Min avtändning

“För min hälsas skull,” tänker jag automatiskt varje gång jag häller några frysta ärtor i mina snabbnudlar.

Jag lägger mig i min sarkofag, som är min säng när den är täckt av linnelakan i fel storlek, och när gardinerna bredvid sängen är sammandragna och det är mjukt och mörkt i rummet som i den snälla graven. När gifterna går ur min kropp bildas en bultande klump av smärta snett bakom mitt högra öga, lika stor som en vindruva. Ibland när det varit riktigt illa har jag lagt mig med en påse frysta ärtor eller sojafärs på ögat och känt den långsamt smälta och räknat ner timmarna. Tiden är min räddare. Så länge klockan går framåt är jag inte fast för evigt i ett nu som känns outhärdligt men som en dag kommer vara över.

Det hade verkligen kunnat vara värre. 2013, efter ett illegalt rave i en övergiven postsorteringsstation där jag förföljts av elaka hallucinationer som talade med mig, drack jag en slurk apelsinjuice framför spegeln och spottade omedelbart ut den. Det kändes som om min hals snörptes ihop. Det kändes som att jag skulle dö. Det var syran i apelsinerna. Jag synade min gom och hals i spegeln med munnen vidöppen. Jag hade rökt så mycket och gjort så mycket med tungan mot gommen att den fyllts med blåsor som nu gått upp. Fylld av små brännhål, som Freddie Kruegers hud.

Bränd. Alla säger alltid att de ska ändra sig, men ingen gör någonsin det. Pendeln går från handling till ångest. Framåt går den inte, bara från sida till sida. 

Mike ringde mig ofta sent på natten när han var orolig eftersom han avtände. Han festade mycket, flera dagar i rad, för hans föräldrar bodde utanför staden och det var så dyrt att åka hem. Jag gillade att han ringde mig, min tidszon var en timme framför hans och dessutom var jag ensam i det där borgerliga kvarteret där jag inte hade några vänner och det var så tyst på natten. Då gick jag med telefonen till en bar och drack vin där medan jag talade med honom, som om jag satt på baren med en vän. Jag tröstade honom gärna när han oroade sig. Jag måste ändra på mitt liv! sa han alltid till mig, men nästa vecka ringde han igen.

I huvudet ser jag bilder av äckliga primordiala varelser, som om min visuella fantasi försöker komma ihåg hur saker sitter ihop men inte riktigt lyckas. Den uppfinner levande varelser från början med vag referensram. Människor med för många ögon och underliga tuber i huden, eller små varelser som bara är dessa underliga, köttiga tuber. Det gäller att inte bli rädd för det som ens egen fantasi visar en, oavsett hur äckligt det är. Vissa saker kan man inte hjälpa.

Det är lätt att falla in i en spiral av självrannsakan där man ifrågasätter allt man har gjort under kvällen. För de flesta någorlunda funktionella människor är sprit och droger ett sätt att närma sig andra människor på ett obundet, otvunget sätt, där social kontakt blir öppnare, ärligare, mer positivt emotionellt laddad och framförallt mer stimulerande. Man kan säga vad som helst. Där och då öppnas det plats för ett möte mellan två själar, känner man, men efteråt, när mötet är över, gräms man över att ha visat sig själv. Man kan tänka på olika fula ljud man gjort när man skrattat och om man är dålig på att knulla. Sånt är bättre att inte tänka på, för det tjänar inget till att analysera sig själv.

