prosa – Skärselden

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.”

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han.

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka.

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg. “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör.

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.

Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon

Mässan

Om jag fick förändra en sak skulle det vara obehaget om kvällarna. Slippa när mörkret faller över allt man inte hunnit med. Jag sitter i en kyrkbänk och känner mig lite stel. Det känns pinsamt att röra sig. Det är morgon och himlen ovanför kyrkan var vit och halsen svart av cigaretter och jag inser att jag typ hatar mig själv. Inte pga allt inatt. Jag hatade mig själv innan jag gick ut.

Men det är roligt att kolla på Stella, hon knäpper händerna tillsammans med resten av församlingen och ser ut att vara kontakt med något slags arkaiskt lidande. Mitt lidande är samtida, mjukt, fuktigt och torkar ut till ikväll.

Jag gör en lista på fler saker att förändra. Kom ihåg: Man behöver inte göra så mycket. Magandas. Lyssna på folk. Det finns inte en plats som inte ser dig. Du måste förändra ditt liv.

Jesus i trä bakom altaret ser sjuk ut. Han är grå. Är tanken att han ska se så eländig ut som möjligt. Han ska dela lidandet med oss säger prästen. Han ska dela den hemska pendelrörelsen, ögonblicket när man skrattar, skriker, heilar och plötsligt inser att man vill hem.

Prästen är snygg. Han ser ut “som oss”. Han läser med en mörk röst och hans hår är som Kurt Cobain. Det är inte det att han är att han är lång och smal … utan att han försöker skämta med kroppen. Han är som jag. Han har aldrig heller förändrat allt. Jag ger honom mitt nummer. Väntar hela dagen. Det är som ett ljus flämtar och brinner ut, ett stånd kommer av sig och kryper ihop. När han skriver har det blivit kväll.

Text: Frutta
Bild: Zola Gorgon

Husdjur

Jag går och jag kommer aldrig tillbaka säger jag. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. När han gör så slutar det vara oavgjort, jag är den dåliga. Men det är det bara jag som vet. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den. Det räcker för att jag ska börja längta hem till honom fastän han är rakt framför mig.

Familjen håller sig själv som husdjur. Familjen är liten som ett gatukök på stationen. Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol och på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter och nu är det långt hemifrån.

Jag kände mig vuxen för sex år sen när han tog mig med på ett seminarium om samtida kärlek där det var nedsläckt och tjocka sammetsgardiner bakom scenen. Föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval och jag tänkte att det inte skadade att tänka så om kärleken. Kände mig vuxen. Men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben och tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant säger han. Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.

Text: Frutta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Frutta

Musiken

Vad menar du med det? Du sa att jag skämtade om dina nya skor. Varför säger personen som känner dig så väl att du är en bedragare? Jag är en man som bryr sig om dig. Jag tror att du är min älskling. Något överraskade mig idag. Du kom för att kyssa mig på munnen. Du la kuken i min hand och kallade mig din lilla herde. Vad letar du efter? Jag har träffat de andra männen och de säger att du är okej. Sluta bedra. I så fall kanske det är dags att skilja sig från henne och gå vidare. Du informerar mig personligen att din fru kommer att skicka mig ett e-postmeddelande för att utbilda mig. Snälla, berätta den historien igen. Den om det röda lotustemplet i brand. Du är bara sådan. Du behandlar mig som ditt mycket stygga barn.

Herregud, vilken röra det är att följa dig överallt i Berlin. Mina stackars ben ger alltid vika för dig. Jag vill berätta om alla dåliga saker du gör. Jag försökte göra det en gång, avsides, efter jobbet. Jag håller fast vid Jesus och flyr. Jag ser att du är en idiot. Vad kan jag säga om dig? Vilken förebild är du för gifta män? Ingen som helst förebild. Kan kärlek vara vackrare än vad människor går med på att göra den till? Du frågar vad som har hänt med min attityd. Jag är fortfarande samma man som dör för dig. De andra ser oss. Jag ljuger inte för någon. Varför skickar du ett mejl till mig och säger att du bara skojar? För att inte tala om att din fru ligger på sjukhuset. Du gör en hemsk sak. Du gör något fel.

