stel dildo på hjul

nestor satt på codex och ritade en slingrande varelse som jag först trodde var en drake… han berättade att han jobbade på en bok “med 100 kreatur”, och visade mig andra skisser i blocket, som han skulle fylla i med små små prickar från bläckpennan. han sa, detta är en interdimensionell parasit, som jesus hjärta med två händer i. jag frågade honom, vad är en interdimensionell parasit? och han svarade mycket allvarligt under sina två buskiga ögonbryn att en interdimensionell parasit fäster sig vid en och suger ut allt det som gör det värt att leva, suger ut all ens potential.

jag var nykter som jag är nuförtiden och nykter beter man sig lite som “en stel dildo på hjul” (ett fmm-uttryck vi minns för livet) men inom en stormar det. jag ville fråga honom om han verkligen trodde på det, om han trodde att sådana saker fanns på riktigt, men egentligen ville jag bara fråga för att bekräfta det jag själv trodde: det finns definitivt interdimensionella parasiter som fäster sig vid en och suger ut ens lycka.

sen jag slutade supa har jag gråtit nästan varje dag, men ibland bah sköljer upplevelser av mildhet över mig, som när jag dök upp på codex igår och det var lugnt och folk stod och gungade till musik som lät som om plantor hade gjort den och några människor satt vid bordet och ritade. andra ögonblick, som när jag flämtade till av det intryck som spräckt gul färg på en industriattrapp framför bauhaus och altbauhus gjorde på mig – eller promenerade runt på eurogida berörd av grönsakernas och frukternas mystiska skönhet.

en ANONYM vän till mig bah, är vi alkoholister? jag var helt miserabel, sen drack jag en flaska vin och vaknade lycklig.

lycklig, ja, lycklig… jag har varit lycklig och nu gör jag en jävla ökenvandring jagad av kåta demoner med feta kukar som sprutar snor, brinnande lava och giftiga spindlar, skjuter spikar – pew pew pew!! i nyktert tillstånd har jag tyvärr insett att jag bär på en djup sorg. jag är på galenskapens rand, st anthony i öknen. att supa gör en glad, plufsig, lugn och tillfreds, men vad ska man då egentligen skriva om. jag har gått runt och varit nöjd med mig själv, legat ner och varit nöjd med mig själv, helt utan att vara driven inifrån. bara gjort saker av ren slentrian, varför inte göra. ätit massa glass o sån skit… läst bloggar från 2003, och forum där äldre svennemän postar om sina motorcyklar. slut på det nu, för annars

zola heter ja

o ja e full

o ja e gla

såna dikter blir det.

man bygger ett tempel för att rasera det! jag bygger mitt tempel nu. ligger i en säng helt utan lakan och äter selleri doppad i chaat masala, späker mig? eftersom jag förnekar mig själv all tröst har jag en direkt och ofiltrerad relation till solnedgången, husen, och människorna; lägger verkligen märke till deras ansikten och hur de är och vad de gör, ett milt liv är det, en sargad mask som ödmjukt kryper fram över marken. knulla mig….. för den jag är

— zola g

anglosaxer

har varit väldigt sur på sistone? eller liksom, rastlös……. jag behöver känna att jag jobbar på något, vad som helst nästan förutom arbete men det hade varit nice att tjäna lite pengar, haha. jag är som en bitsk liten hund tills klockan 4.37 på e.m. när jag slocknar och vaknar helt förvirrad. jag somnade med glasögonen på och mobilen i handen när jag låg och läste om anglosaxer… jag vaknade och höll fortfarande mobilen i stadigt grepp framför ansiktet

haha, vad ska man säga. jag ska göra ett fett radioevent på torsdag (23.02) som heter RUEGOVISION, det är som melodifestivalen för outsider black metal. lyssna gärna och rösta!!! www.keithfem.com klockan 20-22.

