svensk prosa – Skärselden

Süleyman (Svenska)

Süleyman, du kan inte vänta dig att jag ska hålla koll på vilken kille i ditt harem som för tillfället har din gunst eller inte, så kan du inte bara skriva mig en lista på vem som just nu är bra och vem som är dålig?

“Jag älskar dig!” sa han.

1. Det du åtrår, det bestämmer du dig för; det du bestämmer dig för, det blir din handling; och som du handlar får du skörda.

Först var jag tyst, sen vände jag mig om för att med kylig artighet fråga, “Ursäkta att jag frågar, men exakt vad är källan till din kärlek?”

2. Jag försöker att förstå saker som är väldigt svåra att förstå.

“Det är du, såklart, du är källan till min kärlek!”

“Jag?” sa jag, och försökte låta överraskad.

“Ja, du!” ropade han, och såg längtansfullt på mig, som ett barn som ber om något det vet att det inte kommer att få. Mitt hjärta började slå med ömkan och bestörtning och således blev jag tvingad att framföra charader så djävulskt osannolika att de skulle verka malplacerade till och med i en Shakespearepjäs.

3. Så som många djur tjänar människan, så tjänar varje människa gud. Utan hans godkännande kan inte ens ett grässtrå röra på sig.

27. Jag går vidare, jag triumferar på vägen.

85. Man ska fundera på allvarliga saker först när man blivit helt och hållet är besatt av Dionysus, och sedan nykter.

“Visst, jag älskar dig också,” sa jag och hoppades på att vara klar, att gå hem och få lite förlösande sömn. När jag såg in i hans desperata ögon borde jag ha kunnat gissa vad jag nyss satt i rörelse. Även de mest okunniga kan, som hundar, spåra lukten av åska. En rasande våg lyfte mig upp till sitt krön och bar bort mig. Oupphörlig och krävande. Stormen rasade vidare i dagar, i månader – ett helt år förflöt. Allt man vet faller bort om man glömmer bort vem man är, men jag mindes, och levde länge nog för att få se slutet. När jag lämnade ondskans trädgård genom flätade portar, slog mitt hjärta snabbare, och mina bröder omfamnade mig och hällde upp ett utsökt vin åt mig.

4. Bröder slog vakt om platsen där jag anlände. Från vad hade de fötts? Vad lever de på? Vad grundades de på? Vem har bestämt att de ska kunna dricka så mycket, o ni vise män?

Mina bröder, ert vin är för starkt för att man ska kunna dricka det ofta. Ändå kommer jag tillbaka för mer. Kom ihåg, mina bröder, att hicka som denna är en bevingad bön, som kan höras till och med på Baalbek.

Det kommer alltid finnas män som honom, eller jag kanske borde säga: pojkar som honom, som jämför sig själva med din storhet, och hatar det, inte för vad det är, men för vad de själva är eller inte är.

5. När jag tas emot av Änglarna, när kommer han då tänka på mig?

De kan avundas till och med ett barn. De pratar om förnuft, men är vansinnigt känslosamma. Må helgonen skänka dem artighet innan fallet.

6. Jag svär att jag troget, lojalt, och hederligt ska tjäna mina älskare och deras legitima efterträdare, överlämna mig själv åt dem med all min styrka och uppoffra, om det krävs, mitt eget liv för att försvara dem.

Det är kallt som marmor på tunnelbanestationen, tunnelns käkar är ömma och bortom dem måste havet ligga, där stormarna ryter. Hallelujah!

7. Avges ett löfte, så närmar sig bus.

När hans vänlighet försvunnit vägrade jag vika mig, jag var utan tvekan magisk och vidskeplig. Jag försökte bara visa hjältemod. Så vad ska jag göra nu? Jag avser att visa att min heder är mig mer värd än mitt eget liv. Kärleken förändras inte, men är ändå orsak till alla förändringar.

11. Marcus, Gud välsigne dig.

Jag vet att det är lättare att svara på böner från en man som har besvarat andras böner.

