Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.” 

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han. 

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka. 

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg.  “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör. 

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.


Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon 

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.


Text och bild: Zola Gorgon

Mulatt

Hur hamnade du här egentligen?
Det sägs att du är din egen rivals sändebud
Du hämtar din stolthet ur folks förvirring
Du har gett dig själv order att drömma stort
Dina förfäder skickade en kroatisk författare till ett tanzaniskt jazzband
Jag har inte tid att prata om det
Jag var tvungen att resa hela vägen till Bryssel för att köpa en helt ny mixer som jag såg på TV
Det är olämpligt för mig att höra om hur du lider i min frånvaro
Du tjurar, fruktlöst, över hur mulatt du är
Vem bryr sig?
Du drömmer om en för tidig död, eftersom du är så mulatt
Lägg av nu
Min snygga man
Mannen i mitt hjärta
Håll käften
Vad ska jag göra om min helt nya mixer går sönder?
Jag är inte säker på att dina mulatthänder kan fixa det
Inget sådant intresserar mig
Vad pratar folk om nuförtiden?
Pratar de om ras?
Måste vara värsta samtalsämnet


Text: Ian Memgard
Översättning: Ian Memgard & Fredrika Flinta

Morgonmässa

Note to self. Försök inte göra så mycket. Bli bättre på att lyssna. Var nyfiken. Mag-andas. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything. 

Jag sitter frusen i bänken och det känns pinsamt att röra sig. Vi har gått långt, och luktar säkert. En timme längs motorvägen eftersom mobilerna är döda och det var den enda vägen vi visste

Det är morgon och ljust och halsen är svart av cigaretter när jag inser att jag typ hatar mig själv? Inte för i natt. Jag inser att jag hatade mig själv innan jag gick ut. 

Stella sitter bredvid mig på knä, vita träningsbyxor mot bönebänkens röda sammet. 

Hon är mycket allvarlig, men ändå rolig, eftersom det är omöjligt att veta vad hon tänker när hon går ner på knä och reser sig upp, knäpper händerna, tillsammans med församlingen. Hon ser ut att ha kommit i kontakt med något slags arkaiskt lidande, medan jag bara skäms över vad jag gjorde igår. Mitt lidande är samtida, mjukt och fuktigt. Torkar ut till ikväll.

Jesus-skulpturen i trä ser sjukare ut än den glada i Sverige. Han är benig, liten och grå. Jag vet inte om den är gammal och sliten eller om de gjort den så att han ska se så eländig och lidande ut. 

Gud gjorde sin son till människa för att kunna dela människornas lidande.

Hade gud kommit ihåg att göra så att Jesus var tvungen att känna den obehagliga pendelrörelsen från det roliga till det ledsna? Att följa en tanke med hopp och tillförsikt som plötsligt dyker ner i något ogrundat och djupt? Det tillståndet där man skrattar, skriker, heilar och plötsligt mitt i allt inser att man vill hem.

Lidande för mig är att skriva listor på saker man ska förändra med sig själv istället för att förändra allt. Stella förändrade allt för längesedan och därför är hennes lidande arkaiskt. Som Jesus är hon grundledsen.

Obehaget om kvällarna. Jag brukar vända mig hit och dit för att slippa kännas vid hur mörkret faller fort över det jag inte hunnit städa. Blodet samlas i mina lymfkörtlar. Folk säger “mörkret är kompakt”, men det är inte det … 

“Snygg präst,” viskar Stella så jag tittar upp. Det är inte det att han är snygg, men han ser ut “som oss” och läser med en mörk, sexig röst som vibrerar på ett sätt som hade kunnat vara mästrande men prästen drar ut på inledande och avslutande vokaler, fyller ut mellanrummen med “eh” och “um”, det är som han vill distansera sig från sin predikan. Som att han skäms lite och försöker skämta bort det.

Han är som jag, tänker jag. Han har aldrig förändrat allt.  Vem är det han söker när han ålar sig sådär framför församlingen? Är det mig?

Jag påminns om våren, obehaget försvinner. När man blir kär i april… Om jag hade varit prästfru. Jag hade varit så fokuserad att allt det där svarta blivit till bakgrund.

