Hästtjejen

Jag bara älskade att rida… och jag älskade BARA att rida.

Jag tänkte inte på något annat än hästar.

Omsorgsfullt ritade jag naturtrogna hästar med långa slanka ben och tjocka manar. 

Den fredagen satt jag och ritade hästar direkt på skolbänken. “Ida,” sa läraren, “om du fortsätter rita på bänken, kommer vi be dina föräldrar att betala för den. Du hör ju inte på?”

Jag ritade på min pärm istället, och i skolböckerna. I böcker hade hästarna alltid namn, men jag döpte inte mina egna. Vilda hästar som levde i naturen och som skulle låtit mig rida på dem bara för att vi hade en speciell förståelse. De andra tjejerna hade kastats av och fallit i leran, rika flickor med babyblåa flisjackor och hästar som de döpte och ägde.

Jag la kinden mot bänkens kyliga yta och drömde samma drömmar som jag drömde om natten innan jag somnade. Jag red fort över en äng utan slut. Regnet stod i luften. Molnen bröt samman, det åskade, elden slog ned i ett träd och tände eld på det. Under mig var hästens flanke varm och himlen var svart. Jag red barbacka, det var som en förlängning av min egen kropp. Som om jag inte alls vore där. Någon bakom mig gjorde ett ljud. Jag vaknade och hörde killarna skratta.

“Kolla,” viskade nån, “hon somna på sin bänk och man kan se…”

“Hallå Ida,” ropade en, “du vet väl att man kan se dina trosor när du lutar dig framåt sådär!”

Det var något särskilt med känslan i luften när skoldagen var slut, den darrande fuktiga friheten, speciellt på en fredag. Ja, jag var lycklig när jag sprang ut ur klassrummet. Jag låste upp min cykel, som fortfarande var en barncykel och duggregnet fuktade mina kinder. Mitt liv var rikt, för jag hade en stor kärlek.

“Sånt där gör bara tjejer asociala och märkliga,” sa min pappa, “när de sätter sina känslomässiga betingningar på hästar istället för människor. Hästar är inte keldjur, vet du, de är investeringar som bytes och säljs. Och någon häst kommer jag då rakt inte köpa åt dig, så varför du ska lära dig rida vet jag inte. Nu har du ju redan hållit på i flera år, och inte leder det nånvart.”

Då stirrade jag på honom med ett rent hat i blicken, och när han märkte det började hans mungipor rycka av munterhet. 

“Ja du, lilla Ida,” sa han, “det är så världen är funtad, är jag rädd, och eftersom det inte är något att göra åt kanske du borde skaffa en billigare hobby. Orientering kanske?”

Men jag ville absolut inte orientera med tjejerna som trängdes i skogens snår i gnissliga vindjackor och åt sura gröna äpplen med sina snea tänder, kämpade med någon töntig karta. Jag ville vara med hästarna. Ju närmare jag kom stallet, desto mer fylldes mitt bröst med en känsla av frid och glädje; under mig krasade cykelhjulen mot gruset, ochbjörkarna som kantade vägen hade fortfarande sina löv. Ute vid stallet låg enstaka gårdar, en traktor körde kanske på fältetoch de vuxna som bodde här var i allmänhet tysta, såg de mig så vinkade de bara, och jag vinkade tillbaka.

Hobby och hobby. Det var inte en hobby jag hade.

Stallet vilade på kullen; pilträden doppade sina grenar i marken, bokträden svajade i vinden, och utanför stod detfortfarande bara några få bilar parkerade, personalens; en vuxen kvinna gick över marken i lusekofta och leriga gummistövlar. Jag hade cyklat fort, men det hade lönat sig: ingen annan i min ålder var där än. De väntade på att gå hem, äta mellis, bli upplockade och körda till ridskolan av sina föräldrar; bara jag var där direkt efter skolan. Trettio hästar hade skolan, och tjugo ponnys, och i stallet var luften tung med deras varma djurlukt. Och så var det stallkatten, som smög upp och strök sig emot mina ben, och jag satte mig på huk och klappade hans huvud, som var lent och hårt som en sten.

“Hej, Ida,” sa en ridlärare, som hade fått syn på mig. “Är du här igen?” Lilla Ida brukade folk kalla mig när jag först började rida, för då vad jag liten, men nu var jag stor och ingen kallade mig lilla Ida längre.

Jag bara dök upp, och de schasade inte bort mig. Det var som att vuxna, så fort de hade sett mig, omedelbart förträngde att jag var där.

“Ja,” sa jag. Det var svårt att komma på saker att säga när folk pratade med mig. “Här är jag igen.”

Jag brukade tänka att hästarna såg lite ut som att de satt i fängelse, där de stod i sina boxar, speciellt när de stack ut huvudet för att se vem som kom. Medan de små barnen red gjorde jag allt jag kunde i stallet. Jag mockade bås. Jag ryktade ryggar och mankar. Jag borstade försiktigt stora pannor och runt ögon, jag kratsade hovar, redde ut manar med fingrarna, jag torkade stora näsborrar rena. 

Efter de små barnens ridlektioner kom de som var i min egen ålder vars röster fick mig att rysa. Själv blev jag tyst som en skugga. Ett sådant avund jag kände när jag såg dem rida, och sedan när de lämnade gården och red ut på landet; då kunde jag ju inte följa dem, för själv hade jag ingen häst. 

Jag var lika duktig som dem eller bättre, och jag grät aldrig när jag blev utslängd ur sadeln. jag torkade smutsen eller blodet i mitt ansikte och jag klättrade upp i sadeln igen. Jag grät inte. Vissa bölade som bebisar. De var rädda för hästarna. Rädda för att skada sig. Inte jag. En gång blödde jag i munnen. Jag svalde blodet så ingen skulle se. Med blodet svalde jag något hårt och vasst. En skärva av min framtand, som brytits av. Jag klättrade upp i sadeln igen. 

Just den dagen stannade jag där tills det mörknade; och faktiskt tilldrog det sig så att alla de vuxna satt inne i stora huset, där fönstren lyste, och fikade och klappade katten och skvallrade i sina sävliga lantisröster. En ridklass kom tillbaka, hästar fyllde tomma boxar, tjejröster pladdrade, sen förr eller senare kom det ett rus av motorer och bilar som förde hem tjejerna och deras röster i natten, till hus som jag föreställde mig vara fulla av såna där små porslinsfigurer, med fasta hemtelefoner i plast som ringde ofta av att någon ville prata med dem. 

Detta var kvällen då en tjej skadade sig illa. Jag följde ljuden av upprördhet till manegen, och såg tjejen som låg i gruset, med ett ansikte vitt som en mask. 

Till och med ridskolans ägarinna, som man nästan aldrig såg, var där; hon hade långt vitt hår och hade alltid skrämt mig lite, för hon såg verkligen ut som en häxa. Alla var rädda för henne, för hon hade kort stubin och kunde skälla ut elever så att de började gråta framför hela klassen, och ingen av de andra lärarna vågade stoppa henne. De sa att hon bar på en stor sorg, för hennes man hade dött i en jaktolycka, och nu patrullerade hon landsbygden med hans gevär. Hon var, som lla vuxna, upptagen med att förklara saker för andra vuxna, för ambulanspersonal och för elevernas föräldrar, när de kom i sina bilar för att hämta dem; på sättet de bedyrade att det skulle gå bra så förstod man lätt att något mycket dåligt hade hänt.

Jag var glad, för allas uppmärksamhet var riktad någon annanstans, och i det stallet var det faktiskt helt tyst, förutom hästars suckar och frustande, och jag var ensam där med dem och kände frid, när jag lade märke till att någon i all hast lämnat dörren längst bak i stallets öppen.

En bred dörr av cement, gjuten i väggen. Man kunde trott att det var en branddörr, men någon nödutgång var det inte, för bakom den hade ingen sett, och sedan var det en stor kulle, som de man begravt hövdingar i på bronsåldern.

Inte ens jag hade någonsin tänkt på vad som kunde finnas bakom denna dörr, så oansenlig var den och så stängd och otillgänglig.

Men nu var den öppen, bara litegrann, så jag slank in genom springan. Sen famlade jag i mörkret tills jag fann en gammaldags strömbrytare; med ett klick tändes en rad av nakna glödlampor som hängde från väggen, och kastade ett blekgult ljus som om de inte bytts på decennier. 

Det luktade som i kryptan där min kusin blev döpt, som jord och kyla och orörda ting, men en annan lukt höjde sig däröver, varm som avföring och järnartad som blod, en blodlukt jag på den tiden ännu inte haft personlig anledning att bekanta mig med.

Jag hade väntat mig att finna ett förråd eller någonting i den stilen, men framför mig slutade betonggolvet i trampad mörk jord. Jag följde tunneln neråt. Var detta en grav?

Lukten av djur blev starkare och starkare. Inte bara lukten av djur, men lukten av smutsigt djur. Jag vädrade. En häst var det inte, inte riktigt; jag kände hästars lukter väl, men det var något med denna som inte stämde; det var som att den bytt skepnad med en annan lukt som jag inte alls tyckte om.

Jag kom fram till en ruttnande gammal trädörr och öppnade den utan att tveka, och lukten som slog emot mig fick mig nästan att kräkas, stappla tillbaka.

Först trodde jag det var en död häst som låg där i mörkret, ett missfött föl, en yngling.

Sen trodde jag att det var ett dött barn, med långa smala lemmar, som blivit slängd där utan kläder som en sopa.

Min blick förvirrades; jag trodde att det var en docka, en docka i verklig storlek.

Det gick inte att förstå det som jag såg.

Men det var inte dött; det levde, för nu rörde sig lemmar.

Människoarmar med människohänder likväl som hovar.

Och någon form av huvud, täckt med tjockt hästhår, en tovig man.

Sen var där två runda glansiga ögon i mörkret som såg på mig, ett avlångt ansikte.

Och jag såg in i dem och vi såg varandra.

“Vem är du?” sa det som levde där nere. “Snälla gå inte din väg.”

Jag hade aldrig hört någon människa som talade på det sättet.

“Jag heter Ida,” sa jag. “Vem är du?”

“Jag är en som inte blivit döpt,” sa varelsen som levde.

Nu märkte jag att en liten teve stod på i ena hörnet, men med mycket lågt ljud; den kastade ett kallt sken över det smutsiga höet. Och jag såg från teven till den jag talade med. Och jag såg att den varken var människa eller häst, utan något mittemellan. 

Underdelen var i stort sett en hästs, men tunnare, och bara fläckvis täckt med en päls som var mycket tunn, halsen lång och kraftig och med långt tjockt hår. Och högst upp på denna långa, kraftiga hals, ett huvud, och ett ansikte… som en människas, men avlångt, med stora tänder, näsborrar som vidgades när hon andades. Men på ögonen var jag säker: de var varma och fyllda med en hästs oändliga känslighet.

“Vad gör du här nere?” sa jag, och hukade mig försiktigt ner bredvid henne. 

“Jag vet inte så många andra platser,” sa hon. Det var som att hon måste tänka efter mellan varje ord, och faktiskt rynkade hon förbryllat pannan medan hon talade. “Eller var jag annars skulle vara.”

“Har du varit här länge?” frågade jag. “Är det någon som har spärrat in dig?”

“Länge,”viskade hon.”Ja, jag tror att det har gått lång tid.”

Nu såg jag att hennes framben inte slutade i hovar, som en hästs, utan i människohänder med mycket tjocka naglaroch handflator så förhornade som fotsulor. Bakbenen, å andra sidan, slutade i hovar, och båda två var förvuxna, utan skor. Och under den glesa pälsen såg jag revbenen och lungorna som höjde sig och sänkte sig under huden.

“Du är inte rädd för mig, Ida,” sa hon. 

“Nej.”