Nu ser du det framför dig. Det där med rosorna. En brand bröt ut och du lät nästan ha ihjäl oss. Saken var färdig för dig att följa. Varför står du med ryggen vänd mot mig? Världens politik har ingen plats här. Ordet, ordet används omväxlande med ordet. Du är en bedragare. Fred vare med dig. I spelet om och inför promiskuiteten är dina händer bleka och klockorna ringer. Varför lyssnar du inte på mig? Några av dessa musiker blir våra älskare redan innan vi träffar dem. Föreställ dig nu att du sitter på en pub någonstans i centrala Nairobi och ser honom dansa.

Alla barndomsminnen kommer upp i dessa sånger. Jag var 7 år gammal. Jag ville sluta skolan på grund av låtarna. Jag förlåter dig allt när musiken börjar spelas. Det är därför du vill att jag ska besöka din fru på sjukhuset, det med det nyinstallerade musiksystemet. Musik botar de sjuka, förklarar du för mig. Du säger att du inte är välinformerad, så ring mig. Jag ska prata med dig och informera dig helt tills du förstår. Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Ditt namn är Yatsko. Har du någonsin hört talas om en man som heter Yatsko? Ditt mellannamn är Fabrice, så det är vad jag kallar dig. Du säger att du är från Venedig. Du säger att du tar mig dit en dag. Jag vet att du är från Granada. Sluta ljuga för mig, Fabrice.

Du beter dig som att du slåss med Napoleon. Varför bedrog du din fru? Du började skrika på mig. Vem utmanade du? Jag bestämmer mig för att lämna dig och du blir sjuk. Din hy liknar nu den hos en banan. Jag tror aldrig att jag kommer att se dig igen. Den enda trolldom jag vet har varit att be. Du söker min ersättare förgäves, min kära. Jag hör att din fru mår bättre. Tack för bilderna du lämnade till mig. Jag har verkligen kommit för att uppleva upplevelsen. Alltid trogen din hunger hänger du fortfarande på stan, och taxichaufförerna vet alltid var de ska hämta dig. Efter att en gång ha tillfredsställt alla dina önskningar, i barerna som du alltid gillar att besöka, så rapporterar väggarna fortfarande för mig vad du gör. Lycka till, Fabrice. Hitta ett sätt att förlåta mig.

Du var inte lätt att ha att göra med, men jag är fotokopian, helt och hållet din pojke. Vilken nytta är skönhet för mig när det inte finns någon i närheten som kan beundra den? Du brukade filma mig och alla roliga saker som jag brukade göra. Någon sa till mig att du gjorde en film. Jag förutsåg situationen genom att ringa producenten klockan 06.00 för att fråga honom om han kunde bränna filmen. Det gjorde han. Du vill hänga mig för det jag har gjort, men det spelar ingen roll, jag har redan allt. Det är meningslöst att försöka komma ihåg mig. Min mamma ringer mig varje dag för att fråga mig hur jag mår. Hon ser till att jag är hemma vid den tiden för att svara på hennes samtal. Har du slutat röka? Dricker du mindre? Studerar du? Min kära son. Kommer du att må bra? Umgås du fortfarande med den där mannen? Behöver du lite pengar? Jag börjar skratta. Oroa dig inte för mig. Rykten.

Jag förvandlar mig till en sjökapten och lägger till vid varje hamn, där mina älskare väntar på mig. Vi startade nästan ett bråk i Porto, eftersom vi bar vapen i våra shoppingpåsar inne på Castelo Vermelho. Stort misstag. Domstolarna kommer att stänga under dagen. Många trodde att de skulle dö. De såg att vi letade efter våld. Deras hjärtan bultade för att vi skulle älska dem. De var inte rädda för att äta av sin kärlek. Om jag älskar dem, och de älskar mig, vart ska vi ta vägen för all denna kärlek? Det som verkligen spelar roll är hur underbara människorna här är. Männen är berusade. Deras bruna ögon lyser av… det bestämmer jag mig för att ta reda på. Det vore ett brott att inte gå och dansa med dem. Det är något med hans näsa. Jag ser tillbaka till det förflutna. Han påminner mig om Fabrice. Jag trycker mig fram. Musiken rör mig. Jag sträcker ut handen. Musiken rör mig till dumheter.

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Mörkrets portar

Jag satt i ett möte med några psykologstudenter eftersom jag länge hade känt mig rätt så galen. De visade teckningar för mig som jag gjort när jag var liten, och frågade mig vad de hade för betydelse. De ville veta vem som var kungen vid mörkrets portar. “Besvara oss!” sa forskningsgruppens ledare, som med sina rödsprängda ögon verkligen tycktes vara vid galenskapens rand. Men min barnpsykologi var ett fantastiskt enigma som inte löstes så lätt – varken genom bildeterapi, IQ-test, eller mystiska frenologiska mätningar av formen på min skalle. Som när man lägger något på ett säkert ställe för att inte tappa bort det, och lägger det så säkert att man inte ens kan hitta det själv, hade jag överlistat mig själv samtidigt som jag överlistat alla andra.