Vi måste prata med prästen, säger jag till Stella. Så vi frågar honom hur länge han jobbat som präst. Ett halvår säger han. Jag presenterar mig och säger att jag heter Francis. När vi lämnar kyrkan säger jag till Stella hur det kändes anmärkningsvärt hur prästen inte fick mig att hata mig själv, inte för att han var trevlig eller varm men att jag kunde se hur flackande hans tankar var, så att jag tyckte jag hade distans till hans åsikter om mig.   Det är det folk aldrig ger en – det där luftiga utrymmet man längtar efter. Jag blir kär i folk som ger mig det där luftiga utrymmet jag alltid längtar efter. Distans.

Jag måste gå och bikta mig, det är min enda chans att tala ensam med honom. Det är jag, viskar jag genom gallret. Francis. 

Jag är långt borta, men alldeles nära, viskar han genom predikbåset. Min mun, torr, han är långt borta, jag öppnar och stänger munnen, nafsar mekaniskt som en sköldpadda. Jag tryckte mig till rätta, bakåt mot stolen, mitt säte sväller, äter av båset. Närmare, säger han. Mina händer hittar en bröstvårta, en stenkula. Ju längre bort han är, desto närmre. Han fyller hela min mun, färgskimrande, svällande. Reformationen betydde slutet på förlåtelsen. Min panna guppar, som jag stångar luften, jag stångar hans bröst, men han är inte där.  Han kunde smakat socker i stenkulan, färgskimrande saft. Jag skulle behöva läsa Decreation nu. Mina fingrar råkar hela tiden halka av min bröstvårta eftersom jag inte slutar dallra. Skrattar han åt mig? Jag tryckte mina bröst emot varandra. Vad är hans riktiga namn? Allt fett var i mina händer. Jag ville båda skulle vara i hans mun. Var jag en reformator? Jag samlar ihop sidorna av mina bröst. 

Nästa söndag, på predikan, har jag varit nykter hela veckan, duschat på morgonen och har fina kläder som jag tvättade i torsdags redan. Prästen väntar på att jag ska komma fram.

Hans blyghet känns som en ljuslåga, som flämtar och brinner ut, eller ett stånd som plötsligt kommer av sig, och kryper ihop. Men jag följer ändå min plan, går ändå fram till honom med lappen med mitt telefonnummer på och sätter i hans hand. 

Ute på gatan skriver han till mig. Luften sval och fuktig. Du känns så nära nu, skriver han. Jag ska aldrig tillbaka till den kyrkan igen. 


Text: Fredrika Flinta
Bild: Zola Gorgon

Avtändningen

Man måste välja här i livet mellan lidande och leda.

Madame de Staël, 1800

Strider förloras i samma anda som de vinns i. Vinn lite, förlora lite – ta en massa tjack och betala för det senare. Blomstrande dekadens och drogmissbruk – utan tvekan med inspiration från fallna änglars nätverk – är återigen på uppgång. Vi på Skärselden har börjat tro att det måste finnas något mer i Avtändningen, något mer med detta lidande. Genom lidande föds vi; med din uppoffring ger du liv till själva livet. Kunde det kanske till och med vara något bra att… tända av, då och då? Trots allt kunde inte ens Gud själv låta bli att lära oss hur man snortar. Tillsammans med vårt råd av bögar, supermodeller från Ukraina, och andra lärda människor så ska vi försöka besvara denna fråga en gång för alla, och även ge de bästa tipsen och huskurerna för hur man lindrar Avtändningen. Låt oss börja:

Som du vet betalar vi ett pris för nästan allt i detta livet. Att ha roligt betalas i lidande. Att vara skamlös betalas i skam. Respekterar du dig själv så respekterar du dina egna val, betalar priset och vet varför du betalar det. Låtsas aldrig som att du inte hade något val.

Det verkar som om våra hjärnor är otroligt känsliga för kemisk manipulation. Vi vet det till och med från våra egna, personliga experiment. Många sanningar finns tillgängliga för oss, som olika frekvenser på radion. När du är hög lyssnar du på en viss frekvens och när du tänder av lyssnar du på en annan. Men det är inte den enda frekvensen.

