Incel mind tricks

om man hatar sig själv kan man förälska sig i någon i hoppet om att de ska erkänna något i en som man inte vågar tro på.

sök folk som väcker en känsla av mindervärde i dig, så att deras kärlek för dig ska visa, bevisa ett värde. men det blir aldrig så, för vem vill älska någon som uppvisar en uppenbar känsla av mindervärde? bara psykopater vill vara med någon som uppenbarligen ser sig själva som mindre värda än dem själva.

och om de älskat dig – då frågar du dig vad det är för fel på dem, om de är villiga att förnedra sig till att älska dig, en värdelös person.

man sätter en fälla för sig själv – och det är också tricket. att skapa situationer som aldrig kan lyckas. uppfinner ekvationer som oavsett hur man löser dem alltid slutar på noll. 

de som fått en att känna sig värdelös, dem älskar man mest och alldeles förtvivlat., för i ögonblicket ens ego krossas får de ett enormt värde som de enda som kan sätta ihop det igen.

du ser dig själv som svag och du föraktar de svaga. du slår dig an de starkares sida. du blir mobbad och du önskar att du vore en av mobbarna. du vill varken hjälpa eller bli hjälpt av andra som lider. deras lidande gör dem svaga och fula i dina ögon; lika svaga och fula som du själv, lika hjälplösa.

man förstår inte gränsen mellan sig själv och andra. tror att andra människor bevisar något om en. att en snygg flickvän bevisar något om en: att man är den sortens kille som har en snygg flickvän. eller den sortens tjej som den sexiga killen vill ha, mycket mer än vad han vill ha andra tjejer, fastän han kan få andra tjejer. 

om han inte kan få andra tjejer, vad är han då värd?

vilken sorts kille hade behövt vara med dig? inte en kille som vore värd att ha. 

de som är värda att ha, de vänder sig bort… mot andra vyer du inte kan se men desperat vill blicka; vyer utan dig, oförstörda snölandskap utan smutsiga mänskliga fotspår.

du vill inte ha den tjej som är nördig och osäker som dig, du vill ha den tjej som den killen du önskade att du vore som har, för då hade du varit som honom, utvald av den kraft som skapar och formar världen. 

du ser tjejer eller killar som är som dig och du vämjs, du äcklas, det är som när man hör sin egen röst inspelad för första gången – låter jag verkligen sådär? ser det ut så när jag skrattar? fruktansvärt. man vill inte känna igen sig själv, man vill bytas ut. det man saknar söker man i andra. 

och vad är det de har som man själv inte har? det där undflyende ljuset. du, som för alltid går bort ifrån mig, du som aldrig kommer. det som skiner, kraften att revolutionera världen. guds andedräkt, skönheten. att inte bara känna den utan att vara den. att vara den utan att veta att man är den och leva i evig nåd.

är det inte underligt när man märker att någon projicerar saker på en? när de ser en är det som en månförmörkelse; något annat, mystiskt, rör sig över ens ansikte, i utrymmet där betraktarens ögon träffar det som strålar. där och då vet man: jag kommer att göra dig besviken, för det du vill att jag ska ge dig är ingenting som någon människa kan ge. 

allt jag kan ge dig är detta: att jag är den jag är, och att jag är det när du är med mig.

blir man väl älskad tänker man att man måste ha lurat dem. att man fått dem att tro något om en själv som inte är sant; att man är bättre än vad man egentligen är. och hur mycket man än har önskat att någon annans kärlek för en ska bevisa just detta – att man faktiskt ÄR bättre än vad man tror att man är – så känns beviset plötsligt falskt och opålitligt. och återigen måste kärleken bevisas, under svårare och svårare prover.

så du tror att du älskar mig? det tror du? men hade du älskat mig om jag var otrogen mot dig? om jag hånade dig framför dina vänner? om jag sårade dina känslor och ignorerade dig när du ville komma åt mig? är jag så älskvärd att jag är värd det? hade du älskat mig om jag sket på mig, hällde syra över mitt eget ansikte, blev nazist? nähä? då har du väl aldrig älskat mig. 

först vill man vara så vacker att alla som ser en måste älska en. sen säger man, sviket och misstänksamt: men älskar du mig bara för att jag är vacker?

den villkorslösa kärleken. att söka en kärlek som aldrig kan förnekas. man kunde kalla den gudomlig om man tror på att den finns. men

det är det som är grejen – hur många gånger nån än säger “jag älskar dig” kan såna människor inte tro det i mer än tre minuter. så de söker obesvarade känslor och dödlägen, för att vänta på frälsning håller hoppet om frälsning vid liv. de vägrar erkänna något så bräckligt och alldagligt som den verkliga mänskliga kärleken.

inte bara våra älskare eller kärleksobjekt får lida; alla andra våra nära får lida, eftersom de står nära oss och vi avskyr oss. hade du inte stått så nära mig och visat vart jag slutar, då hade jag varit oändlig; då hade jag kunnat vara det jag önskar att jag vore, men du, med din kärlek för mig och dina töntiga intressen och dina brister – du ringar in mig mig. 

visst är det sant att jag med djupaste desperation och förtvivlan älskar en värld som varje dag går förlorad, att jag älskar friheten när den slipper ur mitt grepp. men vad kan mina vänner råda för det?

är man inte den bästa, coolaste, mest åtråvärda, då måste man vara en total nolla. det kan inte bara vara det att man är normal, emotståndlig för många, för andra tilltalande nog. då vore man ju som alla andra, och det kan man inte tolerera; man måste bevisa att man är något mer, oemotståndlig, och om inte det, odräglig, ohjälpligt fördömd.

så tror man att man tar sin plats i himlen, bredvid upp-och-nervända helgon, som helgonet av den eviga förlusten. ett idiotiskt trick egentligen; att sumpa sin enda chans att uppleva, om bara för en kort stund, det som mest liknar paradiset på jorden. att aldrig ge sig själv den kraft som skapar världar.

vi tror att vi inte är älskade. problemet är inte det. problemet är att vi inte älskar andra människor. vi är inte villiga att ge dem någonting. visst, man kan tänka att “om de bara gjorde så och så, då skulle jag älska dem”, som att man behövde tillåtelse, men låt oss vara ärliga – hade de gjort som du önskade, då hade målstolparna ändå flyttats, tills de äntligen når det dödläge du söker, där ingen kan göra dig nöjd. man måste älska dem först. vare sig man vinner på det eller inte. som att vinst eller förlust skulle betyda något. vem eller vad räknar egentligen poäng? den enda verkliga förloraren är den som inte spelar.


Text och bild: Zola Gorgon

Incel Mind Tricks

If you hate yourself, you can fall in love with someone in the hope that they’ll recognize something in you which you don’t even dare to believe in. 

Seek out people who trigger your insecurity, so that their love for you will show and prove your value. But it never works out, because who wants to love someone who obviously sees themselves as inferior? Only psychopaths want to be with people who see themselves as less worthy than themselves.

And if they do love you – then you’ve got to ask yourself what’s wrong with them, if they’re willing to degrade themselves enough to love someone like you – a worthless person.

You put a trap for yourself – and that’s the whole trick. You put yourself in situations which cannot go well. You invent equations which, regardless of how you solve them, always come out to zero. 

Most of all and most desperately you love the ones who made you feel worthless, since the moment they crushed your ego, they gained immense value as the only ones who can restore it.

You see yourself as weak and you despise the weak. You take the side of the strong. You’re bullied and wish you were one of the bullies. You neither want to help or be helped by others who suffer. Their suffering makes them weak and ugly in your eyes; as weak and ugly as you, and no help to you whatsoever.

You don’t see the boundary between yourself and others. Think other people prove something about you. That a hot girlfriend proves something about you: that you’re the kind of guy who has a hot girlfriend. Or the kind of girl that the hot guy wants. Wants much more than he wants other girls, even if he can get other girls. 

If he can’t get other girls, what is he even worth?

What sort of guy would have to settle for you? Not a guy worth having. 

The ones worth having, they turn their faces away… towards other views which you cannot see but desperately want to catch; views that exclude you, untouched snow landscapes without dirty human footsteps.

And you don’t want the girl who’s nerdy and insecure like you, you want the girl that the guy you wish you were had, because then you’d be like him, chosen by the power that creates and shapes the world. 

You see guys or girls like yourself and you’re repulsed, like when you hear your own voice recorded for the first time – do I really sound like that? Do I look like that when I laugh? You don’t want to recognize yourself, you want to be exchanged. You seek what you don’t have in other people.

And what is it they have that you don’t? That elusive light. You, who always walk away from me, you who never comes.The shining thing, the power to revolutionize the world. The breath of god, beauty. Not just to feel it but to be it. To be it without knowing that you are it, living in eternal grace.

Isn’t it strange when you notice someone projecting onto you? That they look at you, and it’s like a lunar eclipse; something else, mysterious, moves across your face, in the space where the eyes of the observer meet that which shines. There and then, you know: I will disappoint you, because what you want from me can’t be given by a human being.

All I can give you is this: That I am who I am, and that I am that when you’re with me. 

If someone loved you, you’d think you must have fooled them. That you must have made them believe something about you which isn’t true, that you’re better than what you really are. And regardless of how much you wished that their love for you would prove this – that you actually ARE better than you think – suddenly the proof feels false and unreliable. And once again love must be tested by more and more difficult trials.

So you think you love me? That’s what you think? But would you still love me if I cheated on you? If I made fun of you in front of your friends? If I hurt your feelings and ignored you when you needed me? Would you love me then, still,would I be worth it? Would you love me if I shat myself, poured acid over my own face, became a nazi? No? You wouldn’t? Then I guess you never loved me. 

At first, you want to be so beautiful that everyone who sees you has to love you. Then you say, hurt and suspicious: but do you only love me because I am beautiful?

Unconditional love. Seeking a love which can’t be denied. You might call it divine if you believed in it. But —

That’s the thing – no matter how many times someone says “I love you”, people like that can’t believe it for more than three minutes. So they seek uncertainty in unanswered feelings and deadlocks, because being uncertain, awaiting salvation, keeps the hope of salvation alive; refuses to recognize anything so brittle and mundane as actual human love.

Not only our lovers and love objects get to suffer; everyone else close to us gets to suffer, because they’re close to us and we hate us. We think, if you hadn’t stood close enough to me to show me where I end, then I would be infinite: then I’d be what I want to be, but you, with your love for me and your lame interests and all your flaws – you’re the one who limits me. 

Admittedly it’s true that I, with deep desperation and despair, love a world that is lost every single day, that I love freedom when it slips out of my hands. But what can my friends do about that?

If you’re not the best, coolest, most desirable, then you’ve got to be a total nobody. It can’t just be that you’re normal, resistable to many, to some people appealing enough. That’d mean being like other people, and that’s impossible to live with; you’ve got to prove that you’re something more, irresistable,and if not that, loathsome, helplessly damned.

So you believe you take your seat in heaven, next to up-side-down saints, as the saint of eternal loss and losing. An idiot’s trick, really; to waste your only chance to experience, if only for a short moment, what’s most like paradise on earth. to never give yourself the power that creates worlds.

We think we’re not loved. That’s not the problem. The problem is that we don’t love other people. We aren’t willing to give them anything. Sure, you can think that “if they only did this and that, I would love them,” as if you need permission, but let us be honest – if they’d done what you wanted, the goalposts would be moved again, until they finally reach the deadlock you seek, where nothing can satisfy you. You’ve got to love them first. Whether you gain from it or not. As if gain or loss would mean anything. Who or what is even keeping the score? The only real loser is the one who won’t play.


Text and image: Zola Gorgon