“De sa att folk skulle bli rädda. Om de såg mig.”

Jag tänkte på saken. “De skulle nog det,” sa jag melankoliskt. “Har du ont?”

“Varför det?”

“Det är något fel med dina hovar.”

“Ont. Ja. Jag har… ont.”

“Låter de dig inte trava?”

“Trava… ibland travar jag här inne. Men det gör ont.”

“Det är för att dina hovar har växt för mycket.”

Nu teg hon. Tårar stora som blåbär formades i hennes ögon och rullade ner för hennes duniga kinder.

“Jag är född av en fruktansvärd synd,” sa hon. “Det är inte meningen att människor ska se mig.”

Vad för fruktansvärd synd? Jag bestämde mig för att inte fråga.

“Var inte ledsen,” sa jag. “Jag ska hjälpa dig.”

“Hur?”

“Jag kan fila ner dina hovar, så har du inte ont när du går. Och sen kan vi…”

“Trava?” sa hon.

“Rida?” sa jag. 

“Rida är… när människan sitter på hästen,” sa hon, nästan som en fråga. “Jag har sett det där borta.” Då förstod jag att hon menade teven. “Men gör det inte ont?”

“Nej,” sa jag, “det är jättehärligt.”

“Jag menar för hästen.”

“Det vet jag inte. Hästar kan inte tala. Men jag tror inte det. Då hade jag inte gjort det.”

Hon vädrade med sina stora näsborrar, och ögonen vidgade sig. 

“Vad är det?”

“Du måste gömma dig,” sa hon.

Hastigt kravlade jag över det leriga golvet och rullade ihop mig till en boll bakom några balar av hö som stod i ett hörn och ruttnade. Jag kramade mina knän hårt med armarna och gjorde mitt bästa för att andas långsamt. Jag hörde stövlar som gick runt.

“Du är redan tillbaka?” sa hästtjejen.

“Jag glömde ju låsa där uppe,” sa en människas röst. Jag stack snabbt upp huvudet ovanför balen för att se vad som försiggick och såg en kvinna i medelåldern med långt vitt hår som hängde ner på ryggen. Det var ridskolans ägarinna! Och hon strök hästtjejen genom manen. “Jag var ju tvungen att komma ner och se så att ingenting hade hänt dig. Tänk om någon hade kommit ner för att skada dig!”

Hon talade som när man talar med ett barn.

“Ingen kommer,” sa hästtjejen.

“Nej, och de kommer de inte göra heller,” sa ridskolans ägarinna. “Ingen vet att du är här, och de kommer aldrig heller att veta. Så oroa dig inte. Det är bara din stackars lilla mamma som är lite pjoskig. Se nu till att du äter duktigt, med god aptit, okej?”

“Ja, mamma,” sa hästtjejen, men hennes mamma måste varit från vettet, för allt här nere hade ruttnat och varkenhäst eller människa eller mittemellan hade velat äta det. 

Ägarinnan gick sin väg. Jag kravlade ut ur mitt gömställe och mina kläder var helt nedsölade med sur lera. 

“Det är bäst att du springer härifrån innan hon låser in dig,” viskade hästtjejen. Sanningen i hennes ord slog mig omedelbart och jag rörde mig som en råtta i mörkret, snabbt och tyst och desperat.

Det var fortfarande inte stängt, men det var tyst på gården; nästan alla hade gått hem, och i kontorets dunkel hittade jag nyckeln i nyckelklippan och smög ner den i min ficka. Men när jag kom till min cykel stod där en smygfet ridlärarinna med händerna på höfterna och betraktade den fundersamt.

“Jaså,” sa hon när hon fick syn på mig. “Där är du ju, eh…” sen var hon tyst ett tag; hon försökte nog komma ihåg mitt namn, men misslyckades.”Vi har stängt, vet du.”

“Jag vet, jag vet,” sa jag, “förlåt mig så mycket.”

“Hästarna behöver också sin vila och ro, förstår du.”

“Jag förstår det,” sa jag. “Det var inte meningen att stanna så länge.”

“För all del,” sa hon och skrattade. “Oj, vad du måste varit flitig. Du ser ut som att du har mockat stallet med dina egna kläder.”

Jag skrattade också, och sen hoppade jag på cykeln och for iväg med hjärtat bultande.

Mina föräldrar tittade på en engelsk deckare när jag kom in och min mamma rynkade på näsan. 

“Vad du stinker,” sa hon. 

“Ja,” sa pappa, “det är som att en hel liten ladugård kommit in.”

“Mamma, pappa, kan ni göra en kopia på min cykelnyckel?”

Då vred de faktiskt på huvudet och såg på mig. Säkert var jag smutsig. 

“Jag menar, tänk om jag tappar min nyckel. Jag tycker faktiskt jättemycket om att cykla!”sa jag hetsigt, som att jag redan förebrådde dem och som att det hade kunnat bli tjafs och bråk.

“Tja, det är ju bra om du har intresse för något annat än de där förbannade hästarna,” sa pappa.

“Johan, du behöver inte svära framför barnet,” sa min mamma.

“Nej, visst,” sa pappa.

“Jag lägger nyckeln här,” sa jag, och la nyckeln till källaren på tevebordet bredvid hans fötter. Han fnyste lite, men han gick faktiskt och gjorde en kopia åt mig, och bara två dagar senare var jag tillbaka på ridskolan och originalet var tillbaka på sin plats.

Jag kände mig som en gud, allt var med mig. 

Nu kunde ingenting bli fel, för jag hade ett syfte.

När jag kom ner igen höjde hon på halsen och spetsade öronen som att hon beredde sig att fly. Hon sniffade i luften och sen andades hon hastigt ut. 

“Det är bara jag,” sa jag. “Jag heter Ida.”

“Ida.” Hon nickade. Hennes ögon var stora och glansiga i mörkret, och i bakgrunden stod teven på, tyst, och skickade ett flickrande kallt ljus över det smutsiga höet. “Du kom tillbaka.”

“Ja, och kolla här,” sa jag.

Då hade jag med mig en ordentlig ficklampa, ett paket med havrekakor, små sura gröna äpplen från min trädgård, och en tidning om hästar.

Jag hade också med mig fil, plåster, desinfektionsmedel, ögondroppar.

Vi tittade på teve tillsammans och jag tog hennes bakhov varsamt i mitt knä och filade på den medan hon åt kakor. Ibland tittade hon på mig men ofta bara på teven. Den dagen visades en repris av Xena, krigarprinsessan. Hästtjejen sa att hon mätte tidens gång efter vad som gick på teve. Mottagningen var inte så bra där nere i källaren, ofta fyllde gråa linjer skärmen, och det brusade när man hade ljudet på som att en annan verklighet ville tränga sig igenom. “Efter Xena-reprisen kommer Fångarna på fortet,” förklarade min vän, medan hon lojt betraktade teveskärmen och åt kaka efter kaka. “Och efter fångarna på fortet brukar den andra komma, så då måste du gå. Fast hon kommer ju inte varje dag.” Då kände jag att hon var orolig. “Du tror inte att hon kommer märka att du har filat ner mina hovar?”

“Säg att du har gjort det själv,” sa jag, “att du skrapat dem mot golvet.”

Hon fnös kort, men sedan såg hon genast muntrare ut. “Vet du, efter Fångarna på fortet kommer de riktigt spännande programmen. Programmen där folk dör och sånt. Och ibland kan man se dem ha sex också. Jag gillar det med han som är vampyr.”

“Det är synd att jag inte kan stanna så sent.” 

Ja, det var synd. Men jag kom tillbaka så ofta jag kunde – nästan varje dag. Det enda svåra var att inte bli upptäckt på vägen ut eller in. Men å andra sidan, det fanns inget jag var bättre på än att inte märkas. Jag hade inte pratat så mycket på år och dar som jag pratade med henne, berättade saker om världen, de vidsträckta ängarna och skogarna, och vi fantiserade om hur det hade varit att rida där tillsammans; det var mina bästa fantasier hittills.

Hon sa, “Ida, vad gör du när du inte är här?”

“Jag är oftast här,” sa jag. “När jag är hemma ligger jag i sängen och läser. Ibland kollar jag på olika sidor på pappas dator.”

“På internet?” sa hon frågande. Hon hade väl aldrig använt en dator.

“Ja, men bara på kvällen, för pappa säger att det är för dyrt annars.” När jag låtsades göra läxorna lärde jag mig istället saker om hästar. Om jag visste riktigt mycket kanske de skulle låta mig jobba på stallet en dag, eller som veterinär. Om jag kunde göra mig oumbärlig, överraska dem en dag med hur mycket jag kunde. Sen skulle de säga, “Oj, Ida, hur skulle vi klara oss utan dig! Stanna hur länge du vill!”

Det fanns till och med sidor där man kunde skriva med andra tjejer som gillade hästar. Men jag hade aldrig vågat registrera mig. För tänk om de…

“Och på dagen?”

“På dagen är jag i skolan,” sa jag och försökte låta neutral, men det var lönlöst att försöka dölja sina känslor för henne. Hon förstod liksom vad jag kände utan att jag sa det.

“Du tycker inte om det.”

“Nej,” sa jag bittert. Jag ville inte tänka på skolan där och då. Magsaften reste sig i strupen, visioner av ändlösa bänkar, ändlösa tomma timmar fyllda med hat.

(Och på natten. På natten red jag eller sprang jag naken genom mörka skogar i mina drömmar. Björkars blad piskade mina lår, dagg och dimma vätte mitt ansikte.)

“Jag tänkte du kanske hade en pojkvän eller så?” sa hon, med en ton av hoppfullt intresse. Hon verkade mycket mera intresserad av sånt där än vad jag var, men sen var hon ju också lite äldre, det kunde man se. 

“Nej,” sa jag.

“Varför inte?”

“Jag behöver inte en pojkvän.”

“Nähä,” sa hon och skrapade i golvet. “Du vill inte ha en? Men det ser så roligt ut på teve.”

“Ja, men det är inte så i verkligheten.” Killar var så otrevliga, jag undvek dem, speciellt de äldre, för det fanns ingen gräns för deras sadism. En gång hade ett gäng killar ställt sig i vägen för mig när jag var på väg från idrottshallen. De hade hittat en kondom i buskarna som de visade för mig, och sen vände de den ut och in och gned den mot min gympasäck. Jag vet inte varför jag inte sprang därifrån, jag blev liksom helt nollställd, och efteråt var jag livrädd att mina föräldrar skulle se spår av sperma på min gympaväska när jag lagt den i tvätten, att de argt skulle konfrontera mig – vad har du hållit på med för snusk egentligen?

Sen ibland såg jag tjejer i min klass som hade pojkvänner, hur de åmade sig för dem och höll på. Skulle jag någonsin bli en sån? Det kändes tveksamt. Det var en kille en gång som var snäll mot mig, när vi var små. Jag antar att vi var vänner, vi lekte tillsammans i dungen på skolgården, där vi låtsades fäktas mot monster. Men nu var det ingen som lekte längre, och han hade bytt klass och försvunnit i mängden. “Killar är elaka i verkligheten,” sa jag. “Det är bara dumma tjejer som springer efter dem.”

Hästtjejen begrundade detta men gav inget svar. Efter några minuter sa hon, “Jag hade nog ändå velat ha en, om jag kunde.” Sen tittade hon mig så att det skar i hjärtat, och jag kände mig dum och självisk, som hade tillgång till allt det som människor kan göra och ändå inte kunde.

Mina ögon brann när jag tänkte på det. Det var så hemskt att någon som var så fin och snäll som hon skulle vara fast här nere i mörkret, när de som gick där uppe på jorden var så hemska.

Vad gjorde de ens? Pratade högt, åt med malande käkar, såg på teve, tacklade varandra i fotboll och skadade varandra. 