Tänk inte på sånt du sagt och vad folk tyckte om det; på om ditt ansikte var svettigt eller om du andades konstigt. Alla var svettiga och snackade strunt. De kommer inte minnas vad du sa; du minns inte själv vad de sagt. Glöm att försöka förstå varför du betedde dig så som du gjorde när dina lemmar rördes av en parallel kraft. Antagligen betedde du dig inte ens hälften så dåligt som du tror att du gjorde, men om du faktiskt betedde dig dåligt, och om du gör det varje gång du är full eller hög – bara sluta festa med substanser, för festen tar dig i besittning på sina egna termer och ibland är de inkompatibla med civilisationens normer.

Vänskapband både kan och blir smidda under dessa omständigheter.

Men bara vissa.

Magnesium hjälper såklart alltid, men vilken idiot som helst kan berätta det. Hitta något lugnande, men ändå tråkigt, men ändå inte så tråkigt att det plågar dig. Kanske ett härligt podcast om det Byzantinska rikets historia? En stor del av podcastlyssnande sker när lyssnaren sover.

Du kommer hålla denna lindring mycket kär.

Kan hända att du tar emot den största förståelsen från profetiska eller terapeutiska drömmar där du återupplever din barndoms känslor av gränslös vrede och hopplös övergivenhet. Det är normalt att vakna förvirrad. Hjärnan jobbar hårt. Du kanske frågar dig själv, när natten går mot sitt oundvikliga slut och den oförskämda solen, om aldrig så uppskjuten, rullar upp över den gråa horisonten – du kanske frågar dig själv vad du gör med ditt liv.

Jag frågar dig också. Vad gör du med ditt liv?

Ligg i sängen och tänk på det, verkligen tänk på det, utan att få panik. Det måste väl finnas något du kan göra? Kanske kan du börja skriva drömdagbok igen, eller återupptäcka hur mycket du älskade att spela fiol. Minns du hur det var att vara barn och inte behöva något som var olagligt? När man kunde trippa loss framför ett VHS-band med mumintrollen – men vi är ju inte barn längre.

Så vad har vi åstadkommit med dagens strider? Hur trodde du att riktiga demoner skulle se ut? Det var för din egen skull som de slogs så bistert mot dig. Ketamin var en gudomlig uppfinning, farkost för den eld som ska förstöra den fallna världen. Du blev utsparkad ur himlen och ner på jorden, sen dragen från jorden ner till helvetet, sen utsparkad ur helvetet och in i klubben – det slutgiltiga slagfältet. När Greta Thunberg säger att världen ska gå under, så betyder inte det att planeten jorden kommer att upphöra att existera. “Världen” är Demiurgens värld – saker som TikTok, krig, lögner, drogkarteller, organiserad brottslighet, rapsolja, all ondska, hyra, Berghain, och så vidare, som alla ska elimineras. Vi vet alla hur Berlin förfördes med G när det smög in sig själv i klubbarna och frestade goda människor med demonisk besittning, så håll dig till tjack, Seraphimernas heta, brännande ljus.

De enda som skonas från Avtändningens värsta sidor är människor som högljutt säger att en fantastisk Avtändning väntar dem. Vad det gäller resten – vakna, alla andra har redan gått igenom detta! Nu är det över, ledsen att du missad det, glädjs över att du skonats. Striden är vunnen.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Översättning och bild: Zola Gorgon

I feel subaltern because I don’t have what I need, which is a lot of consciousness

The family keeps itself as a pet

[...]

The family is small like a fast food restaurant at the train station

– Elfriede Jelienek

She howls herself out from stillness. A sudden violent movement to get out of the chair. “I’m leaving and I’m never coming back,” she says. The hubris is a way out of lethargy.

But he says nothing. He gets down on his knees, into prayer. She gets homesick. They both suddenly want to comfort him. She’s the bad one, but it’s only her thinking that. He can’t see her guilt. She’s alone in it.

Shall we do something nice instead? He says. We can go and buy meat for your stew.

It’s sunny outside, they get pho on the way. The butcher’s hands are bloody and they get a heavy bag of meat. Now they are homesick.

She babbles: “I’ll tell you what I love. I love you, I love to sleep, I love wine, I love the day when I have slept ”. She wakes up in the night because it smells like bones, thinks of bones that crumble, how to strain the broth later, what to do with the leftovers. Strain and discard the fat. She thinks it’s good that he can help her with that.

She felt like an adult when he took her to a seminar where the lecturer said that nobody today is anybody’s first choice. That there’s always been someone before. She thought it could not hurt to think like that, about love. As part of a slightly larger pattern. A system where a relationship is liberation.