Gudinnorna Anath och Astarte slogs samman till en gudom, som kallades Atargatis.

Jag vet att det är lättare att svara på böner från en man som har besvarat andras böner.

Han Som Rider På Molnen. Fenicierna kallade honom Baal Shamen, Herre över Himlen.

13. Vad mitt namn betyder? Gåva från Gud.

95. Und wenn die Welt voll Teufel wär und wollt uns gar verschlingen, so fürchten wir uns nicht so sehr, es soll uns doch gelingen.

30. Vem? Jag? Heder, ära, och evig seger!

Närhelst sann kärlek visar sitt ansikte (och döden äntrar genom mitt fönster) kommer den att vara sitt eget bevis. Han ser minoansk ut. Han ser byzantisk ut. Han ser baktriskt ut. Jag gillar hans utseende. Det kommer inte finnas någon förvirring. Det kommer inte finnas någon förvirring. Det kommer inte finnas någon förvirring.

38. När armenier når toppen av klimax kommer de i kaskader.

39. Du vet, han hade verkligen kunnat rädda vår vänskap, återställa den till lycka och dygd – men det gjorde han inte. Ynkrygg!

62. Välsignade är de som sörjer för de ska komma att bli tröstade.

93. Medelst de vackra läppar som Skaparen lät mig besitta, så kysste jag med min mun: knarklangaren, bartendern, skaterkillen, arkitekten, målaren, diplomaten, och alla de andra också.

Men han som reste sig emot dig, och hade ondska i sig, Süleyman – honom skall du glömma. Men nu, bakverk med saffran, Süleyman. Du flyger som en hök, du kacklar som en gås, Süleyman. Den där hemliga formen, dina två ögonbryn, Süleyman, är som två armar på vågen som väger varje dag och natt. Vad är det, Süleyman? Dina ögon får alla våra hjärtan att svämma över med ljus.

Text: Ian Memgard
Översättning och bild: Zola Gorgon

Mörkrets portar

Jag satt i ett möte med några psykologstudenter eftersom jag länge hade känt mig rätt så galen. De visade teckningar för mig som jag gjort när jag var liten, och frågade mig vad de hade för betydelse. De ville veta vem som var kungen vid mörkrets portar. “Besvara oss!” sa forskningsgruppens ledare, som med sina rödsprängda ögon verkligen tycktes vara vid galenskapens rand. Men min barnpsykologi var ett fantastiskt enigma som inte löstes så lätt – varken genom bildeterapi, IQ-test, eller mystiska frenologiska mätningar av formen på min skalle. Som när man lägger något på ett säkert ställe för att inte tappa bort det, och lägger det så säkert att man inte ens kan hitta det själv, hade jag överlistat mig själv samtidigt som jag överlistat alla andra.

Jag började istället tänka på den dagen jag såg en sexig pappa i solens fulla kraft medan jag köade i oändligheten för att hämta ett paket på postkontoret. Ibland är det så roligt att vara en man som kollar på andra män… speciellt nu eftersom jag har en mustasch, och eftersom det är lite tabu att vara utanför hemmet. Min blick penetrerade hans röv. Varken han eller hans Capri Sonne-drickande unge lade märke till mina lystna ögon. Jag kände coronadammet i värmen som tillsammans med den ljuvliga skammen fick mig att hosta till. På vägen hem tänkte jag på när Verlaine gick för att bikta sig, och prästen sa: “Du har väl åtminstone aldrig haft sex med ett djur, eller?”

Jag började tänka på tinder. Alla homosexuella har numera mycket avancerade namn verkar det som. Bollo, Trollo, Sonquisolo — så heter ni ! Utan framsteg skulle livet vara outhärdligt, och jag antar att samma sak gäller homosexuella män och deras namn. Denna utveckling gör mig glad. Ibland går jag bara runt i min lägenhet med ett glas plommonvin och uttalar namnen; “God kväll, Bollo, och god kväll till dig också, Trollo ” säger jag till mig själv och skrattar gott. Det råder ingen tvekan – jag vet verkligen hur man har kul.