Jag låg i sängen och stirrade in i taket där stjärnor av plast lyste och väntade på att höra mina föräldrar gå hemifrån. 

Bilder uppenbarade sig för mitt inre öga i plötslig tydlighet för drömmarna var inte långt borta. Jag ville inte somna innan jag uppnått mitt mål, så jag tog en bok ur traven vid sidan av sängen och försökte koncentrera mig på den. Boken handlade om en blond tjej som red i ett stall någonstans i vad som måste ha varit Amerika, för tjejerna hette saker som Ashley och killarna hette saker som Clive. Fastän Ashley var bäst på att rida och hade en alldeles särskild koppling till hästarna hade hon ingen egen häst, det hade bara de rika elaka tjejerna, som försummade sina hästar och lämnade henneatt ta hand om dem när det knep sig och sen var de otacksamma dessutom. Men mot slutet av boken skulle det lösa sig för henne… det visste jag. Jag hade läst många böcker som var ungefär likadana och de slutade på ungefär samma sätt.

Faktiskt var det lite omoget och jag hade växt ifrån omogna drömmar. Istället drömde jag min verklighet. I min dröm så var det jag som red… så såg jag något fruktansvärt obehagligt och vaknade förskräckt till. Jag skulle ju inte somna.

Det var tyst på nedervåningen. 

Svårt att föreställa sig att någon av mina föräldrar skull e se efter om jag var hemma.

Jag cyklade hela vägen till stallet och gick in samma väg som bara katterna går ut och in.

För att inte skrämmas gick jag långsamt fram, och jag gjorde små ljud varje steg av vägen. Hästtjejen låg på marken med sitt långa hår utspillt i smutsen. Hon tittade på teve, och härmade med munnen, utan att göra ljud, vad karaktärerna sa, precis som jag tänkt mig.

“Ida!” viskade hon, när jag steg in i grotthålet. Det tog mig alltid ett tag att vänja mig vid lukten. Jag tror hon såg hur jag rynkade på näsan, att hon tog illa upp, men hon nämnde det aldrig. “Vad roligt att du är här så sent!”

Hon lät mig klättra upp på hennes rygg och försiktigt travade vi några varv runt grottan. 

Jag sa, “gör det ont när någon rider?”

“Nej,” sa hon, “det skulle jag inte säga, men samtidigt kan jag inte förstå varför jag skulle vilja det.”

“Ska jag hoppa av?”

“Jag menar att jag vill det, men jag vet inte varför jag vill det.”

“Man avlar hästar till att vilja sånt,” sa jag. 

“Vadå avlar?”

Jag rodnade. “Alltså, när man parar dem med varandra, då väljer man såna hästar som gör sådana saker som man vill att de ska göra, du vet, hästar som är snälla eller snabba eller…”

Hennes takt blev gradvis långsammare medan hon tog in detta. 

“Varför finns jag?” sa hon till slut. “Kan det ha varit någon som… önskade sig detta? Men isåfall, varför…”

“Jag vet inte. Men det är ju tur att du är född med en hästs ben och en människas ansikte, för hade det varit tvärtom, om du vore en människa med hästhuvud, så hade vi ju varken kunna prata med varandra eller rida.”

Hästtjejen började gråta. “Du tänker bara på olika sätt som du kan använda mig.”

“Det är inte alls sant,” sa jag bestört. “Jag vill bara hjälpa dig. Jag hade försökt hjälpa dig även om du hade haft en människokropp med en hästs huvud och framfötter. Jag trodde att du ville det här. Vi kan göra något annat, om du vill. Vad du vill.”

“Hur ska jag ens kunna veta vad jag vill, om saker som jag vill är saker som jag avlats till att vilja?” Hon vände bort sitt ansikte och stirrade in i väggen. Jag såg bara den kraftiga nacken och den långa manen. “Helst hade jag velat slåss mot vampyrer som hon på teve.”

“Ingen gör det på riktigt,” sa jag.

“Inte?”

“Inte här i alla fall.”

“Jag tror att jag hade viljat det. Varför vill jag då det? Avlar man människor till att vilja sånt?”

“Man avlar inte människor,” sa jag och gled slutgiltligen av hennes rygg, fortare än jag tänkt mig, och landade med en duns i det smutsiga höet. “De bara…”

“När de vill det.”

“Jag antar det.”

“Men varför vill de?”

“Jag vet inte,” sa jag. “Jag hade inte velat.”

“Vad vill du då?”

“Jag vill… jag vill lära mig nog om hästar,” sa jag förläget, “att om jag är här och hjälper till, så kanske jag kan hjälpa dem när de skadar sig eller så, du vet… att jag kan hjälpa till nog med att ta hand om dem att jag får stanna här.”

“I stora städer,” sa hästtjejen plötsligt. “Vad händer där? Är det mer som på TV? Backstreet Boys bor där?”

“Ehh,” sa jag. “Det måste de väl göra?”

“Och stora affärer med vackra kläder. Som dom i Destiny’s Child har. High school.”

En plötslig ilska kom upp inom mig. Hon var ju inte alls som jag. Om något var hon mer som de dumma tjejerna i klassen som skrev i varandras dagböcker med värdelösa små lås av guld. Fnittrade och spanade efter killar och började sminka sig när de var nio år.

Jag borde lämna henne åt hennes öde, för det hon ville ha skulle hon aldrig få. 

Hon måste ha märkt det, för hon ryggade tillbaka. “Ida?” sa hon ängsligt. “Du ska väl inte gå? Och om du går, då kommer du väl tillbaka?” Varje gång jag gick så sa hon det. Hon sa, jag hatar att vara ensam, du kommer väl tillbaka snart. Då tänkte jag att hon behövde mig, och jag lovade henne att återvända, och skyndade mig alltid tillbaka. Men hon behövde mig inte alls. Eller snarare, det var inte mig hon behövde. Vem som helst hade dugit lika bra, så länge hon slapp vara ensam.

Tårarna stod i mina ögon. “Du kommer aldrig få nån kille, vad du än gör, vart du än åker! Fattar du inte det!”

“Ida, vad menar du?”

Men något djuriskt hade kommit över hennes ansikte, en oförstående skräck och vrede. Hon reste sig upp på sina vanskapta ben och backade in i väggen och ett läte kom ur hennes strupe som ingen människa hade kunnat göra.

Plötsligt blev jag rädd. Jag var ensam där nere med ett djur som var större än mig, som hade kunnat sparka mig eller bita mig, ett djurs vars ögon var stora och runda i mörkret.

Jag reste mig upp för att gå och när jag börjat gå började jag springa. Jag cyklade på vägen hem och en ensam bil i natten med gula strålkastare såg mig inte och kom så nära att jag bromsade plötsligt och förlorade kontroll över cykeln och slängdes snett ner i gruset, ansiktet först. Jag skymtade en kvinna med vitt hår bakom ratten. Bilen körde en 20 meter till och stannade sedan. Jag hörde vuxenröster: 

“… körde på något?”

“Jag går ut och ser efter,” sa kvinnan med vitt hår, och smällde igen bildörren. I ljuset från strålkastarna syntes siluetten av en kvinna i ridstövlar. Hon höll i ett gevär!

Som en insekt kravlade jag ner i diket och gjorde mig så liten som möjligt, täckt av ormbunkar och undervegetation. Fukten trängde in i min t-shirt. Det luktade surt, som vatten som stått stilla. Jag hörde henne stampa runt. Ett skadat djur på vägen måste man skjuta. Det måste vara det hon letade efter. En äcklig skalbagge kravlade över min axel. Den kravlade över mitt ansikte. Tänk om den försökte kravla in i min mun? I mina öron, i min näsa? Jag höll andan. Bildörren smälldes igen. Motorn startade, hjulen rullade, och ljudet blev mer och mer avlägset. Jag reste mig upp ur diket och såg bilen köra upp för kullen jag nyss cyklat ner för. De kanske var på väg till ridskolan. Men så sent på natten?

Det måste ha varit ridskolans ägarinna!

Nära ögat, tänkte jag. Lampan på min cykel hade gått sönder i fallet. Jag cyklade genom den tjocka sammetsnatten, med bara månen att leda min väg, och då och då ett tänt fönster i de låga mörka bondgårdarna bortom fälten. Till slut kom jag tillbaka till samhället och till huset där mina föräldrar bodde. Från vardagsrummet syntes flackande blått ljus.

Det var väl nu de spännande programmen där de dödade varandra och hade sex gick. Tittade hon på samma, där nere i mörkret, med munnen halvöppen i hänfördhet? Och koncentrerade sig för att forma orden med läppar som inte var gjorda för det. There you are. I was looking for you all over, babe. You’re the one that I want. 

Ena sidan av min kropp var dyngsur och täckt i grässtrån som klibbat sig fast. Det var bäst att jag fick av mig mina kläder snabbt, tänkte jag, men inte hjälpte den tanken mig för min mamma uppenbarade sig i dörren till vardagsrummet, upplyst bakifrån av tevens sken. “Men Ida!” sa hon. “Vad har hänt?”

Och min pappa, som satt bakom henne i soffan, vred på huvudet. “Vad har hon nu gjort?” sa han förstrött, innan han fick syn på mig ordentligt. “Men vad fan…”

“Jag hade en olycka på cykeln,” sa jag. 

“Tacka fan för det,” sa min mamma. “Du blöder ju!”

Jag såg ner. Blod hade runnit ner för mina ben där jag skrapat dem, och ner för armarna. Bitar av grus satt fortfarande kvar i min kind. Jag kunde inte komma på något att säga om det. Det var en sån där sak som bara var. Nu skulle jag förväntas reagera på det. Jag såg det på deras ansikten. Det fanns en reaktion som man skulle ha men vilken reaktion det var visste jag inte. Jag måste redan ha missat min chans.

“Vad är det med henne egentligen?” röt min pappa och reste sig upp i soffan. “Alltid är det något jävla skit! Vet hon inte hur man cyklar eller?”

“Inte första gången du kommer hem blodig.”

“Och tröjan har du rivit sönder. Vad fan ska du ut och cykla i natten för?”

“Varför kan du inte bara stanna hemma? Kan du inte gå till en kompis?”

“Har du inga kompisar att gå till? Är det ingen som vill ha dig?”

“Är det ingen som kan ta dig med sig så du inte cyklar genom skogen på natten varje natt?”

“Är det ingen som kan skydda dig, ta in dig i värmen?”

“Är det ingen som vill dela sina hemligheter med dig?”

“Är det ingen som viskar, viskar i dina öron…”

“Är det ingen som håller dig i handen, ber dig att följa dem över ängen…”

“Är det ingen som håller dig i handen, och ber dig att komma in i dens rum?”

“Är det ingen som trycker din hand i sin hand och ser dig i ögonen och säger att de gärna vill ha dig, är det ingen som vill dela sin mat med dig, är det ingen som önskar sig din närvaro?”

“Och när du går ut i mörkret, är det ingen som ropar efter dig?”

Jag var fruktansvärt trött. Jag la mig mellan mina lakan betryggande bomull och tänkte jag återvänder aldrig mer till stallet dess hålor och gömda skrår och lukten av hästpiss och surt hö ska jag aldrig mer känna. Och vad som återstod var mig obekant för jag gled in i drömmar som var helt tomma utan minsta spår av varken häst eller människa och utan måne och susande skogar.

Sen vaknade jag naken i lakan som var helt klibbiga av blod för jag hade fått mens under natten. Det var inte som att jag inte visste vad som hade hänt, men det fanns inte en chans att jag skulle vända mig till mina föräldrar för hjälp. Min mamma hade några bindor i skåpet i badrummet, inte många, och jag stal en av dem och stoppade ner i trosorna. Först när jag satt på toaletten så grät jag. Men det är som med döva barn som skriker men inte hör sig själva skrika, förr eller senare slutar de, för vad tjänar det till?