*

In Jon Fosses’ Dog Manuscripts, the dog Webster escapes from home. He is ashamed of his relationship with his owner, old Oline with her bubbling and gurgling stomach, hugging him in bed. When he returns, he’s cold, tired and hungry. Suddenly the big stomach has changed meaning: become a metonym for love, warmth and security. Love, love, love.

*

The hypothesis that sex draws nourishment from defilement. In order to be defiled, you must be clean to begin with. Have good posture perhaps. Is the family the right place to nurture that? They found each other resting, in that it was easy. That actions (posture, tone of voice, gaze) did not impose any implications.

To manifest my longing for the light, I say to the one I know best: I’m leaving and I’m never coming back. So that my actions can acquire implications. The assumption that you can change how you are towards the world but not how you are with the people at your kitchen table. Can’t you look at me creatively, like I were a movie or an acquaintance, he asks. Is that a loving look? I reply.

*

I cried a cry I had cried before, flowing through already torn up rivers. Sometimes you cry redemptively, when a new insight separates the old, but not today.

Stiff as a family. Sticky papier maché that has solidified. My grimacing face covers the memories.  

Outside, I got the feeling that there was something I have not understood about life. Life is not as I describe above. It is a worthy place for a soul.


Text: Fredrika Flinta
Image: Lisa Vanderpumps Rose by Fredrika Flinta

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Kärlekshistorier från läsarna

Öh, jag kom precis att tänka något romantiskt igår: Som ni kanske vet var min expojkvän balettdansare på operan här i Leipzig. Det var typ i början när vi träffades som operabalen pågick, vilket faktiskt är ett hemskt “high society”-evenemang med superdyra biljetter, tråkig musik och desperata c-kändisar som söker uppmärksamhet på röda mattan. Men Stefano (mitt ex) bad några av hans kollegor att distrahera säkerhetsvakterna medan han ledde mig genom bakentrén. Vi var i backstageområdet och drack med dansarna och snodde vinflaskor från de rikas bord. Sedan gick vi upp till någon slags “bro” som går högt ovanför operans stora sal där det pågick någon traditionell pardans till klassisk musik, vilket faktiskt var trevligt att titta på. Vi hånglade där också. Slut på historien.
– Jan

Snöig dag, varm källa på utsidan på toppen av berget, vacker plats

håret fryste men kroppen i det heta vattnet var supervarm, spänningen i att någon kunde se oss, ett riktigt romantiskt ögonblick

haha

– Jung Hong

Jag hade denna fantastiska tinder-dejt en gång, det är den enda tinder-dejten jag någonsin varit på för ingenting kommer att kunna toppa det!!! Jag var i New York för att hälsa på någon, men redan innan jag åkte dit började jag skriva med någon på tinder. Jag tror att vi matchade eftersom han precis hade besökt min stad. Dagen jag flög ut började vi skriva och insåg att vi skulle åka till New York vid exakt samma tid. Tillfällighet?

Vi möttes, vi rökte en weedpenna inne på the Met, vi pratade om att lära barn att ordet för “vatten” var “eld” och vice versa, och hur förvirrande det då skulle vara för dem att se en fontän för första gången . De skulle skrika “Eld! Eld!”. Han tog mig till ett hotell med en takpool där alla var riktigt snygga. Det var under den varmaste dagen i New York Citys historia, bokstavligen en historisk värmebölja. Jag tror att jag blev kär i honom vid poolen. Vi gick till hans vänners hus för en förfest och kysstes när vi rökte en cigarett på brandtrappan. Senare gick vi på en fest och dagen efter skulle jag lämna staden. Vi bestämde oss för att träffas för att ta farväl. Vi träffades på ett Starbucks, även om han tyckte det var oetiskt, men de hade luftkonditionering.
Mitt mest romantiska ögonblick någonsin var när vi gick ut i gathörnet för att ta farväl. Det var som en sammansmältning av alla romantiska filmer jag någonsin sett, en älskares ansikte inramat av Midtown skyskrapor, en värmebölja, en separation, utan att veta om vi någonsin skulle ses igen. Vi utbytte instagramkonton, omfamnades och gick åt motsatt håll. 10/10.