När jag gick på högstadiet tyckte jag och min enda vän att alla som drack sprit var värdelösa fjortisar. Det roligaste vi visste var att äta typ ett kilo lösgodis och spela Playstation 2 tills vi svimmade av sockercrashen. På gymnasiet blev det andra bullar. Minsann. För de sa att jag hade ADHD och skrev ut en medicin till mig, en slags långsamma amfetaminer. Jag var så deprimerad den vintern att jag inte kunde göra någonting. Jag gick för att träffa mina vänner och efter 30 minuter gick jag hem igen. Det var så mörkt och kallt, inne och ute, och alla lampor sken med ett sjukligt gult ljus som fick mig att drömma mardrömmar om ondskefulla händelser på mörka bowlingbanor och rullskridskoarenor. Det gjorde så ont. “Det” var inget särskilt. “Det” var allt. Det hände att jag tog en 5-6 methylfenidatpiller på en och samma gång, för att orka prestera socialt, typ när mina kompisar firade sina födelsedagar. Jag minns hur jag efter ett sådant firande satt uppe till sex på morgonen medan alla andra sov, skakande av ångest, och skrev långa, paranoida dagboksinlägg om en kille vi träffat på bussen på vägen hem. Jag skrev dem på japanska, jag kollade upp alla ord var för sig. Det var viktigt att hålla mina observationer hemliga. När man tänder av kan man få för sig konstiga saker. 

Methylfenidat är det värsta vad det gäller ångest och paranoia på avtändningen. Kanske meth är värre. Jag har inte så mycket erfarenhet med meth, men jag rekommenderar defintivit ingen att festa på dampmedicin. Man går runt som en robot och pratar bara om sig själv med tusentals främlingar samtidigt som hjärtat förblir iskallt och själviskt. Senare tog jag det för att kunna supa längre utan att somna eller spy, och lyckades så bra att jag några gånger kanske gav mig själv ordentlig alkoholförgiftning. Jag låg och spydde i sängen i flera dagar, kunde inte ens ta en alvedon eller dricka vatten, tills Rhiannon kom hem till mig med en flaska magnesiummedicin som smakade som mynta och krita.

Min barndomskompis och jag tog nåt starkt darkwebtjack som man var tvungen att “tvätta” innan man tog det så man inte brände sönder näsan. 48 timmar senare kunde vi fortfarande inte sova men vi var båda två paranoida som fan och tog en puls som låg på 120. Vad hjälper mot hög puls? Googlade vi. Eller typ, “hur man stöttar hjärtat”. Det stod nåt på internet om Omega3, eller kanske Omega6. Rapsolja hade mycket omega-fetter i sig, så det slutade med att vi shottade det.

Slutet gott allting gott. 2015, i djupet av Catford klädde vi upp oss för Halloween och snortade riktigt uselt MDMA och sen gick Zeynab och hennes psykotiska flickvän och klättrade på byggställningarna på huset bredvid. Hennes flickvän rusade in och sa att Zeynab fallit från en ställning till den andra och “bonkat huvet” så hårt i cementgolvet att hon svimmat av. 

“Det är lugnt, det är lugnt!” sa Zeynab, klättrade in genom fönstret, och spydde plötsligt upp liter av illrosa Cherry Lambrini över golvet. Vi tog med henne till akuten och lämnade henne där, hon och hennes psykotiska flickvän, och sen gick jag och Rachel på en katolsk mässa, fortfarande i våra halloweenkläder, med malande käkar. Vi trodde det skulle vara en “kul grej”, men där stod vi och tände av i en kongregation så hjärtlig och välkomnande att vi kände oss som skurkar. Så när den socialistiska pastorn erbjöd sakramentet sa jag, nej, ge mig bara en välsignelse. Är du säker? sa han så tyst att ingen hörde, och sedan välsignade han min panna. Jag kände det verkligen – att jag blev välsignad.

Skriva kan man alltid, rita kunde jag en gång, men jag har glömt det. Vad folk skriver på avtändning påminner lite om vad folk skriver när manin börjar klinga av. De bråkar med sin egen ångest, försöker förhandla, argumentera, försvara sig själva. Min vän visade mig en text hen skrivit på avtändning, fyra täta, osammanhängande sidor, där hen skrivit om mig: att vi uppenbarligen båda två var kära i varandra och må gud låta mig läsa hens tankar. Jag fattade verkligen vinken och vi knullade samma natt. Sen stack jag hem, och tände av.

