Hur korven blir gjord

i hela mitt liv hade jag med en blandning av flit och tur undvikit att lära mig någonting alls om hur det var att arbeta, men en dag ringde nån i min sladdtelefon och berättade att helikoptern som mina föräldrar flygit hade fått ett kritiskt fel precis vid gränsen mellan argentina och brazilien och störtat rakt i iguazufallen. en sista extrem semesterupplevelse, tänkte jag med en bitterljuv melankoli. mina föräldrar hade verkligen varit galna.

två stora kistor ställdes upp på likvakan, med stängda lock. vad som faktiskt hade hänt med mina föräldrars kroppar var omöjligt för den mänskliga hjärnan att föreställa sig. sådana saker ser man inte ens på film. efteråt stod alla, minglade och åt bittra småkakor och drack kaffe och talade lågmält. min morbror, en pragmatisk man som drev en liten turistbussoperation, kom framtill mig med bister blick. han hade alltid på ett avmätt sätt haft en viss avsmak för mig, eftersom jag inte arbetade, utan istället föredrog att spendera min tid såhär:

på morgonen vaknade jag av mig själv. gardinerna lämnade jag fördragna. sen tänkte jag länge och väl på vad jag egentligen ville göra med min dag, för varje dag var som en juvel som någon hade släppt i handen på mig, utan att berätta någonting om vad de önskade sig från mig i gengäld.

ofta gick jag ut på gatan och promenerade utan mål tills jag hittade ett bageri av den gamla, dåliga sorten där man utan vidarekunde köpa en kaffe för kanske tio kronor och en croissant för kanske femton. jag åt inte så mycket, för jag saknade ingenting, och jag handlade inte så mycket heller, så tro inte att jag levde i någon slags materiell lyx. jag ville inte ha någonting som jag inte redan hade, jag hade inte utvecklat vanan att sukta på det sättet. 

mina föräldrar betalade min hyra för det lilla rummet jag bodde i som att det var ett gymmedlemskap de glömt att avbryta men aldrig använde. jag kunde sannerligen inte beklaga mig, och varje gång vykort från fjärran länder dök upp i brevlådan kände jag mig omvälvd som i ett duntäcke av deras distraherade, villkorslösa kärlek. det närmaste jag kom ett arbete var att några timmar i veckan fylla i och skicka tillbaka de blanketter som myndigheter skickade till mig, i utbyte mot att de skickade mig pengar till croissanter och kaffe, och förutom det så hade jag ju fullt upp med att skriva mina dröm-memoarer.

jag kollade aldrig på klockan. 

jag hade många vänner, och ibland sprang jag på dem på gatan, så drack vi öl tillsammans och spelade biljard med de andra som bodde i grannskapet. vi hittade mycket saker på gatan, möbler, böcker, porslin, och ibland hittade vi till och med vhs-band utan etiketter och rökte gräs och gick hem till den som hade en vhs-spelare och såg suddiga skepnader röra sig över teveskärmen och gissade tillsammans vad filmen kanske handlade om. vi hjälpte varandra med allt möjligt. de som flyttat utomlands skickade mig brev, och jag skrev brev till dem tillbaka, långa, målande, med illustrationer. och ibland ringde de mig och berättade om sina liv, genom min vita telefon med den långa sladden, som nästan bara hade gett mig glädje och sällskap tills den dagen som den ringdeoch förstörde mitt liv.

“i’m very sorry,” sa personen i andra änden då, “but i have to inform you that your parents passed away in an accident on the border between brazil and argentina, two weeks ago.”

“jag förlåter dig,” sa jag. “jag visste att denna dagen skulle komma. ingenting är säkert när ens föräldrar spenderar sin tid med extrema reseupplevelser, och dessutom var de ju båda över 85.”

vart var jag – min morbror, turistbussoperatören, kom fram till mig på begravningen med en liten kopp svart kaffe i ena handen och en liten mandelkaka i en servett i den andra. “fruktansvärt tragiskt det här,” sa han, men hans ton fick det att låta som att det var mina föräldrars fel att de dött, vilket det på sätt och vis var. “och inte lämnade de mycket till arv, kan jag tänka mig.”

“nej,” sa jag. 

“och så är det förstås tvisterna mellan dig och din halvbror, advokatkostnaderna…”

“ja, precis.”

