Bladee

Marknaden var kaotisk och suddig. Men även på en sådan plats hade de handlande människorna en viss definition. Fastän de uppenbarligen existerade i samma utrymme som jag, så verkade de alldeles för vackra för det. Marknadens verklighet kom endast till mig när jag prackade på människor andrahandsteorier jag snappat upp från böcker som “Marknadernas historia” och filmer som “Markus på marknaden”. Marknader är som egna moderna samhällen i miniatyr, tänkte jag. Och i dagens samhälle ansågs jag vara en lite tråkig person. Jag hade varken modet att röka cigg på toaletterna på rasterna, eller att shotta tequila med resten av mina kollegor på våra after work-fester. Kanske hade jag bara nyss fyllt 20, men jag förstod redan att saktmodets dygdighet var en ren och skär lögn. Vilken sorts framtid väntade mig om jag redan, även i detta miniatyrsamhälle, var helt oanmärkningsvärd? Omkring mig gick coola unga par runt och letade efter retromöbler att fylla sina vackra lägenheter med. Vad gjorde jag egentligen här? Vem var jag? Min föraning om att jag skulle komma att leda ett fullkomligt trist liv fyllde mig med en förtvivlan bortom alla ord. Jag skulle precis bege mig tillbaka hem, när jag hörde någon ropa mitt namn.

De säger att livet är en slump, men jag tror att mitt möte med Cameron den dagen var del av något mycket större än vi två. Man hade kunnat säga att det var som det efterlängtade svaret på mysteriet Julius Ceasar viskade när han blöd ihjäl på senatens golv. Eller var det mer som svaret på Sphinxens gåta? Jag antar att det inte spelar någon roll. Du förstår, om jag var tråkig, så var Cameron spännande. Det roliga och det skrattliga vandrade vid hans sida vart han än begav sig. Som om han rest världen runt växte Cameron upp och blev den starkare, mer solbrända, och betydligt mer självsäkra av oss. Folk tyckte att han var sexig, och han sågs alltid med ett leende på läpparna. Det blev vår plikt som bästa vänner att undersöka alltingtillsammans, att dra varje värja som gick att dra. Men var det verkligen en bra idé?

En viss “Bladees” uppdykande hade fångat mina vänners uppmärksamhet den sommaren. Han var det enda de pratade om, och det enda de lyssnade på. “Så imponerande är han faktiskt inte,” brukade jag säga, för att övertyga både mig själv och mina vänner, men sanningen var att jag var mer än imponerad. Jag…

Jag…

Jag tolkade helt enkelt Bladee självständigt, och observerade honom från andra, mycket märkligare vinklar. Kanske var det fånigt at mig, men jag fann honom fascinerande. Jag minns en kväll på en hemmafest, då en vän till mig satte igång låten “be nice to me”, och en underlig röst i mitt huvud svarade, “det ska jag.”

Bladee var så fri… fri på ett sätt jag inte var. Skulle jag någonsin bli så fri som han? Jag måste försöka. Han som är fri från rådande moral och förnuft kan åstadkomma vadsomhelst. Precis som Marquis de Sades hjältinna Juliette, måste jag befria mig själv för Bladee.

Natten innan jag stötte på Cameron på marknaden hade jag det galna infallet att be till Gud innan jag gick och lade mig. Hur går det nu igen? frågade jag mig själv, men sen kom orden till mig.

“Fader vår,” började jag, “helgat varo ditt namn. Må ditt rike komma, må din vilja ske…”

Vem kan säga vad som hände sen? Allt jag minns är att jag hörde samma fruktansvärt underliga röst som på hemmafesten. Den verkade komma från inuti mig.

“I anden! I kroppen! I ögonen! I båda händerna! I blodet och andedräkten! I klingan!” ekade den genom min själs kammare. Min hjärna tömdes och jag störtade ner på sovrumsgolvet i djup sömn. Jag minns inte vad jag drömde den natten. Bara den där rösten – den där underliga rösten… Oskyldigt undrade jag om orden fortsatte att formas inom mig. Märkliga tankar och vansinniga tankar och allegoriska tankar spred sig. Om jag bara vetat vad som väntade.