Det var liksom bara ännu en förnedrande sak som hade hänt och jag var väl van vid att sådana saker hände.

Den dagen var en sån där oändlig skoldag som bara fortsätter och fortsätter och jag hade fortsatt att blöda. Vad jag inte fattat var att man måste byta binda ganska ofta och den jag hade på mig stank. Jag fattade inte att det som jag själv kunde lukta mig till kunde andra människor också lukta sig till. Sista lektionen var syslöjd. Det var oundvikligt att lukten av ruttet blod spred sig i salen.

“Känner ni lukten?” sa en av tjejerna.

“Ja, vad är det egentligen? Vad är det egentligen som luktar?”

Jag sa ingenting, men det var då jag insåg att det var jag som luktade. Jag höll på att sy ett kuddfodral. Kanske skulle de glömma det de märkt.

“Det luktar ju verkligen,” utbrast en annan tjej. “Fy, känner ni?”

“Men vad är det som luktar?”

“Det luktar nästan lite stall, visst?”

“Det luktar häst!”

Jag vände mig om mot den sista tjejen som talade, såg hennes hänförda, elaka ansikte, och körde utan att tveka in saxen i hennes hand som vilade på ett stycke blommönstrat tyg.

“Men gud!”

Så stark var jag inte att jag gjorde mer än bara stack henne. Men hon skrek som om hon blev mördad och när jag såg hennes ansikte tänkte jag att hon tyckte om det, att hon gillade att det var hon som var offer och jag som var förgörare.

Jag släppte saxen och lämnade klassrummet, sprang över kommunala gräsmattor och lämnade skolans fula tegelbyggnader bakom mig. Nu var det verkligen kört.

Utan mål gick jag längs gator, förbi enplansvillor med trampoliner i trädgårdarna. I deras fönster stod hundar av porslin, på gräsmattorna stod trädgårdsgrillar. Jag såg brevlådor, jag såg bilar. Jag såg nummerskyltar, jag såg ballonger fastbundna vid en brevlåda som låg halvtömda på marken. Det hade varit barnkalas.

Det enda jag visste var att jag skulle bli bestraffad. Hur visste jag inte, men bestraffningen skulle bli sträng. Var det verkligen meningen att jag skulle återvända hem? Till skolan kunde jag ju inte återvända. Men vart skulle jag gå?

Jag tänkte på ridskolans föreståndare med geväret. 

Sent på natten återvände jag till ridskolan.

Jag hade föreställt mig fruktansvärda saker. Att föreståndaren kommit dit för att döda henne, att det var det geväret var till för. Ångsten gick inte att jämföra med någon annan ångest jag känt i hela mitt liv. Hade jag verkligen velat lämna henne till hennes lidande? Om man inte vet att någon lider, då vet man helt enkelt inte, och då har det ingenting med en att göra, då gör man inget fel. Men när man vet, då vet man. Då kan man inte låtsas att man inte vet och det är vad det verkligen innebär att förlora sin oskuld.

Innan man känt skuld vet man inte ens att man varit oskyldig.

“Ida!” sa hästtjejen när hon såg mig och spärrade upp ögonen. Någon hade varit nere hos henne, det kunde man se. Höet hade blivit utbytt och det stod en bukett blommor i ett vattenglas på golvet.

“Jag hoppas verkligen att du inte är arg på mig,” sa jag jäktat. Jag hade gripits av panik på vägen dit och cyklat som en galning och nu dröp jag av svett. “Förlåt att jag sa de där elaka sakerna.”

“Ja, okej,” sa hon tveksamt. “Jag förlåter dig. Jag visste faktiskt inte om du skulle besöka mig igen.”

“Det är väl klart att jag skulle komma tillbaka,” sa jag. 

“Du låter annorlunda idag.”

“Ja,” sa jag. Jag kände mig annorlunda också, det var som om mitt hjärta bitit ihop. Jag tänkte att för några dagar sen hade jag bara varit ett barn som inte förstod någonting om frihet och ansvar.

“Jag kom hit bara för att hälsa på dig,” sa jag. “Jag tänkte att jag kunde ta med dig upp, om du vill.”

“Men de andra?”

“Det är ingen annan där.”

“De är inte där på natten? Mamma sa att det var folk där hela tiden.”

“Ja, men hon ljög,” sa jag. 

“Okej,” sa hästtjejen och reste sig långsamt och sömnigt tills hon stod på alla fyra, med sina märkliga människoliknande framfötter nerpressade i marken. 

“Jag tänkte att jag kanske kunde ta ut dig härifrån på något vis, om du vill det. Jag vet att du kanske inte hade fått ett liv så som du hade tänkt dig det. Men du kanske kunde röra dig över landet på natten, äta gräs och dricka ur bäckar. Se månen och stjärnorna, sova på dagen! Övervintra i övergivna ladugårdar. Öh, du kan äta gräs, visst?”

Hon blinkade långsamt som att hon vaknade ur en dröm. “Ja. Jag kan äta gräs. Men Ida, vart ska du gå?”

Hästar borde inte vara ensamma. Det borde finnas en hel flock av hästtjejer som hon som med sina bisarra händer flätade varandras manar och skvallrade med varandra i sina gnäggiga, släpiga röster. Men nu fanns det ju inte det.

“Snälla, låt mig följa med dig,” bad jag. “För det finns ingen annan plats där jag kan vara.”

“Vi kan gå upp.” Det var inte ofta jag såg henne stå på det viset, så som en häst egentligen ska stå, för då kunde hon inte använda händerna. 

Jag gick precis bredvid henne och ledde henne försiktigt upp till stallet.

Redan innan vi kom upp kände vi hur de blev förvirrade och upprörda och började frusta och skrapa i golvet. Snälla gud, tänkte jag, om du lever, låt dem inte göra en massa oväsen. Den främmande, overkliga lukten gjorde dem oroliga. Hästtjejen var orolig hon med. Jag la handen på hennes manke och kände musklerna spänna sig. Hennes ögon stirrade vilt omkring sig. “Såja, såja,” sa jag, “oroa dig inte, allt kommer bli bra.”

Bara månskenet och ljuset från min plastficklampa lyste upp utrymmet framför oss, fullt av mörkna skepnader som rörde sig, stank av djur, oroade sig, luktade, vädrade, försökte förstå vad det var för lukt de kände, varken som dem eller som någon annan. Hingstarna frustade, stack ut sina stora huvuden genom gallrena och stirrade på henne, följde henne med blicken. Dumma djur, tänkte jag, för första gången i mitt liv, oförstående, varför kan ni inte låta henne vara? Hon drog i mig och jag kom på att hon, sitt tillstånd till trots, var starkare än mig, mycket starkare. “Ta det lugnt,” viskade jag genom sammanbitna tänder, och jag gjorde mitt bästa för att själv lugna ner mig så att hon inte skulle känna eller lukta sig till spänningar, tro att jag också var rädd och få panik och skena.

Men när vi kom ut i månljuset släppte allt. Vi stod helt ensamma på slätten, och hade något sett åt ridskolans håll då så hade de sett oss. Men vad hade de sett, hur hade de tolkat det? En liten flicka med en märklig liten häst, en häst med ett huvud som har fel form men vänds bort för fort för att man ska kunna förstå någonting om det. Bara skepnader i natten som tysta och nästan osynliga försvinner på spåret in i skogen. 

Det var mycket saker hon aldrig hade sett förut, och jag trodde hon skulle ha blivit räddare. Men när jag satt på hennes rygg och hon gick långsamt genom skogen och nosade i snår och på de sår i träden där saven runnit nedanför stammen blev hon bara helt tyst och sa ingenting på länge. Och hon måste ha känt lukten av saker som våt kylig mossa, söta döda djur som låg och ruttnade bland träden, svampar som kämpade sig upp genom marken. Det fanns saker jag aldrig skulle kunna veta på samma sätt. Allt jag visste var hur det kändes att vara människa, att ha en kropp med fötter och händer och att sitta på någons rygg.

I eventet att vi skulle gå vilse hade jag tagit med mig den kartbok över Sverige som min mamma använde ibland när hon körde oss långt bort till vår sommarstuga. Jag tänkte att vi kunde förflytta oss vid sidan av vägarna vid natten, stjäla mat ur soptunnorna vid kioskerna och restaurangerna som kantade de stora vägarna, och kanske kunde vi ta oss söderut, till Skåne, och se bokskogarna och haven, eller norrut och se de djupa mörka skogarna på sommaren, korsa gränsen in till Finland, och mitt hår skulle bli långt och tovigt som en omänsklig varelses, jag skulle bli lång som en vuxen kvinna och ingen skulle känna igen mig som människa. Man märkte när man åkte bil länge på natten att Sverige var ingenting förutom små pölar av elektriskt ljus som låg utspridda på ett stort täcke av mörker och tomhet. Mellan dessa samhällen, dessa glesa mänskliga samhällen, fanns det ingenting, och detta ingenting tog en i munnen och svalde en in i de ensammas varma beskydd. 

Vi var i utkanten av skogen och jag viskade glatt om allt detta när jag kände hur hon stelnade till och alla musklerna frös till is, för hon hörde naturligtvis människorösterna innan jag gjorde det. Och från stallet kom ett fruktansvärt frustande. Ett frustande och ett gnäggande av hästar. Vad var det de kände som inte jag kände?

“Det är min mamma,” sa hästtjejen, “Hon sa alltid, flicka lilla, jag kommer alltid veta var du är, om det händer dig någonting – sådan är en moders intuition.”

“Men spring då,” sa jag, och önskade i ett grymt ögonblick att jag haft sporrar eller piskar eller vad som helst att driva in i hennes kött och få henne att röra på sig. Vad är det för fel på en häst som inte springer från faran?

“Jag kan inte springa,” viskade hon förfärat.

“Kom igen, det kan du visst,” sa jag, för jag hörde rösterna komma närmare och blodet rusade i mina öron. “Snälla, snälla, bara gör det.” Ett skott rang ut och nu fick jag faktiskt panik och drev in mina hälar så hårt jag kunde i hennes sidor. Förskräckt brast hon i galopp ner för den grusiga backen, medan jag klamrade mig fast vid hennes muskulösa nacke och slängdes fram och tillbaka på hennes rygg. 

Jag hörde ett till skott och först trodde jag att det var en sten som träffat mig i benet, att vi sprätt upp lite grus; jag fattade inte ens att jag blivit skjuten förrän ett annat skott träffade min vän i bringan och hon skriade och slängde av mig och det sista jag förnamm var hur hon galopperade bort i skogen innan jag spräckte skallen mot stammen på en björk.

Inte vet jag vad som hände efter att allting svartnade för mig den natten.

I flera veckor låg jag och flöt in och ut ur smärta och morfinrus på sjukhuset, drömde långa vita drömmar om sanddynor och mörka vatten och då och då kom folk på besök och stod och pratade vid sängen som om jag inte var där, men det fanns inget sätt för mig att relatera till det de sa.

“… om hon inte hade…”

“… nog med att försöka, man borde…”

En sorgsen gestalt såg på mig; dess kropp var en människas, men dess huvud var en hästs, och den kunde inte säga mig någonting. Dimman återvände, rösterna: 

“… dessa kvinnor, man vet nog ändå vad de…”

“… även om du förklarade skulle ingen…”

Nu var det ridskolans ägarinna som satt vid sängen. Det var som att jag såg henne i en dröm. Som att se en död person som besöker en för att varna en. Jag vet inte varför just hon avtecknade sig så tydligt, när alla andra bara var mörka mumlande skuggor.