“ja, nu står du allt ensam i världen,” sa han, och jag upplevde en viss skadeglädje i hans ton, som han hade haft tid att förädla och förfina under sina 40 år i bussupplevelseturbranschen, och som nu äntligen fick komma till sin fulla rätt. “nå, man kan tyvärr inte ha roligt för alltid i denna värld. festen är över! dags att lära sig hur korven blir gjord, inte sant? inget att göra åt!”

hur korven blir gjord… redan som barn anade jag från de vuxnas antydningar att korv, som var något väldigt gott, på ett annat plan också var någonting väldigt, väldigt äckligt.

orsaken låg i hur man gjorde den. ingen ville veta. senare fick jag höra att den tillverkades av de delar av djuren som man inte hade velat äta om man visste vad det var för något, rövhål och sånt, att de maldes och pressades ner i tarmar. men det måste ha varit något mer än så, något i korvens tillkomst som folk verkligen värjde sig emot att veta.

“ja,” sa jag lojt, “nu är det dags för mig att lära mig hur korven blir gjord.”

bara 43 år ung hade jag blivit föräldralös. min morbror hade rätt – det var dags för mig att lära mig hur korven blir gjord. det var dags för mig att skaffa mig ett jobb. men hur? jag hade ingen arbetslivserfarenhet, och en ordentlig utbildning hade jag inte heller.naturligtvis hade jag en tät kontakt med arbetsförmedlingen, men arbetsförmedlingen kändes rätt fjärran från allting som hade med arbete att göra och dessutom upplevde jag att deras brev till mig på senare tiden börjat få en viss hotfull, krävande ton som jag faktiskt inte alls uppskattade.

det hade gått nån dag när jag på min bekymrade kvällspromenad av en slump stannade framför en köttaffärs upplysta fönster. det som fångat min uppmärksamhet var de fryntliga och trinda små grisarna av porslin som stod i fönstret och som med kockmössor och förkläden erbjöd förbipasserande kassler och skinka på brickor. jag begrundade dem länge, höjde sedan blicken och såg ett pappersark där någon hade skrivit:

KORVFABRIKEN REKRYTERAR

INGEN ERFARENHET NÖDVÄNDIG

RING NU

och så ett telefonnummer, som jag skrev ner på handen och ringde upp omedelbart. fastän det var natt var det någon som svarade. de kanske tog samtal dygnet runt. 

“god afton,” sa den, “vad kan jag stå till tjänst med?”

“jag hade velat ha ett jobb,” sa jag. “är det ni som tillverkar korven?”

“jajamen, det är vi det. faktiskt är vi kända för våra korvar. vi har några av de största fabrikerna i landet. här gör vi allt från prinskorv till chorizo, sucuk till kielbasa, blodkorv och bratwurst, halal och haram, kosher och kashrut, griskorv, kycklingkorv, hästkorv, sojakorv, julkorv, frukostkorv, bröllopskorv… ja, fast inte alltihop i samma faciliteter såklart.”

“nej, såklart,” sa jag, som inte visste så mycket om korvindustrin.

redan innan man kom fram till fabriken kände man lukten av rökt kött i luften. i ett litet hus av betong vid ingången satt en man i overaller och rökte cigg och läste i en porrtidning. han öppnade en gnisslande port åt mig och jag steg in på en stor parkering där bistra arbetare lastade dussintals lastbilar med korv. fabriken var så bred och solid som en romanesk kyrka, med höga smala fönster och tre bolmande skorstenar.

“vi har förstås haft många sökande, men när vi hörde om din utbildning kände vi att du hade haft pitential i rollen som projektkonsult. ja, en juniorroll såklart, men det är inget att fnysa åt. man kan komma långt på den karriärsstegen. det är inte många med din fina bakgrund som ansöker om jobb på korvfabriken.”

“nähä,” sa jag. min utbildning hade bara befattat sig med postkolonial sydamerikansk litteratur. skulle jag behöva bevisa att jag kunde någonting om korvtillverkning? jag rannsakade min hjärna efter information. ett blekt barndomsminne kom tillbaka, hur mina föräldrars hembiträde marisol malde kött i en stor kvarn och använde en annan maskin, trädde blekvita tarmar över någon slags metallisk mun och fyllde dem med köttsörja. hur kunde jag demonstrera denna kunskap, som egentligen bara var en bild i huvudet?

“hur tjänade dina föräldrar sina pengar?”

“på olja.”

“de gjorde vad med olja?”

“det vet jag inte.”

“det är såklart inte bara bakgrund som räknas,” sa intervjuaren. “vi söker efter någon som är laginriktad men samtidigt explosiv. lösningsfokuserad. bra på att tänka fort under stress. kreativ. passionerad. är du en människa med stor passion som brinner för att hantera projekt och lösa kommunikationssvårigheter?”