/en kämpe

häxans vecka

nu ska jag berätta om mitt liv

hade en perfekt söndag för en vecka sen med “Bike Mike” som skulle visa mig hur man bygger en cykel – från början till slut, alla delar. vi satte ihop en som varit helt nedmonterad, en skräpcykel han renoverat och ska ge till sin tjej, min huskamrat – säg inget, det är en överraskning. mike stekte jättemycket bacon åt oss, och jag provred cykeln ner för gatan – den var helt perfekt. Det kändes som en äkta sån fader-son-aktivitetsdag om ens pappa varit lugnare funtad och kunnat förklara saker engagerat och sakligt istället för att bli upprörd över den materiella världen, skada sig och börja gasta. Alltid när min pappa skulle göra “DIY” hörde man hur han skrek av smärta (?) nånstans i huset. Bike mikes ögon lyste verkligen när han förklarade för mig varför just detta styret var så förträffligt och sånt ska verkligen uppmuntras

måndag sov jag över hos en tjej som jag träffat lite eller vad det nu är man gör. vad hon gjorde var en quiche till oss och en sallad och vi kollade på sex lies and videotape som är en film som behandlar den ultimata fantasin, what if a guy was really cute? Hon är så söt, som en vuxen kerub, en renässansängel med mjuka sömniga ögon. Älskar när folk lagar mat till en och hon kan verkligen det. Känns som att det aldrig skulle falla henne in att vara elak. Såna finns. Vi vaknade på morgonen och gick längs kanalen, det var en sån där dag, hög klar luft snö och solsken och hon sa att det var som när man åker skidor i alperna.

Hon jag bor med hade covid och jag hade verkligen inte tid att få det, så jag undvek hemmet och stack till Chris som visade Misery på projektorn och bjudit in typ 7 pers. Chris är 37 och har hela sovrummet fyllt med dockor. Jag bah, “min kompis Nekane följer dig på IG och undrar om några av dina dockor är hemsökta?” Chris bah, “dessa två.” Hon ville verkligen introducera mig till sin bleka och intensiva rumskompis och där hade hon rätt instinkt för det var ett ögonblick av omedelbar ömsesidig igenkänning och vi diskuterade lidelsefullt extremt viktiga saker som varför Tori aldrig fått den respekt hon förtjänar och hur Sopor Aeternus är “i verkliga livet” och oändliga andra specifika saker inom musik och kultur och sånt…….. När två människor äntligen får prata om den sortens specialintressen de annars aldrig kan snacka om tar de igen typ 20 år av TYSTNAD på 2 timmar. Blev verkligen glad i DJUPET av min själ och han med. Det såg jag. Knyter viktiga band med Berlins mid-30s goth community just nu… försöker få ihop nog med folk att starta en Vampire the Masquerade-rollspelsgrupp. Vi behöver typ 1 till person, gärna nån med lite erfarenhet. Har verkligen velat göra det hela mitt liv och som vuxen måste man ansvara för sina drömmar.

Jag stack till Ian i två dagar o gjorde gud vet vad, sov som en bebis bredvid honom, märkte inte ens när jag somnade… vi gick på en tysk restaurang med 20-talsinredning och porträtt av en sur liten judisk författare över alla väggar, där jag en gång för snart fem år sen satt mittemot rhys och återhämtade mig från en sjuk snetripp på svamp… en snetripp som skett typ 11 på morgonen i det offentliga, en gråmulen dag i mars. Dags o återuppleva alla tiergartens sköna lockelser! Bögmuséet och dess forskningsbibliotek där ett nervöst biträde i mask beskyddade böcker som “Hustling: A Gentleman’s Guide to the Fine Art of Homosexual Prostitution”. Om man skulle unna sig en timme där nån gång och verkligen studera deras böcker med bögporr från 50-talet… Så länge man inte råkar bli kåt! Så många horor där Ian bor att hans lokala mataffär har en väggmålning med en sexig tjej som lutar sig mot en gatlykta. Tyskland har ändå nåt

Åkte tillbaks till Neukölln på torsdagen för att göra min radioshow med Chris som specialgäst, temat var “trash goth”, sånt de spelar på gothklubbar där folk med lila hår och kläder i plast droppar mdma och gör karate mot golvet. Jag hatade ju sånt när jag faktiskt var tonåring, ville vara sofistikerad då – med tiden skiter man i det. Vi hade såklart jättekul, glömde tysta mikrofonerna när vi var live on air och råkade sända ut en mycket privat konversation om våra djupaste osäkerheter, med typ “The Devil Does Drugs” i bakgrunden. Två haggor pladdrar! Gillar verkligen Chris som är en sann excentriker. Så fucking skönt att omge sig med andra som är autism adjacent. Har ni tänkt på det, hur många som är obekväma i en grupp och sånt… man glömmer ju det när man själv är obekväm, att alla runtomkring en också sitter och lider.