“Lilla Ida,” sa hon. Hon satt stram och högrest på stolen. Det lustiga var att hon hade sina ridkläder på sig, till och med hjälmen, och hennes långa vita hår hängde i en fläta över axeln. Över knäet hade hon en piska. “Du kanske tror att jag är en hämnlysten person. Att jag är här för att hota dig.”

Jag kunde inte svara henne, bara låg i sängen och stirrade. Min kropp verkade ha blivit delvis maskin, så många slangar gick in och ut ur den. 

Ägarinnan gick fram till mig och såg rakt in i mitt ansikte. Jag såg hennes rödsprängda ögon, rynkorna runt munnen. Hon strök mig över håret och hennes hand var sval och torr som papper. “En sak ska du veta. Det finns inget behov för mig att hota dig. Så snart du försöker förklara för någon vad du har upplevt, kommer du snart märka att det du varit med om kommer ingen människa tro på. Det finns sådana upplevelser. Upplevelser som skiljer en från alla andra som lever, eftersom man aldrig kan berätta om dem.”

Nästa gång jag vaknade stod det en överdådig bukett med blommor på sängbordet och fällde pollen och blad på sängkläderna. Ett kort stack ut ur den, och på kortet stod det:

KRYA PÅ DIG IDA!

ÖNSKAR ALLA VI PÅ RIDSKOLAN.

Många år senare när jag reste genom Härjedalen med min forskningsgrupp för att studera fladdermössens utbredning över norra Sverige, stötte vi på en hel trupp av ryttare på vägen. Vi stod i våra vindjackor, blöta av dagg, och såg dem trava förbi, en efter en; högfärdigt såg de ner på oss från hästarnas ryggar, flickor i ridstövlar med flätor som hängde ner för ryggen. 

Vad jag kände då kan jag inte förklara. En av mina kollegor muttrade med sänkt röst, “Ja ja, man vet nog vad de där kvinnorna egentligen gör med sina hästar.”

“Vadå?” sa jag iskallt. “Nej, det har jag faktiskt ingen aning om!”

och han blickade förläget bort.

“Ta det inte så illa, Ida,” var det någon som sa.

Det var bara för att jag en gång brukade rida.

Och när jag sov i min enkelsäng blickade jag ut genom fönstret och in i skogen. Jag stack ut min hand genom fönstret, in i natten. Och under handflatan kände jag manarna på hästar, hästar, som red fria hela natten lång genom Sverige.

Text: Zola Gorgon
Bild: Från The Historie of Foure-Footed Beastes, Edward Topsell, 1607

The Horse Girl

I just loved to ride… and I loved nothing besides.

I didn’t think of anything but horses.

Meticulously I sketched naturalistic horses with long slender legs and thick manes.

That Friday, I drew horses straight onto my school desk. “Ida,” said my teacher, “if you keep on destroying your desk, we’ll ask your parents to pay for it. You don’t listen.”

I drew on my binder instead, and in the textbooks. In books, horses always had names, but I didn’t name my own horses. Wild horses living in nature and who would have let me ride them only because of our special mutual understanding. The other girls they’d have thrown off and flung into the mud, rich girls with baby blue fleece jackets and horses which they named and owned.

I put my cheek against the cool wood of my desk and dreamt the same dreams I dreamt at night before sleep. Swiftly, I rode over an endless meadow. Rain was in the air. The clouds broke, thunder split the sky, lightning caught a tree and the tree caught fire. Below me the flank of the horse was warm and the sky black. I rode bareback, like an extension of my own body. As if I wasn’t there at all. Someone behind me made a sound. I woke up and heard the boys laughing.

“Look,” someone whispered, “she fell asleep on her desk and you can see…”

“Hey, Ida,” one shouted, “don’t you know people can see your underpants when you lean forward like that!”

There was something special in the air at the end of a school day, trembling moist freedom, especially on a Friday. Yes, I was happy running out of the classroom. I unlocked my bicycle, still a child’s bike, and the drizzle wet my cheeks. My life was rich, because I had one great love.

“Those things just make girls asocial and strange,” my dad said, “when they put their emotional attachments on horses instead of on humans. Horses aren’t pets, you know, they’re investments, people trade and sell them. And I certainly won’t be buying you any horse, so I don’t see why you need to learn how to ride. You’ve already been doing it for years, and it’s hardly going anywhere.”

I stared at him with pure hatred in my eyes, and when he noticed, the corners of his mouth started twitching with mirth. 

“Well, little Ida,” he said, “that’s the way of the world, I’m afraid, and since there’s nothing to do about it, maybe you ought to get a cheaper hobby. Orienteering, perhaps?”

But I absolutely did not want to orienteer with the girls who crowded in the thickets of the woods in squeaky windbreakers, eating sour green apples with their crooked teeth, struggling with some lame terrain map. I wanted to be with the horses. The closer I came to the stables, the more my breast filled with a sensation of peace and joy; the wheels of my bike crunched against gravel, and the birch trees lining the road still had their leaves. Nothing but lone farms out by the stables, perhaps a tractor driving on the field and the adults living here were generally quiet, if they saw me they only waved, and I waved back.

A hobby, they said. A hobby wasn’t what I had.

The riding school rested on a hill, willow trees dipping their branches into the earth, beech trees swaying in the wind, and only a few employee’s cars parked outside; an adult woman crossed the ground in a norwegian sweater and muddy rubber boots. It had paid off to bike there quickly; nobody else my own age was there yet. They were waiting to go home, eat something, get picked up and delivered to the riding shool by their parents; only I went there straight after school. The stable had thirty horses, and twenty ponys, and indoors the air was heavy with their warm animal smell. And the stable cat, who came up to me and rubbed himself against my legs, and I squatted down and petted his little head, as smooth and hard as a pebble.

“Hello, Ida,” said a riding instructor, who’d caught sight of me. “Here again?” Little Ida is what people called me when I first started riding, because back then I was little, but now I was grown and nobody called me little Ida anymore.

I just turned up, and they didn’t shoo me away. It was as if adults, as soon as they saw me, immediately repressed the knowledge that I was there.

“Yes,” I said. It was hard to think of what to say when people adressed me. “Here I am again.”

I used to think the horses looked a bit like prisoners, where they stood in their boxes, especially when they stuck their heads out to see who was there. While the little children rode, I did everything I could in the stable. I cleaned out the boxes. I groomed backs and withers. I carefully brushed great foreheads and around eyes, I cleaned hooves, untangled manes with my fingers, I wiped great nostrils clean.

After the little children had finished their lessons came the ones my own age whose voices made me shiver. I myself became quiet like a shadow. What envy I felt when I saw them riding, and then leaving the stables and heading out for the countryside; to where I couldn’t follow them, because I didn’t have a horse.

I was as good as them or better, and I never cried when I got thrown off the horse; I wiped the dirt or blood off my face and I got back in the saddle. I didn’t cry. Some bawled like babies. They were scared of the horses. Scared of getting hurt. Not me. One time my mouth bled. I swallowed the blood so no one would see. Along with the blood I swallowed something hard and sharp. A splinter of my front tooth. I got back in the saddle.

That particular day I stayed until the night fell, and actually it happened that all adults were sitting inside the big farmhouse, where the windows were lit up, drinking coffee and eating biscuits and petting the cat and gossiping in their slow country voices. A class returned, horses filled the empty boxes, girl’s voices chattered, and sooner or later a rush of motors and cars would come bringing back both girls and voices in the night, to houses which I imagined full of those little porcelain figures, with plastic landline phones constantly ringing with someone’s desire to speak to them.

This was the night a girl got badly injured. I followed commotion to the manege, and saw the girl lying on the gravel with a face white like a mask. 

Even the proprietress of the riding school, rarely to be seen, was there; she had long white hair and had always scared me, because she really looked like a witch. Everyone feared her, because she had a short fuse and could berate students until they started crying in front of their entire class, and none of the other teachers dared to stop her. They said she grieved bitterly, because her man had died in a hunting accident, and that now she patrolled the countryside with his gun. She was, like all adults, busy explaining things to other adults, to the ambulance personnel and to the parents, when they came in their cars to pick up their children, and by the way everyone said everything would be fine you could tell something terrible had happened.

I was happy that attention was directed elsewhere, and in the stable it was actually completely quiet, besides the sighing and snorting of horses, and me alone with them and in peace, when I noticed someone had left the door in the back open.

A wide door made out of concrete, moulded into the wall. You might have guessed it was a fire door, but it couldn’t be an emergency exit, because no one had seen behind it, and behind the house was nothing but a big hill, like the kind where they buried bronze age chieftains.

Even I had never really thought about what might be behind the door, that’s how inconspicious it was, so closed and innaccessible.

But now it was open, just a crack, and I went through the crack. Then I groped in the dark until my hands found an old fashioned light switch; a click lit a row of naked bulbs hanging from the walls, casting a pale yellow light like they hadn’t been changed in decades.

It smelled like the crypt where they baptized my cousin, soil and cold and untouched things, but a different smell came through, warm like feces and with the iron quality of blood, a blood smell I hadn’t yet at the time gotten to know.

I’d expected a storage room or something like it, but the concrete floor turned into trodden soil in front of me. I went down the tunnel. Could this be a grave?

The animal smell grew stronger and stronger. Not just the smell of animal, but the smell of a filthy animal. I sniffed. It wasn’t a horse, not quite; I knew the smell of horses well, but something about this one wasn’t right; it was as if it had changed shape with another smell which I did not like at all.

I came to a rotting old wooden door and opened it without hesitation, and the smell that hit me almost made retch and fall back.

At first I thought there was a dead horse lying in the dark, a stillborn foal, a youth.

Then I thought I saw a dead child, with long slim limbs, thrown out without clothes like garbage.

My eyes were confused; I thought it was a doll, a doll in real size.

It wasn’t possible to understand what I saw.

But it wasn’t dead, it was alive, because its limbs were moving.

Human arms with human hands as well as hooves.

And some kind of head, covered in thick horse’s hair, a tangled mane.

Then two round shiny eyes in the dark looking at me, a long face.

And I looked into them and we saw each other.

“Who are you?” said the thing living down there. “Please don’t leave.”

I’d never heard a human speaking in that way.

“My name is Ida,” I said. “Who are you?”

“I’m one that hasn’t been baptized,” said the living thing.

I noticed a little TV was on in a corner of the room, with the sound turned very low; it cast cold light over the dirty hay. I looked from the TV to the one I was speaking to. And I saw it was neither human nor horse, but something inbetween.

The lower body was essentially that of a horse, but thinner, and only in patches covered with a very thin fur, the neck long and sturdy and with long thick hair. And at the top of this long, sturdy neck, a head, a face… like that of a human, with large teeth, nostrils flaring when she breathed. But there was no doubt about the eyes: they were warm and filled with a horse’s endless sensitivity.

“What are you doing down here?” I said and crouched down next to her.

“I don’t know a lot of other places,” she said. It was like she had to think between each word, and actually she furrowed her brow in confusion while she spoke. “Or where I would be if I wasn’t here.”

“Have you been here for a long time?” I asked. “Did someone lock you up?”

“For a long time,” she whispered. “Yes, I think a long time has passed.”

Now I saw that her front legs didn’t end in hooves, like a horse’s, but in human hands with very thick nails and palms as thick and rough as the soles of feet. The back legs, on the other hand, did end in hooves, and both of them were overgrown, without shoes. And under the sparse fur I saw the ribs and the lungs rising and falling under the skin.

“You’re not scared of me, Ida,” she said.

“No.”

“They said people would be scared. If they saw me.”

I thought about it. “They probably would,” I said. “Are you in pain?”

“Why?”

“There’s something wrong with your hooves.”

“Pain. Yes. I’m… in pain.”

“They don’t let you trot?”

“Trot… sometimes I trot in here. But it hurts.”

“It’s because your hooves are overgrown.”

She was silent. Tears as big as bilberries formed in her eyes and rolled down her downy cheeks.