Svenska tonåringar söp som om de ville dö. Min kompis spydde på Valborg. Han spydde upp en 5-6 fimpar. De av mina vänner som hade riktiga mentala problem – och det fanns en del och de hade verkligen problem – blev inlagda på psyket, alltid på psykosavdelningen, det fanns ingen plats på någon annan avdelning. Där blev de polare med de andra enda normala på psyket vilket var de som sålde koks och heroin.

Det minsta man kan göra för sig själv när man ska tända av är att ta en ordentlig dusch och sedan bädda den säng man kommer att tvingas ligga i. Att tända av är en sak, men att göra det på helt förvridna lakan, med lukten av cigg fortfarande i håret, det är att tortera sig själv mer än vad man förtjänar. Sen är det trevligt att ha isglass i frysen. Äta en sallad kanske, men låt oss vara ärliga mot oss själva om vilka vi är och vad vi kommer göra. Hade vi varit sådana som valde sallad över snabbnudlar hade vi väl inte legat här nu i mörkret.

“Jag ska aldrig dricka igen efter idag” skriver Ian till mig. Men det kommer han göra, jag också. Vissa drabbas av en fruktansvärd skuld varje gång de gjort något utsvävande. Man tänker sig att man ska vara på ett visst vis, bete sig på ett visst vis. Under avtändningen ber man till gud om förlåtelse, men en vecka senare är man redo för samma, man har redan glömt. Jag förstår inte varför man ens ska skämmas, vad det ska tjäna till. Skam och ångest är helt maktlösa vad det gäller att få en att ändra på något. Det kan verkligen vara extremt roligt att festa.


Text: Zola Gorgon
Bild: iStock

Mitt livs kärlek

Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!

Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.

Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”

Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —

Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.

Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?

Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också. 

Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.

Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt. 

En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.

Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.

Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.

När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.

Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.

Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?

Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju. 

Mitt livs kärlek.

Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv. 

Då är man äntligen på änglarnas våglängd.


Text och bild: Zola Gorgon

Avtändningen

Man måste välja här i livet mellan lidande och leda.

Madame de Staël, 1800

Strider förloras i samma anda som de vinns i. Vinn lite, förlora lite – ta en massa tjack och betala för det senare. Blomstrande dekadens och drogmissbruk – utan tvekan med inspiration från fallna änglars nätverk – är återigen på uppgång. Vi på Skärselden har börjat tro att det måste finnas något mer i Avtändningen, något mer med detta lidande. Genom lidande föds vi; med din uppoffring ger du liv till själva livet. Kunde det kanske till och med vara något bra att… tända av, då och då? Trots allt kunde inte ens Gud själv låta bli att lära oss hur man snortar. Tillsammans med vårt råd av bögar, supermodeller från Ukraina, och andra lärda människor så ska vi försöka besvara denna fråga en gång för alla, och även ge de bästa tipsen och huskurerna för hur man lindrar Avtändningen. Låt oss börja:

Som du vet betalar vi ett pris för nästan allt i detta livet. Att ha roligt betalas i lidande. Att vara skamlös betalas i skam. Respekterar du dig själv så respekterar du dina egna val, betalar priset och vet varför du betalar det. Låtsas aldrig som att du inte hade något val.

Det verkar som om våra hjärnor är otroligt känsliga för kemisk manipulation. Vi vet det till och med från våra egna, personliga experiment. Många sanningar finns tillgängliga för oss, som olika frekvenser på radion. När du är hög lyssnar du på en viss frekvens och när du tänder av lyssnar du på en annan. Men det är inte den enda frekvensen.

Tänk inte på sånt du sagt och vad folk tyckte om det; på om ditt ansikte var svettigt eller om du andades konstigt. Alla var svettiga och snackade strunt. De kommer inte minnas vad du sa; du minns inte själv vad de sagt. Glöm att försöka förstå varför du betedde dig så som du gjorde när dina lemmar rördes av en parallel kraft. Antagligen betedde du dig inte ens hälften så dåligt som du tror att du gjorde, men om du faktiskt betedde dig dåligt, och om du gör det varje gång du är full eller hög – bara sluta festa med substanser, för festen tar dig i besittning på sina egna termer och ibland är de inkompatibla med civilisationens normer.