“oh ja,” sa jag, “jag brinner med en stor passion.”

“det var underbart att höra,” sa intervjuaren. “här handlar det om en sak – att ta passioner, och förvandla dem till korv.”

han förklarade flera gånger för mig vad mitt jobb gick ut på, något om grupportienterad problemlösning, men jag var distraherad av de tunga, malande ljud som kom från fabrikens kvarnar, som malde på i ett rum jag inte fått se. så fort jag kom hem ringde det i telefonen. kunde jag börja redan nästa dag?

“ja du…” sa jag. jag sökte efter orden och fann dem inte.

“eller har du några andra planer?” sa rösten i andra sidan luren. det brusade så mycket att jag inte kunde höra om det var en man eller en kvinna.

“jag… nej,” sa jag, och förnamm en sorglig vision av croissanter, vinglas, och biljardbord som bleknade bort i fjärran.

“det glädjer oss att du är så flexibel. kan du vara där vid klockan åtta på morgonen?”

från och med den dagen var jag tvungen att gå upp tidigt på morgonen. jag mindes inte längre vad jag hade drömt utan blev en av de som satt med mörka ringar under ögonen på spårvagnen. det var som att resa mellan två fiskskålar, mellan kontoret och sovrummet, där jag svimmade in i en ytlig sömn, drömlös bortsett från fabrikens mörka pulserande och en vag förnimmelse….

de som faktiskt gjorde korven hade tydligen en tendens att lata sig, för någon hade utvecklat ett system för att tolka hur produktivt de arbetade, hur många korvar som blev gjorda på vilken tid, vem som var sjuk eller hemma med sjukt barn när, vem som tog toapauser oftast och hur lång tid toapauserna varade.

produktionen hade jag inte fått se. jag satt ensam i ett kontor med frostat glas och såg siluetterna av de stora maskinerna som mörka spöken på andra sidan och jag hörde dem mala. så kollade jag på en skärm med olika siffror på och försökte tyda siffrorna och hur de relaterade till människorna som jobbade på andra sidan. vissa siffror betydde något dåligt och vissa siffror betydde något bra; allt som stack ut pekade jag ut.

jag träffade typ aldrig kollegor, så jag var överraskad när min manager gav mig ett presentkort till Lidl och sa, “bra jobbat – tack vare dig har vi lyckats göra stora effektiviseringar. du har verkligen snappat upp din utbildning väl. är du redo för nästa steg?”

“nästa steg?” 

var det nu jag skulle få se hur korven blir gjord?

nästa steg var att jag inte bara fick peka ut de som skulle bli avfärdade utan att jag blev tvungen att avfärda dem själv. nu såg jag de som gjorde korven. de kom in i mitt kontor som nervösa små höns. jag hade velat knäcka en öl och bjuda på, men det var inte det som var mitt jobb. och jag sa, “enligt vår produktivitetsuppskattning vore detta en effektivare fabrik om vi optimiserade bort ditt arbete,” och så vidare; ibland såg de rent föraktfulla ut, ibland grät de på vägen ut från mitt kontor.

“jag förstår inte varför du måste sparka mig,” sa en. “jag är här varje dag i tid och jag jobbar så hårt jag kan. korven blir ju gjord. varför måste arbetet effektiviseras?”

“jag förstår inte heller varför jag måste sparka dig,” sa jag. oavsett hur många som blev sparkade verkade arbetet i sig inte på det stora hela bli gjort fortare. desto längre folk var där, desto långsammare arbetade de; förr eller senare gjorde de något fel, blev sjuka eller kom sent; förutom när någon nyss blivit sparkad och en skräck sporrade alla att arbeta så hårt de kunde så länge de kunde. så kom det någon ny, och med tiden blev den nya precis som de gamla hade varit, och sen blev den också ersatt.

“varför sparkar du mig då?”

“det är inte jag som sparkar dig, det är datorn,” sa jag.