Jag började istället tänka på den dagen jag såg en sexig pappa i solens fulla kraft medan jag köade i oändligheten för att hämta ett paket på postkontoret. Ibland är det så roligt att vara en man som kollar på andra män… speciellt nu eftersom jag har en mustasch, och eftersom det är lite tabu att vara utanför hemmet. Min blick penetrerade hans röv. Varken han eller hans Capri Sonne-drickande unge lade märke till mina lystna ögon. Jag kände coronadammet i värmen som tillsammans med den ljuvliga skammen fick mig att hosta till. På vägen hem tänkte jag på när Verlaine gick för att bikta sig, och prästen sa: “Du har väl åtminstone aldrig haft sex med ett djur, eller?”

Jag började tänka på tinder. Alla homosexuella har numera mycket avancerade namn verkar det som. Bollo, Trollo, Sonquisolo — så heter ni ! Utan framsteg skulle livet vara outhärdligt, och jag antar att samma sak gäller homosexuella män och deras namn. Denna utveckling gör mig glad. Ibland går jag bara runt i min lägenhet med ett glas plommonvin och uttalar namnen; “God kväll, Bollo, och god kväll till dig också, Trollo ” säger jag till mig själv och skrattar gott. Det råder ingen tvekan – jag vet verkligen hur man har kul.

Jag började tänka på mörkret, på mörkrets portar. Min mamma sa en gång till mig, ”Alla bra saker börjar med att vända sig bort från mörkrets portar.” Men hur är det med alla dåliga saker? Jag har börjat tro att de börjar med att ha god smak. Den enda anledningen till att jag har gjort sakerna jag har gjort är god smak. När jag har sex är det i god smak. Jag ligger aldrig där efter sexet är klart och gratulerar mig själv och min knullare över hur bra vi knullat varann. Känslan och njutningen avtar snabbt och oftast känner jag mig ganska främmande till det jag just deltagit i. Portarnas lockelse avklingar lika snabbt när man tagit klivet in och funnit sig själv på portens andra sida – i helvetet. “Är allt okej?” frågar han som ligger bredvid mig. Jag har tröttnat på att vara mitt eget liv. Man är ju sitt liv och ens liv är man själv men jag är jävligt trött på det.

Jag tänkte på han som försökte stänga mörkrets portar. Hur solens oändliga ljus brände hans hy och förvandlade honom till en stelnad saltstod i öknen. Sen tänkte jag på killen i dönerkiosken nedanför mitt hus och hur hans långa ögonfransar mötte huden på hans runda kinder, och jag tänkte på många andra killar jag sett, och jag tänkte på hur det vore om man levde på medeltiden och bara såg en ny snygg kille kanske en gång om året, typ på någon årlig bondmarknad. Vilken upplevelse det måste ha varit då! Det kanske var därför de skrev episka dikter om himmel och helvete medan vi skriver låtar om hur våta våra fittor är fastän de inte alls är våta utan torra som öknen.

Vem var då kungen där vid mörkrets portar? “Vem kan vara härskare över en sådan situation?” sa jag till dessa psykologstudenter. Det finns ingen som kan stänga mörkrets portar, de kan aldrig stängas. Ingen konung i världen hade kunnat förmå det, för mörkrets krafter är eviga likväl som de godas, och de trycker båda två mot porten från varje sida. Men vi har i alla fall valet att vända oss bort från mörkrets portar. Vänd er bort från mörkrets portar, för fan! Jag slutade träffade dessa maniska psykologstudenter, och mitt liv tycktes återigen normalt, men inget är ju normalt och inte gud heller.

Text: Ian Memgard
Bild: Zola Gorgon

Skärselden

Kära läsare,

Upplever just Du att Du befinner dig i ett slags evigt purgatorium?

Finner Du det svårt att vända dig bort från Mörkrets Portar och in i den Himmelska Glorian, oavsett hur mycket Du kämpar?

Träffar Du ibland på människor och fenomen du misstänker för att vara beklädda demoner utsända på någon mystisk mission för att utmana Dig, eller kanske budbärare med meddelanden Du inte vet hur Du ska avkoda?

Verkar vardagen allt mer allegorisk?