Moget att jag söp ner mig så mycket tillsammans med en nykterist att jag verkligen fick släpa mig tillbaka till baren nästa dag för releasefesten jag arrangerade till Ians band. Är tydligen deras manager nu? Det åker in i CV:t som enda punkt. Hade blazer och en snäv röd pennkjol, läppstift och högklackat – min business woman outfit, in case I have to strike a deal… Vi spelade nya albumet för hela baren och våra vänner festade hårt. Mådde verkligen när alla barens medelålders musiker/alkisar kom fram och bara “fan vad fett album!” Men sen blev jag trött på att vara sträng mamma som vaktar festen och gick hem för att vila mig för att palla festa mer nästa dag, gud. Hittade ett par extremt fladdriga rutiga byxor på gatan på vägen hem som passade perfekt… nattens mystiska gåva

Kom till hemmafesten nästa kväll med migrän och min kompis bah, “rulla ett ägg mot platsen där huvudvärken sitter så absorberar ägget smärtan! Ta en lina också!” Det var omedelbart tydligt att det var helt lönlöst att försökra hindra mig själv från att offra min kropp till Dionysos så jag bara gjorde det. Var riktigt fuckad och köpte cigg nere på gatan, blev genuint glad av att hitta en halstablett i fickan, så var det inte min jacka. ;( hoppas det som fladdrade ut ur den inte var av betydelse. Det försigick tre fester samtidigt i lägenheten men jag har typ slutat uppfatta människor under 23 års ålder så det var inte så relevant. Tror jag och Estrid stod på balkongen och pratade om hur mycket vi HATAR GENTRIFIERING!!!! när polisen ringde på – de hade till och med en polisbuss nere på gatan? Haha, för ett ljudklagomål?? – ställde sig vid dörren och började slänga ut folk. Vi hukade oss och viskade i sovrummet tills de gått, men festen är över när sånt händer. Tyoma brydde sig inte, faktiskt tog alla ryssarna det med lugn. I Ryssland bara stövlar polisen in i ens lägenhet om de vill, sa de. Jag, Gabi, Nekane, Sharleen vinglade runt på gatan och letade efter en plats att gå, men det var liksom efter fem på morgonen. Vi stack hem till Gabis nya lägenhet istället och delade en flaska vin och snackade och natten tog slut sen, så som den alltid måste göra.

Jag blev kvar och låg i sängen bredvid Gabi som snarkade hövligt på vägen in och ut ur sömnen, medan medieval ambient spelades från högtalarna och jag, klarvaken, föreställde mig att hela rummet var fyllt av osynliga änglar som låg huller om buller lätta som fjädrar från golv till tak och beskyddade oss i vår bädd, i vår nöd. Jag blev så glad varje gång han vaknade och snackade goja med mig, finns inget bättre bot mot ångest. sharleen hade glömt sin cookie müller-bok där och jag högläste mitt favoritkapitel för Gabi, det där hon råkar bränna ner sina kompisars hus, medan han lagade pasta åt oss som jag inte kunde äta. Jag bah asså vi måste gå ut och dricka smoothies. Vegankaféet stötte bort mig vid tröskeln som om jag var en vampyr, kunde verkligen inte gå in. De hade en skylt på dörren om att man inte fick bära päls där och jag kände att de skulle känna att vi inte var veganer, väsa “blodmun!!!” åt oss och det kändes väl krävande. Vi satt helt brända på ett ödmjukare, snällare turkiskt café och…. ja… pratade… Gabi är så himla snäll, han verkligen lyssnar när man sitter och dillar om saker, typ “om vi hade levt på medeltiden hade vi varit såna där resande komedianter som sätter upp mysteriespel i byarna, visst? Tror du inte?” Jag önskar fler killar var som honom – renhjärtade esteter! Väna soyboys med integritet. Vi skiljdes åt och jag krälade till vallokalen med blekt anlete och stirrande blick. Ni kan ju gissa vilka jag röstade på

 

/zola

livets goda

att verkligen skriva om mitt liv offentligt skulle snabbt låta både otrovärt och fruktansvärt snuskigt, men vissa har inga gränser

jag tänker ofta på det med skam, hur den fungerar och varför man har den och om man kan bli fri den, och jag har ofta tänkt att ett fullständigt skamligt beteende kanske på något sätt skulle skapa en sådan kortslutning i hjärnan att man till slut slutar skämmas för någonting alls. det finns såna personer, det måste det finnas

mvh… zola

Inne- och Utelistan 2023

Vilket angenämt år! Alla Hjärtans Dag och vackraste Kärlekselden. Sedan Love Purgatory i slutet av maj. Våra zines How to Flirt och Skate Boy Theory. Och den oundvikliga Avtändningen.

