BRUM BRUM (Årskrönika)

Detta kanske är lite väl mycket information men jag knullade nån fransk kille med twinkutseende i röven häromdagen med en strapon och medan jag gjorde det stönade han så bögigt att jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu har jag sannerligen gjort allt, inklusive GBS* (*Grovt Bög Sex – red. anm.). Året är 2021 och inget, jag menar inget är omöjligt för kvinnan.

Tydligen var det nån pandemi och folk tjafsade en massa om dessa Unprecedented Times som att det som inte egentligen är utan förgångare i skriven historia är att leva länge utan att behöva genomlida vare sig en pandemi eller ett krig. Ja, det är väl det som är ovanligt, att bara lida måttligt och i enrum i större delen av sitt liv. Som om ens jag lidit i år. Lite kanske. Måttligt och i enrum.

Trots dessa Unprecedented Times tänkte jag vid många ögonblick: Fy fan vad jag har kul just nu, jag hoppas jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket. Tack vare alkohol minns jag inte när jag tänkte det, jag bara minns att jag tänkte det, rätt ofta, och jag nöjer mig med det – låt denna årskrönika stå som en jävla stenstod i öknen, på vilken det står ristat: Det Var En Gång En Lycklig Tid.

Jag brukade alltid gå runt som en idiot och säga till mig själv och alla andra att livet är långt och fullt av tid, sen kanske spendera en hel dag i sängen med att läsa om olika kryddor på wikipedia eller kolla på när människor bråkar på internet. Den största skillnaden mellan att vara riktigt ung och att inte vara det är att man verkligen tror, när man är riktigt ung, att tiden är ändlös. En fjortonårings år är ändlöst, så att fylla det med kass manga och anime gör ingenting.

Saken är ju den att saker börjar och sen tar slut. Livet är lite olika långt för olika människor, men det finns en gräns, och det är inte så troligt att det varar i mer än hundra år, eller? Den äldsta kvinnan någonsin var fransk och levde tills hon var 122, men vid det laget var alla hennes barn och barnbarn döda och hon kunde varken se eller läsa dålig manga ens, så vad spelar det för roll?

Vad finns det att snålaktigt försöka spara på? Använd – och förbruka – ditt liv och din kropp, för man kan ändå inte behålla nåt. Ibland visar livet frestande små glimtar av syndiga och roliga möjligheter och då är det inte läge att fega sig – bara kör. För att citera bilen, “Brum brum.”

Insektsberättelse

Det var en gång några barn i en het svettig och lyhörd lägenhet. Det var sommar vid havet. Vi bar märkeskläder från second hand som vi inte visste om de var äkta eller fake. All alkohol som kom in i lägenheten dracks oftast upp samma dag, förutom en flaska Veuve Clicquot som Laura hade köpt. Den oöppnade flaskan stod där och dammade i vardagsrummet medan vi drack varje dag och svarta skuggor klättrade på väggarna, gula av de fula lamporna. Det är inte lika kul att dricka med folk som alltid vill dricka. Varje morgon sa Laura: jag har glömt allt som hände igår. John sa till mig att hon ljög. 

Några år senare körde en terrorist en skåpbil över Las Ramblas och mejade ner folkmassan. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se människorna som vaggar längs Las Ramblas och inte tänka att de är ohyra. Men ohyra brukar väl ha en annan karaktär, mindre uppenbar. Den dyker upp ur ingenstans; oj, hade den varit där hela tiden. Som när John öppnade skåpet under diskhon och fick se en familj kackerlackor, vilket chockerade oss fastän de redan gjort sig till känna genom ljud, ett krafs eller att vi hittade avföring. Jag hörde nyss en historia från en tjej som bott på Hawaii, där det fanns så mycket insekter att ingen insektsspray, eld eller medel kunde säkra rummet där hon sov. Varje kväll mosade hon fem bananer och lade i andra hörnet av sitt sovrum. Det var hennes offergåva till dem, och de lät henne  sjunka ner bland sina täcken och sova ifred. 

Det var också så med tjuvarna i El Raval att de kom från ingenstans. Plötsligt en natt stod en man och drog i min väska. Jag hade den över axeln så jag stod och ylade mellan honom och väskan tills han släppte den. En annan gång försökte några tonåriga pojkar råna John på hans plånbok. Han jagade dem tills de började slänga eurosedlar mot honom. När han kommit hem upptäckte han att hans plånbok var i hans ficka. Hade den varit där hela tiden! Så var det han som hade rånat pojkarna på 50 euro. Han tog oss på restaurang för pengarna, en av uteserveringarna vid hamnen. Fält av vita parasoll och bordsdukar, indelade i rutnät som godtyckligt skiljde restaurangerna åt. Men de var alla samma sorts ställe, där man kunde sitta stilla och vänta.

Det finns en bild på mig där jag har weedpåsar instoppade i min bh och i min mun. Påsarna hade sina namn skrivna på i spritpenna, CHANEL hette en. En gång när John kom hem plockade han upp mina weedpåsar och sa: vem har köpt såhär snormycket weed? Han fattade inte estetiken. Weedet gjorde mig lite ryckig och geléaktig, och det fanns svarta fruktansvärta hål, de verkade djupa som ytan på en damm, men egentligen mer som det lilla fallet man kan göra precis innan man somnar. Jag ramlade in i dem för en sekund, till exempel när jag gick från duschen längs den mörka korridoren till mitt rum. Framför mig såg jag mina använda trosor ligga kvar på det våta golvet, bland sandkornen, där John precis gått in. Vilken fasa! Men när jag gick för att titta senare var de inte där. 

Det fanns flera obebodda lägenheter i vårt hus och flera obebodda rum i vår lägenhet. I ett av de tomma rummen fanns hamstern Fifa. En tjej som lämnat flera små burar med hamstrar på min skola och heroiskt tog jag med en av dem hem. Jag gick över Las Ramblas med den vettskrämda hamstern i den lilla buren och tänkte lilla hamster, nu ska du inte behöva vara rädd. Men det visade sig att jag var rädd för hamsterns små tänder, och av att det verkade som att hamstern inte brydde sig om människor, eller som att den brydde sig om någonting. Jag köpte en större bur till henne och ställde in buren med Fifa i ett av de obebodda rummen. Jag har inget minne av Fifa i dagsljus efter att jag och Laura gick för att köpa en större bur och jag frågade henne, har du funderat på att sluta dricka? Hennes reaktion, som var att vända sig om och springa iväg förvånade mig. Jag trodde jag var hennes räddare.

På något vis hade jag blivit en förövare och djurmisshandlare genom att ta på mig uppdraget att rädda Fifa.  Om jag inte hade gjort detta skulle jag inte vara ansvarig för hela Fifas hamster-predikament, att sluta ensam i en bur i ett mörkt rum. Man riskerar att bli förövare så fort man tar på sig rollen som räddare. Känner man sig ansvarig för allt någon gör blir man snart sugen på att frånta dem deras myndighet. Vad ska du göra av Fifa? Sa John dagen då jag var skulle lämna lägenheten. Jag skulle gå och dricka två små öl och röka en spliff, var vad jag skulle göra. 

Bild: Hieronymus Bosch, Ljuvligheternas trädgård, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta