Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

Avtändningen

Man måste välja här i livet mellan lidande och leda.

Madame de Staël, 1800

Strider förloras i samma anda som de vinns i. Vinn lite, förlora lite – ta en massa tjack och betala för det senare. Blomstrande dekadens och drogmissbruk – utan tvekan med inspiration från fallna änglars nätverk – är återigen på uppgång. Vi på Skärselden har börjat tro att det måste finnas något mer i Avtändningen, något mer med detta lidande. Genom lidande föds vi; med din uppoffring ger du liv till själva livet. Kunde det kanske till och med vara något bra att… tända av, då och då? Trots allt kunde inte ens Gud själv låta bli att lära oss hur man snortar. Tillsammans med vårt råd av bögar, supermodeller från Ukraina, och andra lärda människor så ska vi försöka besvara denna fråga en gång för alla, och även ge de bästa tipsen och huskurerna för hur man lindrar Avtändningen. Låt oss börja:

Som du vet betalar vi ett pris för nästan allt i detta livet. Att ha roligt betalas i lidande. Att vara skamlös betalas i skam. Respekterar du dig själv så respekterar du dina egna val, betalar priset och vet varför du betalar det. Låtsas aldrig som att du inte hade något val.

Det verkar som om våra hjärnor är otroligt känsliga för kemisk manipulation. Vi vet det till och med från våra egna, personliga experiment. Många sanningar finns tillgängliga för oss, som olika frekvenser på radion. När du är hög lyssnar du på en viss frekvens och när du tänder av lyssnar du på en annan. Men det är inte den enda frekvensen.

Tänk inte på sånt du sagt och vad folk tyckte om det; på om ditt ansikte var svettigt eller om du andades konstigt. Alla var svettiga och snackade strunt. De kommer inte minnas vad du sa; du minns inte själv vad de sagt. Glöm att försöka förstå varför du betedde dig så som du gjorde när dina lemmar rördes av en parallel kraft. Antagligen betedde du dig inte ens hälften så dåligt som du tror att du gjorde, men om du faktiskt betedde dig dåligt, och om du gör det varje gång du är full eller hög – bara sluta festa med substanser, för festen tar dig i besittning på sina egna termer och ibland är de inkompatibla med civilisationens normer.

Vänskapband både kan och blir smidda under dessa omständigheter.

Men bara vissa.

Magnesium hjälper såklart alltid, men vilken idiot som helst kan berätta det. Hitta något lugnande, men ändå tråkigt, men ändå inte så tråkigt att det plågar dig. Kanske ett härligt podcast om det Byzantinska rikets historia? En stor del av podcastlyssnande sker när lyssnaren sover.

Du kommer hålla denna lindring mycket kär.

Kan hända att du tar emot den största förståelsen från profetiska eller terapeutiska drömmar där du återupplever din barndoms känslor av gränslös vrede och hopplös övergivenhet. Det är normalt att vakna förvirrad. Hjärnan jobbar hårt. Du kanske frågar dig själv, när natten går mot sitt oundvikliga slut och den oförskämda solen, om aldrig så uppskjuten, rullar upp över den gråa horisonten – du kanske frågar dig själv vad du gör med ditt liv.

Jag frågar dig också. Vad gör du med ditt liv?

Ligg i sängen och tänk på det, verkligen tänk på det, utan att få panik. Det måste väl finnas något du kan göra? Kanske kan du börja skriva drömdagbok igen, eller återupptäcka hur mycket du älskade att spela fiol. Minns du hur det var att vara barn och inte behöva något som var olagligt? När man kunde trippa loss framför ett VHS-band med mumintrollen – men vi är ju inte barn längre.

Så vad har vi åstadkommit med dagens strider? Hur trodde du att riktiga demoner skulle se ut? Det var för din egen skull som de slogs så bistert mot dig. Ketamin var en gudomlig uppfinning, farkost för den eld som ska förstöra den fallna världen. Du blev utsparkad ur himlen och ner på jorden, sen dragen från jorden ner till helvetet, sen utsparkad ur helvetet och in i klubben – det slutgiltiga slagfältet. När Greta Thunberg säger att världen ska gå under, så betyder inte det att planeten jorden kommer att upphöra att existera. “Världen” är Demiurgens värld – saker som TikTok, krig, lögner, drogkarteller, organiserad brottslighet, rapsolja, all ondska, hyra, Berghain, och så vidare, som alla ska elimineras. Vi vet alla hur Berlin förfördes med G när det smög in sig själv i klubbarna och frestade goda människor med demonisk besittning, så håll dig till tjack, Seraphimernas heta, brännande ljus.

De enda som skonas från Avtändningens värsta sidor är människor som högljutt säger att en fantastisk Avtändning väntar dem. Vad det gäller resten – vakna, alla andra har redan gått igenom detta! Nu är det över, ledsen att du missad det, glädjs över att du skonats. Striden är vunnen.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Översättning och bild: Zola Gorgon