“Hallå, Ilia!”

Jag vände mig om och såg min bästa vän, lika munter som alltid.

“Hej Cameron,” sa jag, “hur är läget? Jag skulle precis gå.”

“Redan?” sa han besviket. “Jag skulle ha älskat att hänga med dig, bro. Jag letar efter ett uråldrigt svärd att hänga på väggen i min nya lägenhet. Du är alltid så bra på att hitta sånt.” Sen lystes hans ansikte upp. “Du kommer aldrig kunna tro vad jag ska göra ikväll!”

“Vadå?” frågade jag. Cameron gjorde många otroliga saker och det verkade troligt att vad han skulle berätta för mig, vad det än var, faktiskt skulle låta trovärdigt. Men vad han berättade därnäst var verkligen förbluffande.

“Jag har biljetter till Bladee-konserten,” sa han.

“Du skojar,” svarade jag, och min hänryckning måste gjort intryck på honom, för han bjöd mig direkt att följa med.

Den kvällen, när vi förfestade hos Cameron, så insåg jag att det var ödet snarare än slumpen som fört oss samman, och med samma människor som jag mött hundra gånger förut, på andra hemmafester och häng. Alla verkade ovanligt intresserade av att konversera med mig, mycket mer än vad de någonsin varit tidigare. De kommenterade till och med min utstyrsel, och sa, “du ser jättebra ut ikväll, Ilia!”

Om det fanns en gud som slängt mig, så var detta en gud som plockat upp mig igen. En gud som förstod mig och mitt djupa behov av frihet. Av att vara fri för Bladee. Var det samma gud som besvarat min bön natten innan? Vad den rösten än var för något så bestämde jag mig att tro på den. “Ubern är här om fem minuter!” sa Cameron. Brum brum – så var vi på väg.

Jag minns inte mycket av konserten. Vem skulle kunna minnas sådan ekstas efter att den är över? Men efteråt, när konserten var över, så la Cameron armen om mina axlar och viskade i mitt öra: “Det finns en överraskning åt dig. Gå upp för trappan och knacka på den gula dörren.”

“Vänta, varför det?” sa jag, men Cameron bara blinkade åt mig.

Vad överraskningen än var, så lydde jag. De väntade på mig i mitten av ett enormt rum med en underbar utsikt över natten. En stilig kille i en röd tröja erbjöd mig den ultimata frestelsen. “Bladee är här. Du måste ge honom ditt hedrande.”

“Du vet vad du måste göra,” uppmanade hans följeslagare mig.

“Snälla!” svarade jag utan att tveka. “Jag ska göra det.”

Bladee, du kan komma in nu,” sa en av de unga männen på svenska. Jag var stel av förväntan. En minute senare kom Bladee in i rummet.

Ibland sägs det att vissa kändisar är “trevliga och jordnära”, men nu förstod jag vad det verkligen betydde. För i hans ögon såg jag inte den trendiga unga stjärnans kyliga glans, utan värmen som återspeglades från ögonen hos de ödmjuka kor som hans förfäder en gång måste ha fött upp, i sina små stugor, i det lilla kalla landet så långt borta.

Det måste vara du som är min väpnare,” sa Bladee (på svenska), och jag nickade eftersom jag förstod av mig själv vad han menade, fastän jag inte förstod hans språk. “Men även den mest trogna väpnare förtjänar en dag att själv känna riddarens vansinniga beslutsamhet.” Jag knäböjde framför hans klappstol och förberedde mig på att ta emot hans svärd, som skulle dubba mig in i hans värld. I andra ord så sög jag hans kuk. Och när han kom i min mun, med ett stön som verkade komma från själva djupet av hans varelse, så fylldes min hjärna av ett bländande vitt ljus; där var det, klarhet, intellektuell och spirituell styrka, som om varenda hudcell – inte bara i min kropp men även i min själv – plötsligt hade blivit fullständigt återfuktad. Och då visste jag det. Att jag aldrig skulle vara tråkig.