“I’m born from a terrible sin,” she said. “People aren’t supposed to see me.”

What terrible sin? I decided not to ask.

“Don’t be sad,” I said, “I’ll help you.”

“How?”

“I can file down your hooves, so it doesn’t hurt when you walk. And then we can…”

“Trot?” she said.

“Ride?” I said.

“Ride is… when the human sits on the horse,” she said, almost like a question. “I’ve seen it over there.” She meant the TV. “But doesn’t it hurt?”

“No,” I said, “it’s wonderful.”

“I mean for the horse.”

“I don’t know. Horses can’t speak. But I don’t think so. I wouldn’t do it if it did.”

She sniffed with her big nostrils, and her eyes widened.

“What is it?”

“You have to hide,” she said.

Quickly I crawled across the muddy floor and rolled into a ball between a few bales of hay rotting in a corner. I hugged my knees tight and did my best to breathe slowly, hearing boots treading the ground.

“Back already?” the horse girl said.

“I forgot to lock up,” a human voice answered. I peered over the hay bale to see what was going on and saw a middle aged woman with long white hair hanging down her back. It was the proprietress of the riding school! She stroked the horse girl’s mane. “I had to come down to make sure nothing had happened to you. Imagine if someone had come here to hurt you!”

She spoke the way you speak to a child.

“No one comes,” the horse girl said.

“No, and they won’t, either,” the proprietress said. “No one knows you’re here, and they won’t ever know. So don’t worry. It’s just your poor old mummy being fussy. Now be a good girl for me, and eat plenty, okay?”

“Yes, mum,” said the horse girl, but her mum must have been mad, because everything down there had rotted and neither horse nor human nor inbetween would have wanted to eat it. 

The proprietress left. I crawled out of my hiding space and my clothes were caked with sour mud. 

“You’d better run away from here before she locks you in,” the horse girl whispered. The truth in her words hit me immediately and I moved like a rat in the darkness, quick and quiet and desperate.

They hadn’t closed up yet, but it was quiet in the yard; almost everyone had gone home, and in the dark office I found the key and hid it in my pocket. But when I came to my bike, a chubby riding teacher was standing there with her hands on her hips, watching it thoughtfully.

“Oh,” she said, when she saw me. “There you are, uh…” then she was silent for a while; she probably tried to remember my name, but failed. “We’re closed, you know.”

“I know, I know,” I said, “I’m very sorry.”

“The horses need their rest too, you see.”

“I understand,” I said. “I didn’t mean to stay for so long.”

“Fair enough,” she said and laughed. “Wow, you must have worked hard! You look like you’ve scrubbed out the stables with your very own clothes.”

I laughed along, then jumped on my bike and rode away with my heart beating hard.

My parents were watching an english crime show when I came in, and my mum frowned.

“You stink,” she said.

“Yes,” dad said, “it’s like a whole little cowshed’s come in.”

“Mum, dad, can you make a copy of my bike key?”

Then they turned their heads and actually looked at me. I must have been filthy.

“I mean, what if I lose my key! I actually love biking!” I said passionately, as if I already blamed them and as if I was ready to start bitching and fighting.

“Well, I guess it’s good for you to be interested in something besides those fucking horses,” dad said.

“Johan, you don’t have to curse in front of the child,” mum said.

“No, sure, of course,” said dad.

“I’ll put the key here,” I said, and left the key to the basement on the coffee table, next to his feet. He snorted, but actually did make me a copy, and just two days later I was back at the riding school and the original was back in its place.

I felt like a god, everything was with me.

Nothing could go wrong now that I had a purpose.

The next time I came down she raised her neck and pointed her ears like she was preparing to flee. She sniffed the air, and breathed out quickly.

“It’s just me,” I said, “My name is Ida.”

“Ida.” She nodded. Her eyes were big and shiny in the darkness, and in the background the TV was on, silently, sending a cold flickering light over the filthy hay. “You came back.”

“Yes, and look here,” I said.

That time I brought a proper flashlight, a packet of oat cakes, tiny green apples from my garden, and a magazine about horses.

I also brought a file, desinfectants, and eye drops.

We watched TV together and I took her hoof carefully into my lap and started filing it down while she ate oatcakes. Sometimes she looked at me, but usually just at the TV. That day they were showing a rerun of Xena, Warrior Princess. The horse girl told me, she measured time by what was on TV. Reception wasn’t the greatest in the basement, sometimes gray lines filled the screen, and if you turned the sound on there was static noise like a different reality wanted to break through. “After the Xena rerun there’s Survivor,” my friend explained, while she passively watched the screen and ate oatcake after oatcake. “And after Survivor, the other one visits me, and then you’ll have to leave. But of course she doesn’t turn up every day.” Then I felt her disquiet. “You don’t think she’ll notice that you filed down my hooves?”

“Tell her you’ve done it yourself, that you’ve been scraping them against the floor.”

She snorted, but just as quickly looked cheerful again. “Do you know, after Survivor they send some really exciting shows. Programs where people die. And you can watch them have sex and stuff like that. Sometimes. I like the one with the vampire guy.”

“It’s a pity I can’t stay that late.”

Yes, it was a pity. But I came back as often as I could – almost every day. The only difficult thing was not to get noticed coming or going. But on the other hand, there was nothing I did better than not getting noticed. I hadn’t talked as much in all my life as I did with her, told her things about the world, the wide open meadows and forests, and we fantasized about riding there together; my best fantasies yet.

She said, “Ida, what do you do when you’re not here?”

“I’m usually here,” I said. “When I’m at home I lie in my bed and read. Sometimes I look at different web pages on dad’s computer.”

“On the internet?” she asked. I guess she’d never used a computer.

“Yes, but just in the evenings. Dad says it’s too expensive otherwise.” While I pretended to do my homework, I learned things about horses instead. If I knew enough maybe they’d let me work at the stable one day, or as a vet. If I could make myself essential – surprise them one day, with the depth of my knowledge – they’d say, “Oh, Ida, how could we make it without you! Stay as long as you want!”

There were even pages where you could write with other girls who liked horses. But I never dared to register there. Because what if they…

“And in the daytime?”

“I’m in school during the day,” I said, and tried to sound neutral, but it was pointless to try to hide any feelings from her. She knew what I was feeling even if I never said it.

“You don’t like it.”

“No,” I said bitterly. I didn’t want to think about school in that moment. Gastric acid rose in my throat, visions of endless desks, endless empty hours filled with hate.

(And in the night. In the night I rode or ran naked through dark forests in my dreams. The branches of birch trees whipped my thighs, dew and fog wet my face.)

“I thought maybe you had a boyfriend or something?” she said, with a note of hopeful interest. She seemed a lot more keen on that kind of stuff than I was, but then she was a bit older than me, too, that was obvious.

“No,” I said.

“Why not?”

“I don’t need a boyfriend.”

“Oh,” she said scraping against the floor. “You don’t want one? But it looks so fun on TV.”

“Yes, but it’s not like that in reality.” Guys were so nasty, I avoided them, especially the older ones, because there was no limit to their sadism. One time a group of boys stood in my way when I was leaving the sports hall. They’d found a condom in the bushes and showed it to me, and then they turned it inside out and rubbed it against my sports bag. I don’t know why I didn’t run away, I was so blank, and afterwards scared to death that my parents would se traces of sperm on my gym bag after I put it into the wash, that they’d angrily confront me – what kind of filth have you been up to?

Sometimes I saw girls in my class with boyfriends, how they put on a show for them. Would I ever be one of them? It seemed unlikely. There was a boy once who was nice to me, we played together in the grove on the schoolyard, where we pretended to fight invisible monsters. But nobody played anymore, and he’d changed classes and disappeared in the crowd. “Guys are mean in real life,” I said. “Only stupid girls run after them.”

The horse girl pondered this but didn’t answer. After a few minutes she said, “I still think I would have liked to have one, if I could.” Then she looked at me in a way that made my heart hurt, and I felt stupid and selfish, who had access to all the things human beings can do, but still couldn’t.

My eyes burned when I thought about it. It was terrible that someone as lovely and kind as her would be stuck down here in the dark, while those who roamed the surface were so awful.

What did they even do? Talked loudly, ate with grinding jaws, watched TV, tackled each other in football, injured each other.


I lay in my bed staring at the plastic stars glowing on the ceiling, waiting to hear my parents leaving through the front door.

Images appeared before my inner eye in sudden clarity because the dreams were not far away. I didn’t want to sleep before I’d achieved my goal, so I pulled a book from the pile next to the bed and tried to concentrate on it. The book was about a blond girl who rode in a stable somewhere – it must have been America, since the girls were named things like Ashley and the guys were named things like Clive. Even though Ashley was the best rider and had a very special connection to horses, she didn’t have her own horse, only the mean rich girls did, who neglected their horses and left her to take care of them in an emergency and then they were ungrateful too. But by the end of the book things would work out for her… I knew that. I’d read a lot of books that were basically the same and they all ended in basically the same way.

Actually it was a bit childish, and I’d outgrown childish dreams. Instead I now dreamed my reality. In my dream I was the one who rode… then caught sight of something so vile that I woke with a horrified start. I wasn’t supposed to sleep.

It was quiet on the ground floor.

Hard to imagine either of my parents checking to see if I was still home.

I biked the whole way to the stable and entered the way that only cats did.

“Ida!” she whispered when I entered the cavern. It always took me a while to get used to the smell. I think she saw the way I flinched, that it hurt her feelings, but she never brought it up. “How fun that you’re here so late!”

She let me climb onto her back, and we made a few slow rounds around the cavern.

I said, “Does it hurt when someone rides you?”

“No,” she said, “I wouldn’t say it hurts, but at the same time I can’t say why I would want it.”

“Should I get off?”

“I mean, I want it, but I don’t know why I want it.”

“They breed horses to want those things,” I said.

“What do you mean, breed?”

I blushed. “Well, when they make them mate with each other, they pick horses who do things you want them to do, you know, horses that are friendly or fast or…”

She slowed down, taking all of this in.

“Why do I exist?” she finally said. “Could somebody have… wanted this? But in that case, why…”

“I don’t know. But it’s lucky that you’re born with the legs of a horse and the face of a human, because if it had been the other way around, if you were a human-body with the head of a horse, then we couldn’t have talked to each other, or have ridden.”

The horse girl started to cry. “All you think about is different ways to use me.”

“That’s not true,” I said, horrified. “I just want to help you. I’d have tried to help you even if you’d had a human body with a horse’s head and forelegs. I thought this is what you wanted. We can do something else, if you want. Whatever you want.”

“How am I even supposed to know what I want, if the things I want are things I’ve been bred into wanting?” She turned her face away and stared at the wall. I just saw her sturdy neck and the long mane. “Most of all I’d like to fight vampires like Buffy does on TV.”

“Nobody really does that,” I said.

“No?”

“Not here, anyway.”

“I think that’s what I would have wanted. So why do I want that? Do they breed humans to want things like that?”

“Nobody breeds humans,” I said and finally slid off her back, faster than I’d intended to, and landed with a thump on the filthy hay. “They just…”

“When they want to.”

“I guess so.”

“But why do they want to?”

“I don’t know,” I said. “I wouldn’t have wanted to.”

“So what do you want?”

“I want to… I want to learn enough about horses,” I said, embarrassed, “that if I’m here, helping, then maybe I can help them when they get injured or, you know… that I can help take care of the horses enough that I can stay here.”

“In big cities,” the horse girl suddenly said. “What happens there? Is it more like on TV? Do Backstreet Boys live there?”

“Uhhh,” I said. “I guess they must do?”

“And big stores with beautiful clothes. Like Destiny’s Child wear. And high schools.”

