Morgonmässa

Note to self. Försök inte göra så mycket. Bli bättre på att lyssna. Var nyfiken. Mag-andas. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything. 

Jag sitter frusen i bänken och det känns pinsamt att röra sig. Vi har gått långt, och luktar säkert. En timme längs motorvägen eftersom mobilerna är döda och det var den enda vägen vi visste

Det är morgon och ljust och halsen är svart av cigaretter när jag inser att jag typ hatar mig själv? Inte för i natt. Jag inser att jag hatade mig själv innan jag gick ut. 

Stella sitter bredvid mig på knä, vita träningsbyxor mot bönebänkens röda sammet. 

Hon är mycket allvarlig, men ändå rolig, eftersom det är omöjligt att veta vad hon tänker när hon går ner på knä och reser sig upp, knäpper händerna, tillsammans med församlingen. Hon ser ut att ha kommit i kontakt med något slags arkaiskt lidande, medan jag bara skäms över vad jag gjorde igår. Mitt lidande är samtida, mjukt och fuktigt. Torkar ut till ikväll.

Jesus-skulpturen i trä ser sjukare ut än den glada i Sverige. Han är benig, liten och grå. Jag vet inte om den är gammal och sliten eller om de gjort den så att han ska se så eländig och lidande ut. 

Gud gjorde sin son till människa för att kunna dela människornas lidande.

Hade gud kommit ihåg att göra så att Jesus var tvungen att känna den obehagliga pendelrörelsen från det roliga till det ledsna? Att följa en tanke med hopp och tillförsikt som plötsligt dyker ner i något ogrundat och djupt? Det tillståndet där man skrattar, skriker, heilar och plötsligt mitt i allt inser att man vill hem.

Lidande för mig är att skriva listor på saker man ska förändra med sig själv istället för att förändra allt. Stella förändrade allt för längesedan och därför är hennes lidande arkaiskt. Som Jesus är hon grundledsen.

Obehaget om kvällarna. Jag brukar vända mig hit och dit för att slippa kännas vid hur mörkret faller fort över det jag inte hunnit städa. Blodet samlas i mina lymfkörtlar. Folk säger “mörkret är kompakt”, men det är inte det … 

“Snygg präst,” viskar Stella så jag tittar upp. Det är inte det att han är snygg, men han ser ut “som oss” och läser med en mörk, sexig röst som vibrerar på ett sätt som hade kunnat vara mästrande men prästen drar ut på inledande och avslutande vokaler, fyller ut mellanrummen med “eh” och “um”, det är som han vill distansera sig från sin predikan. Som att han skäms lite och försöker skämta bort det.

Han är som jag, tänker jag. Han har aldrig förändrat allt.  Vem är det han söker när han ålar sig sådär framför församlingen? Är det mig?

Jag påminns om våren, obehaget försvinner. När man blir kär i april… Om jag hade varit prästfru. Jag hade varit så fokuserad att allt det där svarta blivit till bakgrund.

Vi måste prata med prästen, säger jag till Stella. Så vi frågar honom hur länge han jobbat som präst. Ett halvår säger han. Jag presenterar mig och säger att jag heter Francis. När vi lämnar kyrkan säger jag till Stella hur det kändes anmärkningsvärt hur prästen inte fick mig att hata mig själv, inte för att han var trevlig eller varm men att jag kunde se hur flackande hans tankar var, så att jag tyckte jag hade distans till hans åsikter om mig.   Det är det folk aldrig ger en – det där luftiga utrymmet man längtar efter. Jag blir kär i folk som ger mig det där luftiga utrymmet jag alltid längtar efter. Distans.

Jag måste gå och bikta mig, det är min enda chans att tala ensam med honom. Det är jag, viskar jag genom gallret. Francis. 

Jag är långt borta, men alldeles nära, viskar han genom predikbåset. Min mun, torr, han är långt borta, jag öppnar och stänger munnen, nafsar mekaniskt som en sköldpadda. Jag tryckte mig till rätta, bakåt mot stolen, mitt säte sväller, äter av båset. Närmare, säger han. Mina händer hittar en bröstvårta, en stenkula. Ju längre bort han är, desto närmre. Han fyller hela min mun, färgskimrande, svällande. Reformationen betydde slutet på förlåtelsen. Min panna guppar, som jag stångar luften, jag stångar hans bröst, men han är inte där.  Han kunde smakat socker i stenkulan, färgskimrande saft. Jag skulle behöva läsa Decreation nu. Mina fingrar råkar hela tiden halka av min bröstvårta eftersom jag inte slutar dallra. Skrattar han åt mig? Jag tryckte mina bröst emot varandra. Vad är hans riktiga namn? Allt fett var i mina händer. Jag ville båda skulle vara i hans mun. Var jag en reformator? Jag samlar ihop sidorna av mina bröst. 

Nästa söndag, på predikan, har jag varit nykter hela veckan, duschat på morgonen och har fina kläder som jag tvättade i torsdags redan. Prästen väntar på att jag ska komma fram.

Hans blyghet känns som en ljuslåga, som flämtar och brinner ut, eller ett stånd som plötsligt kommer av sig, och kryper ihop. Men jag följer ändå min plan, går ändå fram till honom med lappen med mitt telefonnummer på och sätter i hans hand. 

Ute på gatan skriver han till mig. Luften sval och fuktig. Du känns så nära nu, skriver han. Jag ska aldrig tillbaka till den kyrkan igen. 


Text: Fredrika Flinta
Bild: Zola Gorgon

Morning mass

Note to self. Try not to do so much. Become a better listener. Show curiosity. Breathe from the belly. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything.

I’m frozen to the pew and it feels embarrassing to move. We’ve walked far, and I bet we smell. An hour along the highway since our phones are dead and it’s the only way we knew. 

It’s morning and bright and my throat is black from cigarettes when I realize that I, like, hate myself? Not because of what I did tonight. I realize that I hated myself before I left the house to party.

Stella’s kneeling next to me, white tracksuit pants against the red velvet of the prayer bench.

She’s very serious, but still funny, since it’s impossible to know what she’s thinking when she kneels and rises, clasps her hands, at the same time as the congregation. She seems to have come into contact with some kind of archaic suffering, while I’m merely ashamed about last night. My suffering is contemporary, soft and moist. Dry by the evening.

The wooden Jesus sculpture looks sicker than the happy one in Sweden. He’s bony, small and grey. I don’t know if it’s old and worn or if they’ve made it that way for him to look that sad and miserable.

God made his son a human, so he could share in the suffering of men. 

Did God remember to make sure that Jesus also had to feel the unpleasant pendulum movement from fun to sad? To follow a thought with hope and faith and suddenly dive into something bottomless deep? That state where you’re laughing, screaming, heiling and suddenly in the middle of it all realizing that you want to go home.

For me, suffering means writing lists of things you’re gonna change about yourself, instead of changing everything. Stella changed everything a long time ago and that’s why her suffering is archaic. Like Jesus’, her sadness is fundamental.

Uncomfortable evenings. I toss and turn so I don’t have to feel how the darkness falls fast over things I haven’t had time to clean. Blood collects in my lymph nodes. People say “the darkness is compact”, but it is not…

“Hot priest,” Stella whispers, so I look up. It’s not that he’s hot, but he looks “like us” and is reading with a dark, sexy voice. It’s not that he’s hot, but rather tall and slim, a flat body, and his voice vibrates in a manner that might have been domineering but he draws out initial and final vowels and fills the spaces between with “eh” and “um”, as if he wants to distance himself from the words in his sermon. Like he’s a little bit embarrassed and wants to turn it into a joke.

He’s like me, I think. He’s never changed everything. Who’s he looking for when he’s preening like that before the congregation? Is it me?

I’m reminded of springtime, when discomfort disappears. When you fall in love in April … if I’d been the wife of a priest. I’d be so focused on him that all that black stuff just turns into background, wallpaper.

I tell Stella I need to speak to the peirst. We go to talk to the priest, we ask him how long he’s been a priest. Half a year, he says. I present myself and say my name is Francis. As we’re leaving the church, I tell Stella how it felt remarkable, the way the priest didn’t make me hate myself, not because he was nice or warm but because I could see the ways his thoughts drifted, so I thought I had a distance from his opinions about me.

That’s what people never give you – that airy space you long for. I fall in love with people who give me that airy space I always long for. Distance.

I’ve got to go and make confession, it’s my only chance to speak to him alone. It’s me, I whisper through the lattice. Francis.

I’m far away, but very close, he whispers through the confession booth. My mouth, dry, he’s far away, I open and close my mouth and nibble mechanically, like a turtle. I pushed myself into position, pressed to the chair, my seat swells and starts swallowing the booth. Closer, he says. My hands find a nipple, a marble. The further away he is, the closer. He fills my entire mouth, iridescent, swelling. The reformation meant the end of forgiveness. My forehead beats against the air, butts against his chest, but he’s not there. He could have tasted sugar in the marble, iridescent juice. I need to read Decreation now. My fingers keep slipping off my nipple since I can’t stop trembling. Is he laughing at me? I pressed my breasts together. What’s his real name? All fat was in my hands. I wanted them both in his mouth. Was I a reformer? I collect the sides of my breasts. 

The following Sunday, during the sermon, the priest waits for me to come forwards. I’ve been sober all week, showering in the morning and wearing beautiful clothes which I’d washed as early as Thursday.

His shyness is like a flame, gasping and burning out, or a hard-on that suddenly looses track of itself and curls up. But I follow my plan regardless, still walk up to him with the slip of paper with my phone number on it and put it in his hand.

Back on the street, he writes to me. The air is cool and moist. You feel so close right now, he writes. Never am I ever going back to that church.


Text: Fredrika Flinta
Translation and image: Zola Gorgon