Men vi skulle aldrig vi säga farväl till 2022 utan att först ge er Skärseldens inne och utelista. Viktigast att veta är att läser du detta är du inne och överhuvudtaget är det inte mycket som är ute i år. Nu börjar vi.

Inne:

  • Sirap
  • Kukens omfång, inte dess längd. Att se på penisen och beundra dess estetik.
  • Inkasso
  • Folkmusik. Har du någonsin blivit extremt sviken och tänkt “En folkmusiker hade aldrig behandlat mig på det här viset?” Att kunna tro på detta är sånt som gör livet uthärdligt, och det gör även folkmusikens. extrema. skönhet
  • Den perfekta mannen. Eftersom han var frånvarande 2022
  • Att spara pengar . Man vet aldrig vad man kommer köpa!
  • Att skriva och posta skandalöst
  • Att totalt tappa
  • Härlig dans till kongolesisk rumbamusik. Föreställ dig en vacker man eller kvinna som rör sig till den underbara rytmen på en bar i Västberlin och du ropar “nu är livet fullkomligt!”
  • Film. Vår vän var så rädd för fågelmannen i den tjeckoslovakiska versionen av Skönheten och Odjuret att han var tvungen att kolla på sin telefon hela tiden. Det var så han fick veta att en av en bekant i kvarteret blivit nedslagen. Så han stack hem till honom två på natten för att visa sitt emotionella stöd och de knullade. Det är bara ett exempel på filmkonstens mäktiga kraft.
  • Huvudbonader. Både roliga och vackra.
  • Tillit. Till människor
  • Det franska köket
  • Att dejta/förföra/uppvakta med kraft och avsikt sätt på operamusiken GENAST
  • McDonalds är tillåtet
  • Final wave feminism
  • Att donera till hjälporganisationer för djur
  • Att verkligen våga se fittan i vitögat under lesbiskt sex. Det finns ingenting att frukta men en värld att vinna!

Kontroversiellt:

  • Att låta någon vidröra ditt hjärta

Ute:

En svag liten lukt av bajs. Om detta är din doft är det ute. Skaffa en bidet!

Skatekillar. Vi har inte tid.

politiska problem från Östeuropa och vartsomhelst egentligen

Längtan. Det fruktlösa trånandets tid är sen länge sedan förbi, har du inget bättre för dig?

Swish

Trevligt familjeliv med hus och sådant. Om tänkte du skulle ha ett trevligt liv så tänk om.

Att med hjälp av Lana Del Reys musik förstå sig själv bättre medan man mognar i ålder

Skärseldens redaktion önskar alla våra läsare ett riktigt roligt och härligt 2023!

Hot or Not in 2023

This year was a real treat. Looking back we can’t help to rejoice in love and laughter over Skärseldens Valentine’s Day Special. We also will remember the night of Love Purgatory forever! And our beautiful zines How to Flirt and Skate Boy Theory. And last but not least, the inevitable Comedown.

But never ever would we think to say our farewells to 2022 before giving you Purgatory Mags exclusive Hot or Not list!!! The only thing you really need to know is that if you’re reading this you’re Hot and generally speaking not much is Not. Let’s begin!

Hot:

  • Syrup
  • Dick girth, not length. Looking at the penis and admiring its aesthetic
  • Bill collectors
  • Traditional folk music. Have you ever experienced callous betrayal and thought to yourself, “a folk musician would never have treated me this way?” Having this to believe in makes life bearable, and so does the extreme beauty of traditional. folk. music
  • The perfect man. Since he was absent during 2022
  • Saving money. You never know what you’re gonna buy!!
  • Writing scandalously, posting scandalously
  • Going clinically insane at least once
  • Nice dancing to Congolese rumba music. Now imagine a man or a woman of pure attractiveness dancing so nicely in a bar in West Berlin, and you exclaim “My life is complete!”
  • Cinema – Our friend was so scared of the bird man in the Czechoslovak version of Beauty and the Beast that he had to look at his phone the whole time, and that’s how he learned that one of his acquintances had been beaten up, went to him at 2AM to provide emotional support, and ended up fucking him instead. This is just one example of the power of cinema.
  • Headwear – both comedic and beautiful
  • TRUST. in people
  • French cuisine
  • flirting/dating/romancing/courting with vigor and intent, put on some opera right now
  • McDonald’s is allowed
  • Final wave feminism
  • Donating to animal charities, helping the animal world
  • To stare fearlessly into the pussy during lesbian sex. What is there to be scared of? The world is your oyster.