A sudden anger rose inside of me. She wasn’t like me at all. If anything she was more like the dumb girls in my class who wrote in each other’s diaries with worthless tiny golden locks. Giggled and looked out for boys and started doing their makeup age nine.

I ought to leave her to her destiny, because what she wanted she’d never get. 

She must have noticed, because she flinched. “Ida?” she said anxiously. “You’re not leaving, are you? And if you’re leaving, you’ll come back, right?” Every time I left she said the same thing. She said, I hate to be alone, you’ll come back soon, right? And I thought she had a need for me, and I promised her I’d return, and always hurried back. But she didn’t need me at all. Or rather, I wasn’t the one she needed. Anyone would have served the same purpose as long as they didn’t leave her on her own.

I had tears in my eyes. “You’ll never have a boyfriend, whatever you do, wherever you go! Don’t you understand that?”

“Ida, what do you mean?”

But something animal had come into her facial expression, an uncomprehending fear and rage. She got up on her misshapen legs and backed into the wall and a sound came from her throat that no human being could make.

Suddenly I felt scared. I was alone down there with an animal larger than me, an animal that could kick or bite, an animal with big round eyes in the dark.

I stood up to leave and when I’d started to walk I broke into a run. I got on my bike, on my way home, and a lone late night car, with yellow headlights, failed to see me and got so close I had to brake, lost control over my bike, thrown sideways into the gravel, face first. I glimpsed a woman with white hair behind the wheel. The car drove another twenty yards or so and came to a stop. I heard adult voices:

“… hit something?”

“I’ll go outside and check,” said the white haired woman, and slammed the car door. The headlights made apparent the silhouette of a woman in riding boots. She was holding a gun!

I crawled into the ditch like a bug and made myself as small as possible, covered by ferns and undergrowth. Moisture sucked into my t-shirt. It smelled sour, like still waters. I heard her stomping around. An injured animal on the road must be put down with a shot. That must be what she was searching for. A gross beetle crawled over my shoulder. It crawled across my face. What if it tried to crawl into my mouth? Into my ears, my nose? I held my breath. The car door slammed. The engine started, the wheels began to roll, and the sound became more and more distant. I got out of the ditch and watched the car drive up the same hill I’d just biked down. Maybe they were heading to the riding school. But this late at night?

It must have been the proprietress!

Close call, I thought. The light on my bike had shattered during the fall. I biked through the thick velvet night, with just the moon leading my way, and now and then a lit window in the low dark farmhouses beyond the fields. Finally I returned to society and to the house my parents lived in. Blue light flickered from the living room window.

This must be the time when the exciting shows were on – the ones were they killed each other and had sex. Did she watch the same ones, down there in the dark, with her mouth half open in awe? And concentrating on shaping the same words, with lips that weren’t made for them. There you are. I was looking for you all over, babe. You’re the one that I want.

The side of my body was soaked through and covered in strands of grass. I’d better get out of my clothes quickly, I thought, but the thought was no help because my mum turned up in the living room doorway, backlit by the television. “Ida!” she said. “What happened?”

And my dad, who sat on the sofa behind her back, turned his head. “What’s she done now?” he said distractedly, before he got a proper look at me. “Oh, what the hell…”

“I had an accident on my bike,” I said.

“You can say that again,” mum said. “You’re bleeding!”

I looked down. Blood had run down my legs where I’d scraped them, and down my arms. Bits of gravel were still stuck in my skin. I couldn’t think of anything to say about it. It was one of those things that just were. Now I’d be expected to react to it. I could see it in their faces. There was a reaction you were supposed to have, but I did’t know what. I must have missed my chance already.

“What’s the matter with her?” my dad roared and got out of the couch. “There’s always some fucking shit going on! Don’t you know how to ride your bike?”

“Not the first time you’ve come home covered in blood.”

“And you’ve torn your shirt. What the fuck do you need to go biking at night for?”

“Why can’t you just stay home? Can’t you go to a friend?”

“Don’t you have any friends to go to? Doesn’t anybody want you?”

“Isn’t there anyone who can bring you along, so you don’t go biking through the woods at night, every night?”

“Isn’t there anyone to protect you, take you into their warmth?”

“Isn’t there anyone who wants to share their secrets with you?”

“Isn’t there anyone to whisper, whisper in your ear…”

“Isn’t there anyone to hold your hand and ask you to follow them over the meadow…”

“Isn’t there anyone to hold your hand, and ask you to come into their room?”

“Isn’t there anyone who presses your hand in their hand and looks you in the eyes and says that they want you, isn’t there anyone who wants to share their food with you, isn’t there anyone who wants you to be there?”

“And when you walk into the darkness, doesn’t anyone cry out for you?”

I was terribly tired. I lay down between sheets of comforting cotton and thought I’ll never return to the riding school its holes and hidden corners and the smell of horse piss and sour hay I’ll never feel again. And what remained was unknown to me because I slid into dreams entirely empty without the least trace of horse nor human and neither moon nor wind-swept woods.

Then I woke up naked in sheets sticky with blood because I’d menstruated during the night. It wasn’t like I didn’t know what had happened, but there wasn’t a chance I’d ever turn to my parents for help. My mum had a few pads in the bathroom cabinet, not many, and I stole one of them and put it down my underpants. I didn’t cry until I was sitting on the toilet. But it’s like with deaf babies that scream and don’t hear themselves screaming, sooner or later they stop, because what’s the point?

It was just another humiliating thing that had happened and I was used to things like that happening.


That day was one of those endless school days that just keeps going and going and I’d kept bleeding. What I hadn’t understood was that you need to change pads pretty often and the one I was wearing stank. I didn’t get that what I could smell, other people could smell, too. The last class of the day was sewing class. The smell of rotten blood spread in the classroom. It was unavoidable.

“Do you smell that?” said one of the girls.

“Yes – what is it? What is it that smells?”

I didn’t say anything, but that’s when I realized it was me. I was sewing a pillow case. Perhaps they’d forget what they’d noticed.

“It really does smell,” another girl broke out. “Ugh, can you feel it?”

“But what is it that smells?”

“Doesn’t it smell a bit like a stable?”

“It smells like horse!”

I turned towards the last girl speaking, saw her thrilled, cruel face, and without hesitating drove my scissors into her hand, which rested on a piece of floral fabric.

“Oh my God!”

I wasn’t so strong that I did more than just sting her. But she screamed like she was getting murdered, and when I looked into her face I thought, she likes it, she likes that she’s the victim and I’m the aggressor. 

I dropped the scissors and left the classroom, ran across communal lawns and left the ugly brick buildings of the school behind me. Now I’d really fucked things up.

Aimlessly, I walked down streets, past one-floor villas with trampolines in their gardens, and in the windows, little porcelain dogs, on the lawns, barbecues. I saw letterboxes, I saw cars. I saw number signs, I saw balloons tied to a mailbox, half deflated on the ground. Some child must have had a birthday party.

The only thing I knew was that I’d be punished. I didn’t know how, just that it would be severe. Was I really supposed to turn back home? I couldn’t go back to school. But where was I supposed to go?

I thought about the proprietress, with the gun.


Late at night I returned to the riding school.

I’d pictured horrible things. That the proprietress came there to kill her, that that’s why she had the gun. I couldn’t compare this anxiety to anything else I’d felt in my entire life. Did I really intend to leave her to her suffering? If you don’t know that somebody suffers, then you simply don’t know, and then it has nothing to do with you, you’re not doing anything wrong. But when you know, you know. Then you can’t pretend not to know, and that’s what it really means to lose your innocence.

Until you know guilt, you don’t even know that you used to be innocent.

“Ida!” said the horse girl when she saw me, and opened her eyes wide. Someone had been down there, obviously; the hay had been changed, and there was a bouquet of flowers in a water glass on the floor. 

“I really hope you’re not mad at me,” I said, stressed. I’d succumbed to panic on the way there and biked like a mad person and now I was dripping with sweat. “I’m sorry about saying those mean things to you.”

“Yes, okay,” she said, hesitating. “I forgive you. I actually didn’t know if you would come back again.”

“Of course I came back,” I said.

“You sound different today.”

“Yes,” I said. I felt different too. I thought, a few days ago I was just a child, not knowing anything about freedom and responsibility. It was like my heart was gritting its teeth. “I came here just to see you,” I said. “I could take you out of here tonight, if you wanted me to.”

“What about the others?”

“There’s no one else here.”

“They’re not there at night? Mum said there were people there all the time.”

“Yes, but she lied,” I said.

“Okay,” the horse girl said and got up, slow and sleepy, until she was standing on all fours, with her odd human-like front feet pressed into the ground.

“I thought maybe I could help you out of here for good, somehow, if it’s what you want. I know maybe your life wouldn’t be as you imagine it. But maybe you could move across the countryside at night, eat grass and drink from creeks. See the moon and the stars, sleep all day! Spend the winters in abandoned barns. Uh, you can eat grass, right?”

She blinked slowly like awakening from a dream. “Yes. I can digest grass. But Ida, where will you go?”

Horses shouldn’t be alone. There ought to be a whole flock of horse girls like her who with their bizarre hands braided each other’s manes and gossiped with each other in their downtempo neighing voices. But there wasn’t.

“Please, let me come with you,” I said. “Because there’s no other place where I can be.”

“We can leave.” I didn’t often see her standing the way a horse is supposed to, because then she couldn’t make use of her hands.

I walked right by her and led her up to the stables.

Even before we came up we could feel how confused and upset they got and how they started snorting and scraping their hooves against the floor. Dear god, I thought, if you’re alive, don’t let them make a lot of noise. The strange, unreal smell made them nervous. The horse girl was nervous too. I put my hand on her withers and felt the muscles tense. Her eyes stared wildly around her. “There there,” I said, “don’t worry, it’ll all be good.”

Just the moonlight and the light from my plastic torch lit the space in front of us, full of great dark shapes moving, stinking of animal, worrying, smelling, sniffing, trying to understand what they were picking up on, neither like them nor like anything else. The stallions breathed heavily, stuck their big heads through the bars and stared at her, followed her with their eyes. Stupid animals, I thought, for the first time in my life, you don’t understand, why can’t you let her be? She tugged at me and I realized that she, despite her state, was stronger than me, much stronger. Take it easy, I whispered through grit teeth, and I did my best to calm my own self down so she wouldn’t sense my tension, think I was scared too, panic and bolt.

But as soon as we came into the moonlight, everything dropped. We stood all alone on the plateau, and had anyone looked in the direction of the riding school at that point, they would have seen us. But what would they have seen, how would they have interpreted it? A little girl with a strange little horse, a horse with a head the wrong shape but turned away too quickly for the viewer to understand anything about it. Just shapes in the dark, who silent and almost invisible disappear on the trail into the forest.

There were a lot of things she’d never seen before, and I thought she’d be more scared. But when I sat on her back and she walked slowly through the woods, nosing at shrubberies and the wounds in the trees where the sap ran down the trunk, she grew completely silent and said nothing for a long time. She must have felt the smell of things like wet cold moss, sweet dead animals rotting among the trees, shrooms pushing their way up through the ground. There were things I’d never know in the same way. All I knew was how it felt to be a human, to have a body with feet and hands, and to sit on somebody’s back.

In case we got lost I’d brought the atlas over Sweden that my mother used sometimes when she drove us far away to our summer cabin.I thought we could move along the side of the roads at night, steal food from the dumpsters outside the truck stops and gas stations that lined the big roads, and maybe we could go south, to Scania, and see the beechwood forests and the ocean, or go north, see the deep dark woods in summer, cross the border to Finland, and my hair would become long and tangled like that of a beast, I would become as tall as an adult woman and nobody would recognize me as a human. You noticed, during long night-time car journeys, that Sweden was nothing but little pools of electric light spread out on a big blanket of darkness and emptiness. Between these communities, these sparse human habitations, there was nothing; and this nothing took you into its mouth and swallowed you into the warm protection of the lonely.