Jag såg upp med tacksamhet och torkade mig om munnen. Men vad hade hänt med Bladee, plötsligt så tömd på kraft? Han såg fullständigt utmattad ut när han lutade sig tillbaka igen mot stolen, oförmögen eller ovillig att resa på sig igen. “Tack… och varsågod,, sa han, och när han talade verkade han kollapsa in i sig själv, som en ballong några dagar efter festen. Och precis som en ballong tömdes han plötsligt på luft och skjöts genom luften, ut genom det öppna fönstret och in i den stjärngnistrande natten utanför. Jag tappade hakan för andra gången – denna gången av vördnad. Skulle han någonsin synas till igen? Kanske skulle hans resa fortsätta på en annan plats, i en annan stad; kanske på en annan planet. Allt jag visste var att min resa bara precis hade börjat. 

text: Ian Memgard & Zola Gorgon
översättning: Zola Gorgon
bild: Ian Memgard

Bladee

The market was chaotic and blurry. But even in such a place, there’s a certain definition to the people buying and selling things. Even though they clearly existed in the same space as I, they appeared to be too beautiful for it. The reality of the market was only provided to me by cornering people with second hand theories I had picked up from books like “A History of Markets” and movies like “Markus at the Market”. Markets are like self-contained, modern societies in miniature, I thought. And in today’s society, I was considered a somewhat boring person. I didn’t have the courage to smoke cigarettes in the resteroom during breaks, nor to do tequila shots with the rest of my colleagues at our after work parties. I may have just turned 20, but I understood that the idea of meekness as a virtue was a bold-faced lie. What sort of future could await me if I was already unremarkable even in this miniature society? All around me were cool, young couples looking for retro furniture to fill their beautiful apartments with. What was I really doing here? Who was I? My premonition that I would lead a totally boring life filled me with a despair beyond words. I was just about to head back home, when I heard my name being called.

Life is said to be a coincidence, but I think that my encounter with Cameron that day was part of something much greater than the two of us. One could say it was like the long awaited answer to the mystery whispered by Julius Caesar as he bled out on the senate floor. Or was it more like the answer to the riddle of the Sphinx? I guess it doesn’t matter. You see, if I was boring, Cameron was exciting. The fun and the laughty stayed at his side wherever he went. As if he’d travelled the whole world, Cameron grew up to be the stronger, more tanned, and significantly more confident one of us. People thought he was hot and he was always seen smiling. It became our duty as best friends to investigate everything together, to draw every blade there was to be drawn. But was this really such a good idea?

The appearance of a certain “Bladee” had caught the attention of most of my friends that summer. He was all they would ever talk about and all they would ever listen to. “He’s just not that impressive,” I used to say, trying to convince both myself and my friends, but in reality I was more than impressed. I was.. 

I was.. 

I was simply interpreting Bladee independently, observing him from other, much stranger angles. Maybe it was silly of me, but I found him fascinating. I remember how one night at a house party my friend put on the song “be nice to me”,and a strange voice inside my head answered, “I will”.

Bladee was so free… free in a way I was not. Would I ever be as free as him? I had to try. He who is freed from existing morals and reason can accomplish anything. Just like the Marquis de Sade’s heroine Juliette, I had to free myself for Bladee.

The night before I met Cameron at the market I had the crazy idea to pray to God before bed. How does this go again? I asked myself. Then the words came to me. 

“Our Father,” I began, “hallowed be thy name. Thy kingdom come, thy will be done…”

Who can say what happened? All I remember is hearing the same terribly strange voice I heard at that house party. It seemed to come from inside me. 