“en sådan feghet!”

jag kunde inte mer än hålla med. maskinen stod på mitt skrivbord och ibland blippade den ilsket. vad kunde en maskin egentligen göra mot mig? jag var människa och mäktigare än den.

ibland gick jag fel i tunnelbanan och kom till smutsiga gångar som luktade som mänsklig avföring där kasserade kläder låg på marken och där människor levde bland sopor och smuts, människor som var överflödiga. hur skulle jag kunna glädja mig över något när människor var ungefär samma som kläder som blev lämnade på gatan och pissade på av hundar tills det bara var trasor kvar? alla croissanter, allt vin blev till damm i min mun, jag fick svårt att se folk i ögonen och jag hade radion på när jag skulle somna.

jag började ignorera numren på skärmen. ett tag fylldes mitt liv av en sorts frid. jag drack automatkaffe “med vitt” och såg ut genom fönstret i personalrummet, ut på parkeringsplatsen täckt med rimfrost där en ängslig sol sänkte sig. kanske skulle ingen behöva bli sparkad igen. isåfall var det tur att de anställt någon som mig, och inte någon mer dedikerad, som säkert hade effektiviserat bort hundratals människor på den tid det tog mig att gå till kaffemaskinen, stoppa in ett mynt, och trycka på knappen.

en dag kallade min manager mig till sig.

“hur kommer det sig att effektiviseringsprocessen sinkat efter?” sa han.

“folk har blivit mycket mer effektiva,” sa jag. “alla arbetar så fort de bara kan.”

“det kan jag bara inte tro på,” sa han. från det stora rummet bakom honom kom ett högt dunkande. “vi har ju inte höjt vår produktivitet alls den senaste veckan.”

“men vi är ju redan produktiva.”

det var som att jag inte hade sagt någonting. han sa, “vi har sett över dina siffror och tyvärr märker vi att du inte varit tillräckligt effektiv i effektiviseringsprocessen för att kunna rationalisera din anställning.”

“jag tänkte att vi kanske var färdiga med att effektivisera.”

“naturligtvis är vi inte färdiga med att effektivisera,” sa han retligt. “inte bara det, men din ineffektivitet har redan sinkat oss ordentligt; nu är vi en hel vecka bakom. vi tar det självfallet på allvar. men oroa dig inte; vi har redan hittat någon som är villig att ta din plats. jag beklagar, men vi måste be dig att gå.”

“du måste inte alls be mig att gå,” sa jag, “det är ju du som bestämmer.”

“var inte naiv,” sa han. “det skulle se fruktansvärt dåligt ut i mina egna siffror om jag lät dig fortsätta såhär. tror du att ingen har ögonen på mig? nej, det är inget alternativ.” 

“så vad finns det för alternativ? jag behöver ju ett jobb.”

“det finns inget alternativ,” sa han. “tja, förutom…”

“jag har en önskan,” sa jag, “att få lära mig hur korven blir gjord.”

jag blev insläppt i korvfabrikens dånande hjärta. lukten av rökt kött fick ögonen att tåras och kinderna att klia; lukten av avlopp och menstruation; på löpande band i taket flyttades stycken från ena änden av fabrikens insida till den andra; en insida lika hög i tak som en tågstation, där bjälkar av metall försvann i en roströd dimma, gula ljus blinkade som ondsinta stjärnor; ingen himmel syntes utanför fönstret.

jag tyckte jag hörde en kvinna sjunga, på spanska som man talar det i el salvador, inget är vackrare än min sanna kärleks ögon, hans armar är som… sen hördes hon inte längre i allt oväsen.

“som bonden slaktar sina grisar måste man slakta sina viljor,” hörde jag en röst säga. vem? vem sa det? vem viskade i mitt öra? det var inte längre någon som ledde mig; handen på min axel var borta, men jag åkte framåt ändå. allt runtomkring mig rörde sig; arbetarna vid löpande band, med sänkta huvuden och skyddsmasker av plast som täckte deras ansikten; de såg mig inte, och innan jag kunde känna igen ett enda ansikte var de borta; åt andra hållet, högt ovanför oss, rycktes stycken av kött fram och tillbaka, grisar och kor och hästar och andra djur jag inte kände igen, och en vätska, köttsaft, droppade från taket och avdunstade som dimma och fick håret att klibba. ur kvarnens enorma hål kom en rosa massa, oigenkännlig.

allting i mitt liv hade lett till det löpande bandet, och under det bandet ett annat band, och ovanför chefen en annan chef, och bakom kvarnen en annan kvarn, och ovanpå kvarnen en plattform där det satt en gris, större än en människa, med fyra armar och fyra ben, ett blodigt förkläde och en kockmössa i guld. med en elkniv skar den av sina egna ben, som omedelbart växte tillbakafrån de blödande stumparna, och de avskurna lemmarna hamnade i kvarnen. den höll i brickor med trinda, svällande korvar, och med den fjärde armen pressade den konstant munnen full, tuggade och svalde, skrattandes och gråtandes på en tron av andramänniskor och grisar.

då visste jag allt om världen.

Text: Zola Gorgon
Image: Pieter Aertsen, A Meat Stall with the Holy Family Giving Alms