Controversial:

  • Having your heart touched

Not:

  • A faint poop smell . If you smell like shit you’re out! Get a bidet!
  • Skater boys. Aint nobody got time for that
  • Issues from Eastern Europe, issues from wherever really
  • Longing. The time for fruitless yearning is long due, don’t you have better things to do?
  • Swish
  • Nice family life with a house. You think you’re gonna have a nice life? not on our watch
  • Getting a better understanding of yourself as you get older through Lana Del Rey’s music

The Purgatory Magazine editorial board wishes all our hot readers a HOT 2023.

Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

My Comedown

“For the sake of my health,” I think automatically each time I pour frozen peas into my instant noodles.

Then I lie in my sarcophagus, which is my bed when it’s covered in linen sheets, when the blackout curtains are drawn and it’s dark and soft in the room like a soft grave. As the poisons leave my body, a throbbing lump of pain is formed behind my right eye, the size of a grape. Sometimes when it’s gotten really bad I’ve put a bag of frozen soy mince on my eye and felt it slowly thaw as I count down the hours. Time, my saviour. As long as the clock keeps going forward I’m not trapped in an eternal now which feels unbearable but which will be borne and over. 

It could have been worse. 2013, after an illegal rave in an abandoned mail center where malicious hallucinations chased me and spoke to me, I took a sip of orange juice in front of the mirror and spat it out immediately. It felt like my throat was closing up. I thought I was about to die. It was the acid in the oranges; I studied my palate and throat in the mirror with my mouth gaping wide. I’d smoked and gurned so badly with my tongue against the roof of my mouth that it had filled up with blisters, which had now burst. Full of little burn holes, like Freddie Krueger’s skin. 

Burnt. Everyone says they’re about to change, but they never do. The pendulum swings from action to regret. It does not go forwards, only side to side. 

Mike often used to call me late at night when he was anxious because he was coming down. He partied loads, many days in a row, because his parents lived far away from the city centre and it was so expensive to travel home. I liked his calls, I was an hour ahead of him timezone-wise and besides I was lonely in that bourgie neighbourhood where I didn’t have any friends and it was so quiet at night. I brought my phone with me to a bar and drank wine there while I talked to him, like I’d gone to the bar with a dear friend. I was happy to soothe his anxieties. I’ve got to change the way I live! he’d always say to me, but the next week he’d call again.

In my head, I see visions of gross primordial creatures, like my visual imagination is trying and not quite succeeding at remembering how things fit together. It invents living beings from scratch with only the vaguest frame of reference. Humans with too many eyes and weird tubes in their skin, or little creatures that are nothing but these weird, fleshy tubes. It’s important not to get scared by what your own mind shows you, regardless of how nasty it is. There are things you cannot help.

It’s easy to fall into a self-analysis spiral and question everything you’ve done the previous night. For most halfway functional people, booze and drugs are a way to get close to other people in an uninhibited, unforced way, where social contact becomes more open, more honest, more positively emotionally charged, and above all more stimulating. You can say anything. Right then and there a space is opened for the meeting between two souls – so it feels at the time – but afterwards, once the meeting’s over, you bitterly regret having flaunted yourself, agonizing over ugly sounds made while laughing or if you’re bad at fucking. Better not to think about those sorts of things, because it doesn’t help to obsess over yourself.