“In the spirit! In the body! In the eyes! In both hands! In blood and breath! In the blade!” it echoed through the chambers of my soul. My mind went blank and I crashed onto my bedroom floor, fast asleep. I don’t remember what I dreamed that night. Only that voice – that strange, strange voice. I wondered innocently if those words were forming within me even after. Strange thoughts and mad thoughts and allegorical thoughts scattered themselves. If I only knew what was to come.

“Hey, Ilia!” 

I turned around and there was my best friend, as cheerful as ever.

“Hey, Cameron,” I said. “How’s it going? I was just about to leave.”

“So soon?” he said, disappointed. “I would have loved to hang out with you, bro. I’m looking for an ancient sword to hang on the wall of my new flat. You’re always so good at picking out things like that.” Then his face lit up. “Oh, you’ll never believe what I’m doing tonight!”

“What?” I asked. Cameron did many unbelievable things and it seemed likely that what he was about to tell me, whatever it was, would, indeed, be believable to me. But what he told me next was truly astonishing.

“I’ve got tickets to the Bladee concert,” he said.

“No way,“ I replied, and the rapture on my face must have impressed him, because he invited me to come along.

That night, after pre-drinks at Cameron’s, I realized that there was fate, more than coincidence, entangled with our encounters, the very same people I’d met a hundred times before at different house parties and hangouts. Everyone seemed oddly interested in making conversation with me, more than they ever had made known to me before. They even commented on my outfit, saying, “you look really good tonight, Ilia!”

If there was a God who had thrown me away, here was a God who had picked me up. A God who understood me and my deep need to be free. To be free for Bladee. Was it the same God who had answered my prayer last night? Whatever that voice had been, it was a voice I decided to believe in. “The Uber is here in 5 minutes!” said Cameron. Wroom wroom – and we were on our way.

I don’t remember much of the concert. Who could possibly recall such bliss after it’s gone? 

But afterwards, when the concert was over, Cameron put his arm around my shoulders and whispered into my ear, “There’s a surprise for you. Head upstairs and knock on the yellow door.” 

“What, why?” I said but Cameron just winked. 

Whatever the surprise was, I obliged. They were waiting for me in the middle of a huge room with a wonderful night view. A handsome guy in a red shirt offered me the absolute temptation. “Bladee is here. You must pay him tribute.” 

“You know what to do,” his companions urged me. 

“Please!” I answered them without hesitation. “I will do it.” 

“Bladee, du kan komma in nu,” said one of the young men. I stood frozen in anticipation. A minute later, Bladee entered the room.

People sometimes say that certain celebrities are “nice and down to earth”, but now I truly understood what that meant. For in his eyes I saw not the cold glint of the trendy young star, but the warmth reflecting from the eyes of the humble cows that his ancestors must once have reared, in their little homesteads in that small cold country far away.

“Det måste vara du som är min väpnare,” he said, and I nodded because I understood intuitively what he meant. “Men även den mest trogna väpnare förtjänar en dag att själv känna riddarens vansinniga beslutsamhet.” I kneeled before his folding chair and prepared myself to receive the touch of his sword, which would dub me into his world. In other words, I sucked his dick. And as he came into my mouth, with a groan that seemed to come from the very depth of his being, a blinding white light filled my brain; there it was, clarity, strength of spirit and intellect, as if every single skin cell – not just in my body but in my soul – had suddenly become perfectly moisturized. And I knew it then. That I would never be boring.

I looked up in gratitude and wiped my lips. But what had happened to Bladee, suddenly so drained of his power? He looked completely exhausted as he fell back against the chair, unable or unwilling to rise again. “Tack…. och varsågod,” he said, and as he spoke he seemed to crumble into himself, like a party balloon left out a few days too many. And just like a balloon he suddenly deflated and was propelled through the air, through the open window and into the starry night outside. My mouth dropped open for the second time; this time, it was with awe. Would he ever be seen again? Perhaps his journey would continue in another place, in another city; perhaps, on another planet. All I knew was that my journey had just begun. 

text: Ian Memgard & Zola Gorgon
image: Ian Memgard