Och har Du kanske till och med börjat misstänka att Du är fjättrad till detta jordaliv, fast i en värld av mörk materia skapad av en ondsint gud, med sanningens ljus ett avlägset minne blott, en flackande låga i själen som blir allt svagare och suddigare?

Denna text riktar sig till Dig!

Det kommer en vändpunkt när spårbanan går runt hörnet samtidigt som cyklarna plingar samtidigt som någon, i bakgrunden, skriker- på vem? på dig? – och ögonblicket man ser bilen i blickfånget som desperat bromsar för att inte döda en, exakt samtidigt som det går upp för en att man kanske, hoppla, kommer att dö, exakt då händer någonting med ljuset på hörnet av huset och man får samma förnimmelse av världen som man kanske skulle ha om man vore ett totalt likgiltigt spöke – inte alls bitter gentemot de levande, för immateriell för att ha några känslor alls, men ändå i allmänhet ganska godmodig på samma sätt som regn eller luft kan vara godmodigt, tagen ur tiden och ur allting med mänskliga affärer som får saker att “spela roll”.

Man ser alltså allt detta – vinklarna på fönstrena och på balkongerna, människornas arga eller glada eller oftast stressade ansikten, ljuset, skyltarna, vattenpölarna, affärerna, alla farkoster på gatan som utgör en fara för ens liv, hundbajset, soporna, gatstenarna, byggarbetarna, lyktorna, linorna, husen i sina tysta attityder – för vad det är, som att ingenting bar med sig någon typ av värdering alls. Immateriell och tagen ur tiden kan man inte döma det. Man måste inte heller döma det. Allting bara är, och extremt mycket, och kunde man verkligen lämna kroppen, som döda kanske gör, och bara flyga runt och likgiltigt betrakta människorna och vad de gör i all evighet vore det… vore det…

Nästan som en spricka, inte i molnen men i det som finns ovanför molnen och innanför molnen och också överallt under dem;

Bilen bromsar en centimeter innan den träffar en, föraren svär och man känner sig riktigt dum i huvudet, som över huvud taget var så nära att orsaka en olycka, som alltid går runt i huvudet och inte i världen.

Sen tänker man på det istället och glömmer bort vad man skymtat.

Well, det finns mycket man kan göra för att glömma vad man skymtat och vad man förträngt att man vet så hårt att man nästan helt glömt det. Man kan äta thaimat, läsa på internet, tänka på vilka man ser på tunnelbanan som man hade velat knulla och vilka man inte hade velat knulla och isåfall varför. Sen kan man också träffa sina vänner, banta, onanera, minnas sina minnen, tvätta fönster, gå på gym, kolla på teveserier, lära sig om muskotnötens historia, och gör man tillräckligt mycket kanske man är trött nog sedan för att somna som en liten gris mellan extremt materiella, verkliga täcken, och inte alls behöva befatta sig med DET DÄR ANDRA som är som en krok i hjärtat som drar i en och lämnar en varken sömn eller ro, för stämningar och förnimmelser kan jaga en hela vägen in i drömmen.

Jaha, och vad sen då? Varför skulle vi ens ha förmågan att önska att det finns mer än “detta här”, om vi inte också kan uppleva det där lilla extra? Vilken fördömd existens vore inte det, skapad av något kallhjärtat och grymt. Man tigger ju efter att gud, vilken som helst, ska sträcka sig ner med en riktigt stor gaffel och spetsa ens hjärta för mindre, så man får veta vad det verkligen är att finnas. Låt oss säga att i princip, som i den lökiga allegorin, finns det två vargar inom dig, en som troget arbetar med att fjättra den andra, som en byggare som dag efter dag bygger samma mur, och så den andra, som, om du hörde dess extatiska ylande, skulle driva dig till ett sådant vansinne att du aldrig mer kan arbeta eller använda en telefon på det normala viset. Vilken som vinner? Kära läsare, välj väl!

Text: Zola Gorgon

Nebuchadnezzar

Nebuchadnezzar var full av sorg, och hans anletes form ändrades plötsligt gentemot Meschach: därför talade han, och sade: “Jag gråter, lillebror. De väntar på mig i ett möte. Medan jag sörjer svärjer de sig samman emot mig. Vilken stor sorg, melankoli, depression. Vart ska jag vända mig? Vem kan jag berätta för? När jag gråter är det för din skull, så att du växer och mognar, lillebror.” Sen närmade sig Nebuchadnezzar Meschachs mun, och talade, och sade: “Lillebror, jag önskar mig ingen annan människa – det är mitt drag. Även i skräp ser jag stort värde. Vid gud, jag är tillfredställd, men du tror mig inte. Kom igen, det är överraskande att du fortfarande hatar mig. Nyckeln till välsignelse ligger i tacksamhet och jag är tacksam, lille bror. Jag sträcker ut mina händer till dig i vetskapen att mitt öde är ditt. Inget är perfekt, inget. Han som överträffar din skönhet finns inte, lillebror.”