Vänskapband både kan och blir smidda under dessa omständigheter.

Men bara vissa.

Magnesium hjälper såklart alltid, men vilken idiot som helst kan berätta det. Hitta något lugnande, men ändå tråkigt, men ändå inte så tråkigt att det plågar dig. Kanske ett härligt podcast om det Byzantinska rikets historia? En stor del av podcastlyssnande sker när lyssnaren sover.

Du kommer hålla denna lindring mycket kär.

Kan hända att du tar emot den största förståelsen från profetiska eller terapeutiska drömmar där du återupplever din barndoms känslor av gränslös vrede och hopplös övergivenhet. Det är normalt att vakna förvirrad. Hjärnan jobbar hårt. Du kanske frågar dig själv, när natten går mot sitt oundvikliga slut och den oförskämda solen, om aldrig så uppskjuten, rullar upp över den gråa horisonten – du kanske frågar dig själv vad du gör med ditt liv.

Jag frågar dig också. Vad gör du med ditt liv?

Ligg i sängen och tänk på det, verkligen tänk på det, utan att få panik. Det måste väl finnas något du kan göra? Kanske kan du börja skriva drömdagbok igen, eller återupptäcka hur mycket du älskade att spela fiol. Minns du hur det var att vara barn och inte behöva något som var olagligt? När man kunde trippa loss framför ett VHS-band med mumintrollen – men vi är ju inte barn längre.

Så vad har vi åstadkommit med dagens strider? Hur trodde du att riktiga demoner skulle se ut? Det var för din egen skull som de slogs så bistert mot dig. Ketamin var en gudomlig uppfinning, farkost för den eld som ska förstöra den fallna världen. Du blev utsparkad ur himlen och ner på jorden, sen dragen från jorden ner till helvetet, sen utsparkad ur helvetet och in i klubben – det slutgiltiga slagfältet. När Greta Thunberg säger att världen ska gå under, så betyder inte det att planeten jorden kommer att upphöra att existera. “Världen” är Demiurgens värld – saker som TikTok, krig, lögner, drogkarteller, organiserad brottslighet, rapsolja, all ondska, hyra, Berghain, och så vidare, som alla ska elimineras. Vi vet alla hur Berlin förfördes med G när det smög in sig själv i klubbarna och frestade goda människor med demonisk besittning, så håll dig till tjack, Seraphimernas heta, brännande ljus.

De enda som skonas från Avtändningens värsta sidor är människor som högljutt säger att en fantastisk Avtändning väntar dem. Vad det gäller resten – vakna, alla andra har redan gått igenom detta! Nu är det över, ledsen att du missad det, glädjs över att du skonats. Striden är vunnen.


Text: Ian Memgard & Zola Gorgon
Översättning och bild: Zola Gorgon

Musiken

Vad menar du med det? Du sa att jag skämtade om dina nya skor. Varför säger personen som känner dig så väl att du är en bedragare? Jag är en man som bryr sig om dig. Jag tror att du är min älskling. Något överraskade mig idag. Du kom för att kyssa mig på munnen. Du la kuken i min hand och kallade mig din lilla herde. Vad letar du efter? Jag har träffat de andra männen och de säger att du är okej. Sluta bedra. I så fall kanske det är dags att skilja sig från henne och gå vidare. Du informerar mig personligen att din fru kommer att skicka mig ett e-postmeddelande för att utbilda mig. Snälla, berätta den historien igen. Den om det röda lotustemplet i brand. Du är bara sådan. Du behandlar mig som ditt mycket stygga barn.