When I was around fourteen my only friend and I thought all people who drank and partied were worthless bimbos. The funnest thing we knew was eating about a kilo of pick’n’mix and playing Playstation 2 until we passed out from the sugar crash. High school was a whole different story. Indeed. Because they told me I had ADHD and prescribed me a medicine which was a slow-release amphetamine. I was so depressed that winter that I couldn’t do anything. It was so dark and cold, inside and out, and every lamp shone with a sickly yellow light that gave me nightmares about evil incidents in obscure bowling alleys and rollerskating rinks. It hurt so much. “It” was nothing in particular. “It” was everything. Sometimes I took 5-6 methylphenidate pills at once, to have the energy to perform socially, like when my friends were celebrating their birthdays. I remember once, after such a celebration, sitting awake until 6AM while everyone else was sleeping, shaking with diffuse fear, writing rambling and paranoid diary entries about a guy we met on the bus on the way home. I wrote them in Japanese, looking up each kanji individually. It was important to keep my observations top secret. When you’re coming down, you can get all sorts of strange notions. 

Methylphenidate is the worst when it comes to paranoia and anxiety during the comedown. Well, perhaps meth is worse – I don’t have a lot of experience with meth, but I definitely don’t recommend getting high on ADHD meds. They make you walk around like a robot, only talking about yourself with thousands of strangers while your heart remains ice cold and selfish. Later I started taking it just to be able to drink for longer without throwing up or falling asleep, and it worked so well I managed to give myself alcohol poisoning a number of times. Lying in bed and throwing up for days, unable to take a painkiller or even drink water, until Rhiannon came home to me with a bottle of Milk of Magnesia which tasted like mint and chalk. 

My childhood friend and I took some kind of potent dark web speed which you had to wash beforehand not to burn your nostrils. 48 hours later we still weren’t sleeping but were both paranoid as hell with our hearts thumping out 120 beats a minute. What helps against a high heart rate? we googled. Or something like, “How to support your heart”. There was something about Omega3, or maybe Omega6. Canola oil has a lot of omega fats in it, so in the end we downed a couple shots of straight cooking oil each.

All’s well that ends well. 2015, in the depths of Deptford we dressed up for Halloween and snorted really lousy MDMA and then Zeynab and her psychotic girlfriend went climbing on the scaffolding on the house next door. Her girlfriend rushed in and told us Zeynab had a fall and “bonked her head” so hard on the cement floor that she’d lost consciousness. 

“It’s cool, it’s cool!” said Zeynab and climbed through the window, then suddenly started cascade vomiting liters of hot pink Cherry Lambrini across the floor. We took her to ER and left her there, along with her psycho girlfriend, then Rachel and I went to a catholic mass, still in our halloween clothes, gurning. We thought it’d be a “funny thing to do”, but there we were, coming down in a congregation so warm and welcoming that we felt like villains. So when the socialist pastor offered me the sacrament, I said, no, just give me your blessing. Are you sure? he said so quietly no one else heard, and then he blessed my brow. I really felt it in me – that blessing. 

Writing’s always possible, once I could draw, too, but I’ve forgotten how. What people write when they come down resembles what they write when mania fades. They pick fights with their own anxiety, argue with it, try to make deals. My friend showed me a text they’d written on a comedown, four tight, incoherent pages where they’d written about me, that we were obviously both in love with each other and may God let me read their thoughts. I really got the hint and we fucked the same night, but then I went home, and came down.

Swedish teens got pissed like they wanted to die. My friend threw up on Walpurghis night, about 5-6 cigarette butts. Those of my friends who were really mental – there were a few, and they really were mental – were put into psychiatric hospitals, always in the section for psychotic patients, because nowhere else had any space. They’d end up befriending the only other normal people in the ward which were the people selling coke and heroin. 

The least you can do for yourself when you’re about to come down is taking a proper shower and then make the bed you’ll be forced to lie in. To come down is one thing, but coming down on twisted sheets, with the smell of ciggies still in your hair, is really tormenting yourself more than you’ve deserved. Oh, and it’s lovely to have a few popsicles in the fridge. Eat a salad, perhaps, but let’s be real with ourselves about who we are and what we’re going to do. If we’d been the kind of people who pick salad over instant noodles I suppose we wouldn’t be lying here now, in the dark. 

“I’m never going to drink again after last night,” Ian writes to me. But he will and I will too. Some are hit by a terrible sense of guilt whenever they’ve done anything debauched. You think you ought to be a certain way, act a certain way. During the comedown, you pray to God for forgiveness, but a week later you’re ready for the same thing all over again, you’ve already forgotten. I don’t understand why you even ought to be ashamed, what good it’s supposed to do. Shame and regret aren’t strong enough to make you change anything. Partying really can be a total riot. 


Text & Image: Zola Gorgon

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.


Text och bild: Zola Gorgon