We were at the edge of the woods and I whispered happily about all of this when I felt her grow stiff and all muscles froze, because of course she heard the voices of humans before I did. A terrible noise came from the stables. The breathing and neighing of horses. What did they sense that I did not?

“It’s my mum,” the horse girl said, “She always said, my little girl, I’ll always know where you are, if anything’s happened to you – such is a mother’s intuition.”

“Come on then, run,” I said, and in a cruel moment I wished I’d had spurs or a whip or anything really to drive into her flesh and get her to move. What’s wrong with a horse that doesn’t run away from danger?

“I can’t run,” she whispered, horrified.

“Come on, yes you can,” I said, because I heard the voices closing in and the blood rushing in my ears. “Please, please, just do it.” A shot rang out and now I actually panicked and kicked my heels as hard as I could into her sides. Shocked, she broke into a run, down the gravel hill, while I clung to her muscular neck and was thrown back and forth on her back.

I heard another shot, and at first I thought a stone had hit me on the leg, that we’d kicked up some pieces of gravel; I didn’t realize I’d been shot until another shot hit my friend in the shoulder and she whinnied and threw me off and the last thing I saw was how she galopped into the woods, before I cracked my skull open against the trunk of a birch tree.


I’m not one to say what happened after it all went black that night.

For several weeeks I floated in and out of pain and morphine highs at the hospital, dreaming long white dreams about sand dunes and dark waters and now and then people came to visit and talked by the side of my bed as if I wasn’t there, but there was no way for me to relate to what they said.

“… if she hadn’t…”

“… enough trying, we ought to…”

A sad figure looked at me; its body was that of a human, but its head was that of a horse, and it couldn’t say anything to me. The mist returned, the voices:

“… these women, you know what they…”

“… even if you explained, nobody would..:”

Now the proprietress of the riding school was sitting at my bedside. It was like I saw her in a dream. Like seeing a dead person who visits you to warn you. I don’t know why she appeared so clearly, when all the others were just obscure mumbling shadows.

“Little Ida,” she said. She sat stern and tall on the chair. The funny thing is, she was still in her riding clothes, even wearing the helmet, and her long white hair hung in a braid across her shoulder. She had a whip on her lap. “You might think I’m a vengeful person. That I’ve come here to threaten you.”

I couldn’t answer her, just lie in bed and stare. My body seemed to have become part machine, with all the tubes coming in and out of it.

The proprietress walked over to me and looked straight into my face. I saw her bloodshot eyes, the wrinkles around the mouth. She stroked my hair and her hand was cool and dry like paper. “There’s one thing you should know. There’s no need for me to threaten you. As soon as you try to explain to anyone what you’ve experienced, you’ll soon realize that what you’ve been through, no person will believe in. There are such experiences. Experiences that separate you from everyone else alive, because you can never share them.”

The next time I woke up there was an extravagant bouquet of flowers on the bedside table, dropping leaves and pollen onto the bedding. A card stuck out, and the card said:

GET WELL SOON IDA!

FROM ALL OF US AT THE RIDING SCHOOL.


Many years later when I travelled through Härjedalen with my research group to study bat migration patterns across northern Sweden, we came across a whole troop of riders on the road. We stood there in our windbreakers, wet with dew, and watched them trotting by, one after one; proud they looked down on us from the backs of the horses, girls in riding boots, with braids hanging down their backs.

What I felt then, I can’t explain. One of my colleagues muttered with a lowered voice, “Well well, you sure know what those women really do with their horses.”

“What?” I said, ice cold. “I actually haven’t got the faintest idea!”

and he looked away, embarrassed.

“Don’t take it so badly, Ida,” somebody said.

It was just because I used to ride.

Asleep in my single bed I gazed through the window and into the woods. I stuck my hand through the window, into the night. And under the palm of my hand I felt the manes of horses, horses riding free, free through the whole night, riding free through the country.


Text: Zola Gorgon
Image: From The Historie of Foure-Footed Beastes, Edward Topsell, 1607

Purgatorial fires

Dear reader,

Do You seem to find Yourself in a sort of eternal purgatory?

Do You find it hard to turn away from the Gates of Darkness and into the Heavenly Glory, regardless of how hard you try?

Do You sometimes come across people and phenomena You suspect of being cloaked demons sent out on some mysterious mission to challenge You, or perhaps agents carrying messages You don’t know how to decode?

Does Your every day life seem more and more allegorical?

And have You perhaps even started to suspect that You are chained to this earthly existence, trapped in a world made out of dark materia created by a malicious god, with the light of truth nothing but a distant memory, a flickering flame in the soul growing weaker and blurrier?

This text was written for You!

There is a turning point when the tram turns the corner as the bikes ring their bells as someone, in the background, yells – at whom? at you? – and the moment you see the car in the periphery, which desperately brakes not to kill you, at exactly the moment it occurs to you that you might, oh wow, die, exactly in that moment something happens to the light on the corner of the house and you get the same impression of the world as you might have if you were a completely indifferent ghost – not at all bitter towards the living, too immaterial to have any feelings at all, but still in general pretty good humoured in the same way rain or air can be good humoured, plucked out of time and out of everything in human affairs that makes things “matter”.

So you see all of this – the angles of the windows and the balconies, people’s angry or happy or often stressed out faces, the lights, the signs, the puddles, the stores, every vehicle on the street that endangers your life, the dog shit, the trash, the cobblestones, the construction workers, the lanterns, the houses in their silent attitudes – for what it is, as if nothing carried any kind of value. Immaterial and plucked out of time you cannot judge it. And you don’t have to judge it. Everything just is, and extremely much so, and if you could really leave the body, like the dead maybe do, and just fly around and indifferently observe the people and what they do for all eternity it would be… it would be…

Almost like a crack, not in the clouds but in what’s above the clouds and inside the clouds and also everywhere beneath them;

The car brakes an inch before it strikes you, the driver curses and you feel really fucking stupid, for being so close to causing an accident, for always walking around with your head in the clouds instead of in the real world.

Then you think about that instead, and forget about what you’ve caught a glimpse of.

Well, there are many things you can do to forget about what you’ve seen and repressed the knowledge of so hard that you’ve almost entirely forgotten it. You can eat thai food, read things on the internet, think about which fellow travellers on public transport you’d like to fuck, which ones you wouldn’t like to fuck, and why. And you can see your friends, diet, masturbate, remember your memories, wash windows, go to the gym, watch TV shows, learn about the history of nutmeg, and if you do enough things perhaps you’ll be tired enough afterwards to fall asleep like a lil piglet between extremely material, real sheets, and not at all have to deal with THAT OTHER THING which tugs at you like a hook in the heart and leaves you neither sleep nor peace, because moods and impressions can chase you all the way into your dreams.

Okay, and what then? Why would we even have the ability to wish that there is more than “this”, if we aren’t then also able to experience that little extra thing? What a condemned existence that would be, arisen out of something cold hearted and cruel. It takes less than that to make you beg for god, any god, to reach down with a really big fork and impale your heart, to let you know what it really means to be. Let’s say that in principle, like in the corny allegory, there are two wolves inside of you, one that dutifully works on keeping the other chained, like a builder building the same wall every single day, and then there’s the other one which, if you heard it’s ecstatic howling, would drive you so crazy that you could never work again or use a telephone in the socially accepted manner. As to which one wins? Dear reader, choose carefully!


Text and image: Zola Gorgon

Skärselden

Kära läsare,

Upplever just Du att Du befinner dig i ett slags evigt purgatorium?

Finner Du det svårt att vända dig bort från Mörkrets Portar och in i den Himmelska Glorian, oavsett hur mycket Du kämpar?

Träffar Du ibland på människor och fenomen du misstänker för att vara beklädda demoner utsända på någon mystisk mission för att utmana Dig, eller kanske budbärare med meddelanden Du inte vet hur Du ska avkoda?

Verkar vardagen allt mer allegorisk?

Och har Du kanske till och med börjat misstänka att Du är fjättrad till detta jordaliv, fast i en värld av mörk materia skapad av en ondsint gud, med sanningens ljus ett avlägset minne blott, en flackande låga i själen som blir allt svagare och suddigare?

Denna text riktar sig till Dig!

Det kommer en vändpunkt när spårbanan går runt hörnet samtidigt som cyklarna plingar samtidigt som någon, i bakgrunden, skriker- på vem? på dig? – och ögonblicket man ser bilen i blickfånget som desperat bromsar för att inte döda en, exakt samtidigt som det går upp för en att man kanske, hoppla, kommer att dö, exakt då händer någonting med ljuset på hörnet av huset och man får samma förnimmelse av världen som man kanske skulle ha om man vore ett totalt likgiltigt spöke – inte alls bitter gentemot de levande, för immateriell för att ha några känslor alls, men ändå i allmänhet ganska godmodig på samma sätt som regn eller luft kan vara godmodigt, tagen ur tiden och ur allting med mänskliga affärer som får saker att “spela roll”.

Man ser alltså allt detta – vinklarna på fönstrena och på balkongerna, människornas arga eller glada eller oftast stressade ansikten, ljuset, skyltarna, vattenpölarna, affärerna, alla farkoster på gatan som utgör en fara för ens liv, hundbajset, soporna, gatstenarna, byggarbetarna, lyktorna, linorna, husen i sina tysta attityder – för vad det är, som att ingenting bar med sig någon typ av värdering alls. Immateriell och tagen ur tiden kan man inte döma det. Man måste inte heller döma det. Allting bara är, och extremt mycket, och kunde man verkligen lämna kroppen, som döda kanske gör, och bara flyga runt och likgiltigt betrakta människorna och vad de gör i all evighet vore det… vore det…

Nästan som en spricka, inte i molnen men i det som finns ovanför molnen och innanför molnen och också överallt under dem;

Bilen bromsar en centimeter innan den träffar en, föraren svär och man känner sig riktigt dum i huvudet, som över huvud taget var så nära att orsaka en olycka, som alltid går runt i huvudet och inte i världen.

Sen tänker man på det istället och glömmer bort vad man skymtat.

Well, det finns mycket man kan göra för att glömma vad man skymtat och vad man förträngt att man vet så hårt att man nästan helt glömt det. Man kan äta thaimat, läsa på internet, tänka på vilka man ser på tunnelbanan som man hade velat knulla och vilka man inte hade velat knulla och isåfall varför. Sen kan man också träffa sina vänner, banta, onanera, minnas sina minnen, tvätta fönster, gå på gym, kolla på teveserier, lära sig om muskotnötens historia, och gör man tillräckligt mycket kanske man är trött nog sedan för att somna som en liten gris mellan extremt materiella, verkliga täcken, och inte alls behöva befatta sig med DET DÄR ANDRA som är som en krok i hjärtat som drar i en och lämnar en varken sömn eller ro, för stämningar och förnimmelser kan jaga en hela vägen in i drömmen.

Jaha, och vad sen då? Varför skulle vi ens ha förmågan att önska att det finns mer än “detta här”, om vi inte också kan uppleva det där lilla extra? Vilken fördömd existens vore inte det, skapad av något kallhjärtat och grymt. Man tigger ju efter att gud, vilken som helst, ska sträcka sig ner med en riktigt stor gaffel och spetsa ens hjärta för mindre, så man får veta vad det verkligen är att finnas. Låt oss säga att i princip, som i den lökiga allegorin, finns det två vargar inom dig, en som troget arbetar med att fjättra den andra, som en byggare som dag efter dag bygger samma mur, och så den andra, som, om du hörde dess extatiska ylande, skulle driva dig till ett sådant vansinne att du aldrig mer kan arbeta eller använda en telefon på det normala viset. Vilken som vinner? Kära läsare, välj väl!


Text: Zola Gorgon