Meschach svarade och sade till konungen, “O Nebuchadnezzar, jag är oaktsam som besvarar dig. Vi är alla svaga kreatur i jämförelse med dig. Bara din ära är din. Ingen gillar att tyngas ner av ondska, och även han som känner kärlekens betydelse är dödlig. Ändå finns det de som vill att deras kärlek ska förgöras. Om och om igen möter de sina slut för att ta reda på det. Sådana är deras själar, och onda ting följer dem. O stora konung, bevara mig från att känna en kärlek som deras.”

Då förbluffades konung Nebuchadnezzar och reste sig i hast, och talade, och sade: “Nyckeln till godhet är tålamod och tålamod har jag. Fastän du är god, lillebror, så ber du om att jag ska skadas. Du uppfinner en osann hemlighet åt dig själv. Var tålmodig och låt mig säga dig sanningen. Det är bättre för dig att inte dra ner mig.” Sen befallde konungen den starkaste mannen i hans härd att klä av Meschach, och Meschach kläddes av, hans kappa, hans hosor, och hans hatt, och alla hans andra klädesplagg. Sedan talade Nebuchadnezzar, och sa, “Dina ögon ser ej på mig, lillebror. Varför ser de ej på mig? Åt dig ska jag hälla upp ett bra vin, så att du kan se mig tydligt. Du vet inte vilket syfte gud har valt ut åt dig. Så är det, lillebror. Minns du lappen de hittade vid Tenco? Där stod det att han bestämt sig för att ta livet av sig som protest mot juryn och medlemmar av offentligheten som röstat emot honom. Se på mig, lille bror. Varför ser du inte på mig?”

Då såg Meschach på Nebuchadnezzar och sade till honom, “När kriget bröt ut såg alla människorna på Tenco med förhoppning. De talade för honom, de bad för honom, de sjöng till honom, de gjorde allt de kunde för att hålla hans händer uppe, som Aaron gjorde för Moses, men medan de bad för hans framgång underminerade du ditt eget kungadöme genom att spela dåre med mig, genom att rådslå med mig, genom att låta mig bestämma över ditt handlande, genom att klä av mig. Det är bättre att förtjäna mig, och inte ha mig, än att ha mig oförtjänt.”

Då fylldes Nebuchadnezzar med en stor mörk lidelse och kysste Meschach på läpparna, och talade, och sade, “Att förtjäna har inget med detta att göra, lillebror. Du fann att jag åtnjöt ett gott liv, du bad bokstavligen om att styra mig, och jag accepterade det. Du fann att jag åtnjöt välstånd, och bad om att ta över kontrollen, och jag accepterade det. Jag köpte mig en Mercedes Benz, och bad att vi skulle ut och nöjesköra. När vi nådde kanten på vägen befallde du att jag skulle ta med dig tillbaka dit du redan varit, så folk skulle tro att det var du som köpt bilen. Lillebror, att förtjäna har inget med detta att göra! Ändå ber jag till gud att det förblir såhär, och att dagarna fortsätter tills tidens ände. Det är hög tid för dig att lära dig att vara en man, men det är omöjligt, och när jag kysser dina läppar vet jag det säkert. Lillebror, återvänd till dina föräldrars hem, där finner du din barndoms bädd. Din kropp är fortfarande full av ungdom och skönhet, men du har förstört mitt ansikte. Dina vanor har förstört mitt ansikte. Problem idag, problem imorgon. Jag är trött, lillebror. Bråk idag, tjafs imorgon, jag hatar det, lillebror. Detta livet har blivit outhärdligt för mig. Förlåt mig!”

Så slängde sig Nebuchadnezzar in i mitten av en flammande eld och så dog han, och prinsarna, guvernörerna, kaptenerna, och konungens rådgivare, som samlats sade till varandra när de hörde nyheten: “Det finns inget lika osäkert som en säker sak.”

Text: Ian Memgard
Bild: Pierre-Louis Herold
Översättning: Zola Gorgon