– anonym_tjej_94

Jag fyller år i Februari och jag hatar verkligen min födelsedag. Varje februari reser jag själv i flera veckor. Februari 2020 var jag i Wien, Österrike. Jag kunde vara precis vem jag ville.

En kväll hade jag en dejt med en lokal kille som jag matchade med på en dejtingapp. Han var vacker. Men konstigt nog kände jag mig inte främmande för hans skönhet. Det var något med denna skönhet som var välkomnande och fick mitt hjärta att kännas bekvämt. Det var ganska sent på natten och luften var kall. Vi delade ett par hörlurar och strosade runt i staden. Han pratade om människor i sitt liv, och jag ville vara en av dem, för när han gjorde det lyste hans ögon.

“Innan jag glömmer. Här, jag har gjort den åt dig. Idag är det den 14 februari, Alla hjärtans dag.” Han räckte mig en liten handgjord bukett. Innan dess hade jag inte insett att det var Alla hjärtans dag. Det hade aldrig varit en stor grej i mitt liv och jag sa det till honom. “Detsamma gäller för mig. Men tack vare dig, efter idag har det blivit något väldigt minnesvärt för mig,” sa han och log klumpigt men ärligt. Alla hjärtans dag är runt hörnet igen och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra den dagen.

– Yuiko Osada

Den bästa dejten är när du suger hans lilla kuk djupt, och samtidigt suger ut hans schweiziska pension. För att överlåta dig själv till killar i samma ålder som dig är meningslöst. Konstnärer, kuratorer, skulptörer, modeller… absolut skräp. Fall inte för killarna du vill dejta, som kommer att laga billig pasta åt dig i sina snuskiga hem. Att leta efter en söt och stilig kille är ett helvete på jorden. På Alla hjärtans dag läs Audre Lorde: Uses of the Erotic: The Erotic as Power. Och levla upp. Året är 2023, gumman.

– Oskar Pawelko

Bild: Pierre-Louise Herold

Incel mind tricks

om man hatar sig själv kan man förälska sig i någon i hoppet om att de ska erkänna något i en som man inte vågar tro på.

sök folk som väcker en känsla av mindervärde i dig, så att deras kärlek för dig ska visa, bevisa ett värde. men det blir aldrig så, för vem vill älska någon som uppvisar en uppenbar känsla av mindervärde? bara psykopater vill vara med någon som uppenbarligen ser sig själva som mindre värda än dem själva.

och om de älskat dig – då frågar du dig vad det är för fel på dem, om de är villiga att förnedra sig till att älska dig, en värdelös person.

man sätter en fälla för sig själv – och det är också tricket. att skapa situationer som aldrig kan lyckas. uppfinner ekvationer som oavsett hur man löser dem alltid slutar på noll. 

de som fått en att känna sig värdelös, dem älskar man mest och alldeles förtvivlat., för i ögonblicket ens ego krossas får de ett enormt värde som de enda som kan sätta ihop det igen.

du ser dig själv som svag och du föraktar de svaga. du slår dig an de starkares sida. du blir mobbad och du önskar att du vore en av mobbarna. du vill varken hjälpa eller bli hjälpt av andra som lider. deras lidande gör dem svaga och fula i dina ögon; lika svaga och fula som du själv, lika hjälplösa.

man förstår inte gränsen mellan sig själv och andra. tror att andra människor bevisar något om en. att en snygg flickvän bevisar något om en: att man är den sortens kille som har en snygg flickvän. eller den sortens tjej som den sexiga killen vill ha, mycket mer än vad han vill ha andra tjejer, fastän han kan få andra tjejer. 

om han inte kan få andra tjejer, vad är han då värd?

vilken sorts kille hade behövt vara med dig? inte en kille som vore värd att ha. 

de som är värda att ha, de vänder sig bort… mot andra vyer du inte kan se men desperat vill blicka; vyer utan dig, oförstörda snölandskap utan smutsiga mänskliga fotspår.

du vill inte ha den tjej som är nördig och osäker som dig, du vill ha den tjej som den killen du önskade att du vore som har, för då hade du varit som honom, utvald av den kraft som skapar och formar världen. 

du ser tjejer eller killar som är som dig och du vämjs, du äcklas, det är som när man hör sin egen röst inspelad för första gången – låter jag verkligen sådär? ser det ut så när jag skrattar? fruktansvärt. man vill inte känna igen sig själv, man vill bytas ut. det man saknar söker man i andra. 

och vad är det de har som man själv inte har? det där undflyende ljuset. du, som för alltid går bort ifrån mig, du som aldrig kommer. det som skiner, kraften att revolutionera världen. guds andedräkt, skönheten. att inte bara känna den utan att vara den. att vara den utan att veta att man är den och leva i evig nåd.

