se limite à toi et moi
Juste toi et moi
Dis moi ton code d accès
Je brise les boucles
Je te propose ma bouche
L esprit me touche
Exprime
Nouvelle erreur
Nouveau reves
Stimulants et harmonies
Je veux que tu redescendes en ascenseur
Dans le jardin japonais de ton cœur
Passe un coup de râteau sur tes déceptions
Je veux que tu décides à prendre la bride de tes décisions
Que tu ne maîtrises pas ton érection quand tu m embrasses
Que rien ne t’ empêche dans ta conscience
A condition que tu ressentes de la chaleur au cœur
Et que ta chair cherche la souplesse des chauves-souris

Respire amour
Respire

BRUM BRUM (Årskrönika)

Detta kanske är lite väl mycket information men jag knullade nån fransk kille med twinkutseende i röven häromdagen med en strapon och medan jag gjorde det stönade han så bögigt att jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu har jag sannerligen gjort allt, inklusive GBS* (*Grovt Bög Sex – red. anm.). Året är 2021 och inget, jag menar inget är omöjligt för kvinnan.

Tydligen var det nån pandemi och folk tjafsade en massa om dessa Unprecedented Times som att det som inte egentligen är utan förgångare i skriven historia är att leva länge utan att behöva genomlida vare sig en pandemi eller ett krig. Ja, det är väl det som är ovanligt, att bara lida måttligt och i enrum i större delen av sitt liv. Som om ens jag lidit i år. Lite kanske. Måttligt och i enrum.

Trots dessa Unprecedented Times tänkte jag vid många ögonblick: Fy fan vad jag har kul just nu, jag hoppas jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket. Tack vare alkohol minns jag inte när jag tänkte det, jag bara minns att jag tänkte det, rätt ofta, och jag nöjer mig med det – låt denna årskrönika stå som en jävla stenstod i öknen, på vilken det står ristat: Det Var En Gång En Lycklig Tid.

Jag brukade alltid gå runt som en idiot och säga till mig själv och alla andra att livet är långt och fullt av tid, sen kanske spendera en hel dag i sängen med att läsa om olika kryddor på wikipedia eller kolla på när människor bråkar på internet. Den största skillnaden mellan att vara riktigt ung och att inte vara det är att man verkligen tror, när man är riktigt ung, att tiden är ändlös. En fjortonårings år är ändlöst, så att fylla det med kass manga och anime gör ingenting.

Saken är ju den att saker börjar och sen tar slut. Livet är lite olika långt för olika människor, men det finns en gräns, och det är inte så troligt att det varar i mer än hundra år, eller? Den äldsta kvinnan någonsin var fransk och levde tills hon var 122, men vid det laget var alla hennes barn och barnbarn döda och hon kunde varken se eller läsa dålig manga ens, så vad spelar det för roll?

Vad finns det att snålaktigt försöka spara på? Använd – och förbruka – ditt liv och din kropp, för man kan ändå inte behålla nåt. Ibland visar livet frestande små glimtar av syndiga och roliga möjligheter och då är det inte läge att fega sig – bara kör. För att citera bilen, “Brum brum.”