Herregud, vilken röra det är att följa dig överallt i Berlin. Mina stackars ben ger alltid vika för dig. Jag vill berätta om alla dåliga saker du gör. Jag försökte göra det en gång, avsides, efter jobbet. Jag håller fast vid Jesus och flyr. Jag ser att du är en idiot. Vad kan jag säga om dig? Vilken förebild är du för gifta män? Ingen som helst förebild. Kan kärlek vara vackrare än vad människor går med på att göra den till? Du frågar vad som har hänt med min attityd. Jag är fortfarande samma man som dör för dig. De andra ser oss. Jag ljuger inte för någon. Varför skickar du ett mejl till mig och säger att du bara skojar? För att inte tala om att din fru ligger på sjukhuset. Du gör en hemsk sak. Du gör något fel.

Nu ser du det framför dig. Det där med rosorna. En brand bröt ut och du lät nästan ha ihjäl oss. Saken var färdig för dig att följa. Varför står du med ryggen vänd mot mig? Världens politik har ingen plats här. Ordet, ordet används omväxlande med ordet. Du är en bedragare. Fred vare med dig. I spelet om och inför promiskuiteten är dina händer bleka och klockorna ringer. Varför lyssnar du inte på mig? Några av dessa musiker blir våra älskare redan innan vi träffar dem. Föreställ dig nu att du sitter på en pub någonstans i centrala Nairobi och ser honom dansa.

Alla barndomsminnen kommer upp i dessa sånger. Jag var 7 år gammal. Jag ville sluta skolan på grund av låtarna. Jag förlåter dig allt när musiken börjar spelas. Det är därför du vill att jag ska besöka din fru på sjukhuset, det med det nyinstallerade musiksystemet. Musik botar de sjuka, förklarar du för mig. Du säger att du inte är välinformerad, så ring mig. Jag ska prata med dig och informera dig helt tills du förstår. Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Ditt namn är Yatsko. Har du någonsin hört talas om en man som heter Yatsko? Ditt mellannamn är Fabrice, så det är vad jag kallar dig. Du säger att du är från Venedig. Du säger att du tar mig dit en dag. Jag vet att du är från Granada. Sluta ljuga för mig, Fabrice.

Du beter dig som att du slåss med Napoleon. Varför bedrog du din fru? Du började skrika på mig. Vem utmanade du? Jag bestämmer mig för att lämna dig och du blir sjuk. Din hy liknar nu den hos en banan. Jag tror aldrig att jag kommer att se dig igen. Den enda trolldom jag vet har varit att be. Du söker min ersättare förgäves, min kära. Jag hör att din fru mår bättre. Tack för bilderna du lämnade till mig. Jag har verkligen kommit för att uppleva upplevelsen. Alltid trogen din hunger hänger du fortfarande på stan, och taxichaufförerna vet alltid var de ska hämta dig. Efter att en gång ha tillfredsställt alla dina önskningar, i barerna som du alltid gillar att besöka, så rapporterar väggarna fortfarande för mig vad du gör. Lycka till, Fabrice. Hitta ett sätt att förlåta mig.

Du var inte lätt att ha att göra med, men jag är fotokopian, helt och hållet din pojke. Vilken nytta är skönhet för mig när det inte finns någon i närheten som kan beundra den? Du brukade filma mig och alla roliga saker som jag brukade göra. Någon sa till mig att du gjorde en film. Jag förutsåg situationen genom att ringa producenten klockan 06.00 för att fråga honom om han kunde bränna filmen. Det gjorde han. Du vill hänga mig för det jag har gjort, men det spelar ingen roll, jag har redan allt. Det är meningslöst att försöka komma ihåg mig. Min mamma ringer mig varje dag för att fråga mig hur jag mår. Hon ser till att jag är hemma vid den tiden för att svara på hennes samtal. Har du slutat röka? Dricker du mindre? Studerar du? Min kära son. Kommer du att må bra? Umgås du fortfarande med den där mannen? Behöver du lite pengar? Jag börjar skratta. Oroa dig inte för mig. Rykten.