är det inte underligt när man märker att någon projicerar saker på en? när de ser en är det som en månförmörkelse; något annat, mystiskt, rör sig över ens ansikte, i utrymmet där betraktarens ögon träffar det som strålar. där och då vet man: jag kommer att göra dig besviken, för det du vill att jag ska ge dig är ingenting som någon människa kan ge. 

allt jag kan ge dig är detta: att jag är den jag är, och att jag är det när du är med mig.

blir man väl älskad tänker man att man måste ha lurat dem. att man fått dem att tro något om en själv som inte är sant; att man är bättre än vad man egentligen är. och hur mycket man än har önskat att någon annans kärlek för en ska bevisa just detta – att man faktiskt ÄR bättre än vad man tror att man är – så känns beviset plötsligt falskt och opålitligt. och återigen måste kärleken bevisas, under svårare och svårare prover.

så du tror att du älskar mig? det tror du? men hade du älskat mig om jag var otrogen mot dig? om jag hånade dig framför dina vänner? om jag sårade dina känslor och ignorerade dig när du ville komma åt mig? är jag så älskvärd att jag är värd det? hade du älskat mig om jag sket på mig, hällde syra över mitt eget ansikte, blev nazist? nähä? då har du väl aldrig älskat mig. 

först vill man vara så vacker att alla som ser en måste älska en. sen säger man, sviket och misstänksamt: men älskar du mig bara för att jag är vacker?

den villkorslösa kärleken. att söka en kärlek som aldrig kan förnekas. man kunde kalla den gudomlig om man tror på att den finns. men

det är det som är grejen – hur många gånger nån än säger “jag älskar dig” kan såna människor inte tro det i mer än tre minuter. så de söker obesvarade känslor och dödlägen, för att vänta på frälsning håller hoppet om frälsning vid liv. de vägrar erkänna något så bräckligt och alldagligt som den verkliga mänskliga kärleken.

inte bara våra älskare eller kärleksobjekt får lida; alla andra våra nära får lida, eftersom de står nära oss och vi avskyr oss. hade du inte stått så nära mig och visat vart jag slutar, då hade jag varit oändlig; då hade jag kunnat vara det jag önskar att jag vore, men du, med din kärlek för mig och dina töntiga intressen och dina brister – du ringar in mig mig. 

visst är det sant att jag med djupaste desperation och förtvivlan älskar en värld som varje dag går förlorad, att jag älskar friheten när den slipper ur mitt grepp. men vad kan mina vänner råda för det?

är man inte den bästa, coolaste, mest åtråvärda, då måste man vara en total nolla. det kan inte bara vara det att man är normal, emotståndlig för många, för andra tilltalande nog. då vore man ju som alla andra, och det kan man inte tolerera; man måste bevisa att man är något mer, oemotståndlig, och om inte det, odräglig, ohjälpligt fördömd.

så tror man att man tar sin plats i himlen, bredvid upp-och-nervända helgon, som helgonet av den eviga förlusten. ett idiotiskt trick egentligen; att sumpa sin enda chans att uppleva, om bara för en kort stund, det som mest liknar paradiset på jorden. att aldrig ge sig själv den kraft som skapar världar.

vi tror att vi inte är älskade. problemet är inte det. problemet är att vi inte älskar andra människor. vi är inte villiga att ge dem någonting. visst, man kan tänka att “om de bara gjorde så och så, då skulle jag älska dem”, som att man behövde tillåtelse, men låt oss vara ärliga – hade de gjort som du önskade, då hade målstolparna ändå flyttats, tills de äntligen når det dödläge du söker, där ingen kan göra dig nöjd. man måste älska dem först. vare sig man vinner på det eller inte. som att vinst eller förlust skulle betyda något. vem eller vad räknar egentligen poäng? den enda verkliga förloraren är den som inte spelar.


Text och bild: Zola Gorgon