Jag började tänka på mörkret, på mörkrets portar. Min mamma sa en gång till mig, ”Alla bra saker börjar med att vända sig bort från mörkrets portar.” Men hur är det med alla dåliga saker? Jag har börjat tro att de börjar med att ha god smak. Den enda anledningen till att jag har gjort sakerna jag har gjort är god smak. När jag har sex är det i god smak. Jag ligger aldrig där efter sexet är klart och gratulerar mig själv och min knullare över hur bra vi knullat varann. Känslan och njutningen avtar snabbt och oftast känner jag mig ganska främmande till det jag just deltagit i. Portarnas lockelse avklingar lika snabbt när man tagit klivet in och funnit sig själv på portens andra sida – i helvetet. “Är allt okej?” frågar han som ligger bredvid mig. Jag har tröttnat på att vara mitt eget liv. Man är ju sitt liv och ens liv är man själv men jag är jävligt trött på det.

Jag tänkte på han som försökte stänga mörkrets portar. Hur solens oändliga ljus brände hans hy och förvandlade honom till en stelnad saltstod i öknen. Sen tänkte jag på killen i dönerkiosken nedanför mitt hus och hur hans långa ögonfransar mötte huden på hans runda kinder, och jag tänkte på många andra killar jag sett, och jag tänkte på hur det vore om man levde på medeltiden och bara såg en ny snygg kille kanske en gång om året, typ på någon årlig bondmarknad. Vilken upplevelse det måste ha varit då! Det kanske var därför de skrev episka dikter om himmel och helvete medan vi skriver låtar om hur våta våra fittor är fastän de inte alls är våta utan torra som öknen.

Vem var då kungen där vid mörkrets portar? “Vem kan vara härskare över en sådan situation?” sa jag till dessa psykologstudenter. Det finns ingen som kan stänga mörkrets portar, de kan aldrig stängas. Ingen konung i världen hade kunnat förmå det, för mörkrets krafter är eviga likväl som de godas, och de trycker båda två mot porten från varje sida. Men vi har i alla fall valet att vända oss bort från mörkrets portar. Vänd er bort från mörkrets portar, för fan! Jag slutade träffade dessa maniska psykologstudenter, och mitt liv tycktes återigen normalt, men inget är ju normalt och inte gud heller.

Text: Ian Memgard
Bild: Zola Gorgon

Skärselden

Kära läsare,

Upplever just Du att Du befinner dig i ett slags evigt purgatorium?

Finner Du det svårt att vända dig bort från Mörkrets Portar och in i den Himmelska Glorian, oavsett hur mycket Du kämpar?

Träffar Du ibland på människor och fenomen du misstänker för att vara beklädda demoner utsända på någon mystisk mission för att utmana Dig, eller kanske budbärare med meddelanden Du inte vet hur Du ska avkoda?

Verkar vardagen allt mer allegorisk?

Och har Du kanske till och med börjat misstänka att Du är fjättrad till detta jordaliv, fast i en värld av mörk materia skapad av en ondsint gud, med sanningens ljus ett avlägset minne blott, en flackande låga i själen som blir allt svagare och suddigare?

Denna text riktar sig till Dig!

Det kommer en vändpunkt när spårbanan går runt hörnet samtidigt som cyklarna plingar samtidigt som någon, i bakgrunden, skriker- på vem? på dig? – och ögonblicket man ser bilen i blickfånget som desperat bromsar för att inte döda en, exakt samtidigt som det går upp för en att man kanske, hoppla, kommer att dö, exakt då händer någonting med ljuset på hörnet av huset och man får samma förnimmelse av världen som man kanske skulle ha om man vore ett totalt likgiltigt spöke – inte alls bitter gentemot de levande, för immateriell för att ha några känslor alls, men ändå i allmänhet ganska godmodig på samma sätt som regn eller luft kan vara godmodigt, tagen ur tiden och ur allting med mänskliga affärer som får saker att “spela roll”.