Jag förvandlar mig till en sjökapten och lägger till vid varje hamn, där mina älskare väntar på mig. Vi startade nästan ett bråk i Porto, eftersom vi bar vapen i våra shoppingpåsar inne på Castelo Vermelho. Stort misstag. Domstolarna kommer att stänga under dagen. Många trodde att de skulle dö. De såg att vi letade efter våld. Deras hjärtan bultade för att vi skulle älska dem. De var inte rädda för att äta av sin kärlek. Om jag älskar dem, och de älskar mig, vart ska vi ta vägen för all denna kärlek? Det som verkligen spelar roll är hur underbara människorna här är. Männen är berusade. Deras bruna ögon lyser av… det bestämmer jag mig för att ta reda på. Det vore ett brott att inte gå och dansa med dem. Det är något med hans näsa. Jag ser tillbaka till det förflutna. Han påminner mig om Fabrice. Jag trycker mig fram. Musiken rör mig. Jag sträcker ut handen. Musiken rör mig till dumheter.


Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

BRUM BRUM (Årskrönika)

Detta kanske är lite väl mycket information men jag knullade nån fransk kille med twinkutseende i röven häromdagen med en strapon och medan jag gjorde det stönade han så bögigt att jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu har jag sannerligen gjort allt, inklusive GBS* (*Grovt Bög Sex – red. anm.). Året är 2021 och inget, jag menar inget är omöjligt för kvinnan.

Tydligen var det nån pandemi och folk tjafsade en massa om dessa Unprecedented Times som att det som inte egentligen är utan förgångare i skriven historia är att leva länge utan att behöva genomlida vare sig en pandemi eller ett krig. Ja, det är väl det som är ovanligt, att bara lida måttligt och i enrum i större delen av sitt liv. Som om ens jag lidit i år. Lite kanske. Måttligt och i enrum.

Trots dessa Unprecedented Times tänkte jag vid många ögonblick: Fy fan vad jag har kul just nu, jag hoppas jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket. Tack vare alkohol minns jag inte när jag tänkte det, jag bara minns att jag tänkte det, rätt ofta, och jag nöjer mig med det – låt denna årskrönika stå som en jävla stenstod i öknen, på vilken det står ristat: Det Var En Gång En Lycklig Tid.

Jag brukade alltid gå runt som en idiot och säga till mig själv och alla andra att livet är långt och fullt av tid, sen kanske spendera en hel dag i sängen med att läsa om olika kryddor på wikipedia eller kolla på när människor bråkar på internet. Den största skillnaden mellan att vara riktigt ung och att inte vara det är att man verkligen tror, när man är riktigt ung, att tiden är ändlös. En fjortonårings år är ändlöst, så att fylla det med kass manga och anime gör ingenting.

Saken är ju den att saker börjar och sen tar slut. Livet är lite olika långt för olika människor, men det finns en gräns, och det är inte så troligt att det varar i mer än hundra år, eller? Den äldsta kvinnan någonsin var fransk och levde tills hon var 122, men vid det laget var alla hennes barn och barnbarn döda och hon kunde varken se eller läsa dålig manga ens, så vad spelar det för roll?

Vad finns det att snålaktigt försöka spara på? Använd – och förbruka – ditt liv och din kropp, för man kan ändå inte behålla nåt. Ibland visar livet frestande små glimtar av syndiga och roliga möjligheter och då är det inte läge att fega sig – bara kör. För att citera bilen, “Brum brum.”

Insektsberättelse

Det var en gång några barn i en het svettig och lyhörd lägenhet. Det var sommar vid havet. Vi bar märkeskläder från second hand som vi inte visste om de var äkta eller fake. All alkohol som kom in i lägenheten dracks oftast upp samma dag, förutom en flaska Veuve Clicquot som Laura hade köpt. Den oöppnade flaskan stod där och dammade i vardagsrummet medan vi drack varje dag och svarta skuggor klättrade på väggarna, gula av de fula lamporna. Det är inte lika kul att dricka med folk som alltid vill dricka. Varje morgon sa Laura: jag har glömt allt som hände igår. John sa till mig att hon ljög. 