Man ser alltså allt detta – vinklarna på fönstrena och på balkongerna, människornas arga eller glada eller oftast stressade ansikten, ljuset, skyltarna, vattenpölarna, affärerna, alla farkoster på gatan som utgör en fara för ens liv, hundbajset, soporna, gatstenarna, byggarbetarna, lyktorna, linorna, husen i sina tysta attityder – för vad det är, som att ingenting bar med sig någon typ av värdering alls. Immateriell och tagen ur tiden kan man inte döma det. Man måste inte heller döma det. Allting bara är, och extremt mycket, och kunde man verkligen lämna kroppen, som döda kanske gör, och bara flyga runt och likgiltigt betrakta människorna och vad de gör i all evighet vore det… vore det…

Nästan som en spricka, inte i molnen men i det som finns ovanför molnen och innanför molnen och också överallt under dem;

Bilen bromsar en centimeter innan den träffar en, föraren svär och man känner sig riktigt dum i huvudet, som över huvud taget var så nära att orsaka en olycka, som alltid går runt i huvudet och inte i världen.

Sen tänker man på det istället och glömmer bort vad man skymtat.

Well, det finns mycket man kan göra för att glömma vad man skymtat och vad man förträngt att man vet så hårt att man nästan helt glömt det. Man kan äta thaimat, läsa på internet, tänka på vilka man ser på tunnelbanan som man hade velat knulla och vilka man inte hade velat knulla och isåfall varför. Sen kan man också träffa sina vänner, banta, onanera, minnas sina minnen, tvätta fönster, gå på gym, kolla på teveserier, lära sig om muskotnötens historia, och gör man tillräckligt mycket kanske man är trött nog sedan för att somna som en liten gris mellan extremt materiella, verkliga täcken, och inte alls behöva befatta sig med DET DÄR ANDRA som är som en krok i hjärtat som drar i en och lämnar en varken sömn eller ro, för stämningar och förnimmelser kan jaga en hela vägen in i drömmen.

Jaha, och vad sen då? Varför skulle vi ens ha förmågan att önska att det finns mer än “detta här”, om vi inte också kan uppleva det där lilla extra? Vilken fördömd existens vore inte det, skapad av något kallhjärtat och grymt. Man tigger ju efter att gud, vilken som helst, ska sträcka sig ner med en riktigt stor gaffel och spetsa ens hjärta för mindre, så man får veta vad det verkligen är att finnas. Låt oss säga att i princip, som i den lökiga allegorin, finns det två vargar inom dig, en som troget arbetar med att fjättra den andra, som en byggare som dag efter dag bygger samma mur, och så den andra, som, om du hörde dess extatiska ylande, skulle driva dig till ett sådant vansinne att du aldrig mer kan arbeta eller använda en telefon på det normala viset. Vilken som vinner? Kära läsare, välj väl!

Text: Zola Gorgon

Nebuchadnezzar

Nebuchadnezzar var full av sorg, och hans anletes form ändrades plötsligt gentemot Meschach: därför talade han, och sade: “Jag gråter, lillebror. De väntar på mig i ett möte. Medan jag sörjer svärjer de sig samman emot mig. Vilken stor sorg, melankoli, depression. Vart ska jag vända mig? Vem kan jag berätta för? När jag gråter är det för din skull, så att du växer och mognar, lillebror.” Sen närmade sig Nebuchadnezzar Meschachs mun, och talade, och sade: “Lillebror, jag önskar mig ingen annan människa – det är mitt drag. Även i skräp ser jag stort värde. Vid gud, jag är tillfredställd, men du tror mig inte. Kom igen, det är överraskande att du fortfarande hatar mig. Nyckeln till välsignelse ligger i tacksamhet och jag är tacksam, lille bror. Jag sträcker ut mina händer till dig i vetskapen att mitt öde är ditt. Inget är perfekt, inget. Han som överträffar din skönhet finns inte, lillebror.”

Meschach svarade och sade till konungen, “O Nebuchadnezzar, jag är oaktsam som besvarar dig. Vi är alla svaga kreatur i jämförelse med dig. Bara din ära är din. Ingen gillar att tyngas ner av ondska, och även han som känner kärlekens betydelse är dödlig. Ändå finns det de som vill att deras kärlek ska förgöras. Om och om igen möter de sina slut för att ta reda på det. Sådana är deras själar, och onda ting följer dem. O stora konung, bevara mig från att känna en kärlek som deras.”

Då förbluffades konung Nebuchadnezzar och reste sig i hast, och talade, och sade: “Nyckeln till godhet är tålamod och tålamod har jag. Fastän du är god, lillebror, så ber du om att jag ska skadas. Du uppfinner en osann hemlighet åt dig själv. Var tålmodig och låt mig säga dig sanningen. Det är bättre för dig att inte dra ner mig.” Sen befallde konungen den starkaste mannen i hans härd att klä av Meschach, och Meschach kläddes av, hans kappa, hans hosor, och hans hatt, och alla hans andra klädesplagg. Sedan talade Nebuchadnezzar, och sa, “Dina ögon ser ej på mig, lillebror. Varför ser de ej på mig? Åt dig ska jag hälla upp ett bra vin, så att du kan se mig tydligt. Du vet inte vilket syfte gud har valt ut åt dig. Så är det, lillebror. Minns du lappen de hittade vid Tenco? Där stod det att han bestämt sig för att ta livet av sig som protest mot juryn och medlemmar av offentligheten som röstat emot honom. Se på mig, lille bror. Varför ser du inte på mig?”

Då såg Meschach på Nebuchadnezzar och sade till honom, “När kriget bröt ut såg alla människorna på Tenco med förhoppning. De talade för honom, de bad för honom, de sjöng till honom, de gjorde allt de kunde för att hålla hans händer uppe, som Aaron gjorde för Moses, men medan de bad för hans framgång underminerade du ditt eget kungadöme genom att spela dåre med mig, genom att rådslå med mig, genom att låta mig bestämma över ditt handlande, genom att klä av mig. Det är bättre att förtjäna mig, och inte ha mig, än att ha mig oförtjänt.”

Då fylldes Nebuchadnezzar med en stor mörk lidelse och kysste Meschach på läpparna, och talade, och sade, “Att förtjäna har inget med detta att göra, lillebror. Du fann att jag åtnjöt ett gott liv, du bad bokstavligen om att styra mig, och jag accepterade det. Du fann att jag åtnjöt välstånd, och bad om att ta över kontrollen, och jag accepterade det. Jag köpte mig en Mercedes Benz, och bad att vi skulle ut och nöjesköra. När vi nådde kanten på vägen befallde du att jag skulle ta med dig tillbaka dit du redan varit, så folk skulle tro att det var du som köpt bilen. Lillebror, att förtjäna har inget med detta att göra! Ändå ber jag till gud att det förblir såhär, och att dagarna fortsätter tills tidens ände. Det är hög tid för dig att lära dig att vara en man, men det är omöjligt, och när jag kysser dina läppar vet jag det säkert. Lillebror, återvänd till dina föräldrars hem, där finner du din barndoms bädd. Din kropp är fortfarande full av ungdom och skönhet, men du har förstört mitt ansikte. Dina vanor har förstört mitt ansikte. Problem idag, problem imorgon. Jag är trött, lillebror. Bråk idag, tjafs imorgon, jag hatar det, lillebror. Detta livet har blivit outhärdligt för mig. Förlåt mig!”

Så slängde sig Nebuchadnezzar in i mitten av en flammande eld och så dog han, och prinsarna, guvernörerna, kaptenerna, och konungens rådgivare, som samlats sade till varandra när de hörde nyheten: “Det finns inget lika osäkert som en säker sak.”

Text: Ian Memgard
Bild: Pierre-Louis Herold
Översättning: Zola Gorgon