Några år senare körde en terrorist en skåpbil över Las Ramblas och mejade ner folkmassan. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se människorna som vaggar längs Las Ramblas och inte tänka att de är ohyra. Men ohyra brukar väl ha en annan karaktär, mindre uppenbar. Den dyker upp ur ingenstans; oj, hade den varit där hela tiden. Som när John öppnade skåpet under diskhon och fick se en familj kackerlackor, vilket chockerade oss fastän de redan gjort sig till känna genom ljud, ett krafs eller att vi hittade avföring. Jag hörde nyss en historia från en tjej som bott på Hawaii, där det fanns så mycket insekter att ingen insektsspray, eld eller medel kunde säkra rummet där hon sov. Varje kväll mosade hon fem bananer och lade i andra hörnet av sitt sovrum. Det var hennes offergåva till dem, och de lät henne  sjunka ner bland sina täcken och sova ifred. 

Det var också så med tjuvarna i El Raval att de kom från ingenstans. Plötsligt en natt stod en man och drog i min väska. Jag hade den över axeln så jag stod och ylade mellan honom och väskan tills han släppte den. En annan gång försökte några tonåriga pojkar råna John på hans plånbok. Han jagade dem tills de började slänga eurosedlar mot honom. När han kommit hem upptäckte han att hans plånbok var i hans ficka. Hade den varit där hela tiden! Så var det han som hade rånat pojkarna på 50 euro. Han tog oss på restaurang för pengarna, en av uteserveringarna vid hamnen. Fält av vita parasoll och bordsdukar, indelade i rutnät som godtyckligt skiljde restaurangerna åt. Men de var alla samma sorts ställe, där man kunde sitta stilla och vänta.

Det finns en bild på mig där jag har weedpåsar instoppade i min bh och i min mun. Påsarna hade sina namn skrivna på i spritpenna, CHANEL hette en. En gång när John kom hem plockade han upp mina weedpåsar och sa: vem har köpt såhär snormycket weed? Han fattade inte estetiken. Weedet gjorde mig lite ryckig och geléaktig, och det fanns svarta fruktansvärta hål, de verkade djupa som ytan på en damm, men egentligen mer som det lilla fallet man kan göra precis innan man somnar. Jag ramlade in i dem för en sekund, till exempel när jag gick från duschen längs den mörka korridoren till mitt rum. Framför mig såg jag mina använda trosor ligga kvar på det våta golvet, bland sandkornen, där John precis gått in. Vilken fasa! Men när jag gick för att titta senare var de inte där. 

Det fanns flera obebodda lägenheter i vårt hus och flera obebodda rum i vår lägenhet. I ett av de tomma rummen fanns hamstern Fifa. En tjej som lämnat flera små burar med hamstrar på min skola och heroiskt tog jag med en av dem hem. Jag gick över Las Ramblas med den vettskrämda hamstern i den lilla buren och tänkte lilla hamster, nu ska du inte behöva vara rädd. Men det visade sig att jag var rädd för hamsterns små tänder, och av att det verkade som att hamstern inte brydde sig om människor, eller som att den brydde sig om någonting. Jag köpte en större bur till henne och ställde in buren med Fifa i ett av de obebodda rummen. Jag har inget minne av Fifa i dagsljus efter att jag och Laura gick för att köpa en större bur och jag frågade henne, har du funderat på att sluta dricka? Hennes reaktion, som var att vända sig om och springa iväg förvånade mig. Jag trodde jag var hennes räddare.

På något vis hade jag blivit en förövare och djurmisshandlare genom att ta på mig uppdraget att rädda Fifa.  Om jag inte hade gjort detta skulle jag inte vara ansvarig för hela Fifas hamster-predikament, att sluta ensam i en bur i ett mörkt rum. Man riskerar att bli förövare så fort man tar på sig rollen som räddare. Känner man sig ansvarig för allt någon gör blir man snart sugen på att frånta dem deras myndighet. Vad ska du göra av Fifa? Sa John dagen då jag var skulle lämna lägenheten. Jag skulle gå och dricka två små öl och röka en spliff, var vad jag skulle göra. 

Bild: Hieronymus Bosch, Ljuvligheternas trädgård, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta