Retreat

if i look at you now
my sentiment is this: teeth shatter,
i cower up like a dying dog
sweat trickling down my forehead like beady arrows
aiming for my
stomach growling to expedite you from my guts.
you are my swelling guilt
my mistakes past midnight

your charm, and modest provenance
drew me in inconspicuously
a dance as natural as
one fancied danced before
within the realm of predictability

yet like every dress
you hid a petticoat
far too hideous for your own reticence
my curiosity unknowingly nudging on your calves
eager to devour you
conviction and all

among my ribs you grow now
a slithering skin inside of mine
a parasite upon my flesh
as i turn into a jumbled mess of melting marrow
you wrestle control over my
willing joints

i fret at your presence,
at my own yearning,
our past and future
your journey to my lips proved far too fruitful
: we manifest as juxtapositioned beings

being better off
your worst enemy
swearing:
never having you tread the curves of my arteries again
i light a candle to my own folly
every damn time


Text: Beate Björkengren
Image: Zola Gorgon

Reträtt

om jag ser på dig nu
så är detta känslan: tänder spräcks,
jag kryper ihop som en döende hund
svetten rinner ner för min panna i pilar av pärlor
siktandes mot
min mage, som morrar efter att vräka dig från mitt inre.
du är min svällande skuld
mina misstag efter midnatt

din charm, ditt blygsamma ursprung
drog obemärkt in mig
en dans lika naturlig som
den man trotts dansat förut
i det förutsägbaras värld

men som varje klänning
dolde du en underkjol
alltför otäck för din egen aktsamhet
omedvetet stötte min nyfikenhet emot dina vader
ivrig att förtära dig
med övertygelser och allt

bland mina revben växer du nu
en slingrande hud inuti min
en parasit i köttet mitt
när jag blir till en röra av smältande märg
så brottar du ner mina villiga lemmar

jag gräms för din närvaro,
och min egen längtan,
vårt förflutna och framtid
din alltför fruktsamma resa till mina läppar
: så manifesteras vi som sammanställda varelser

bättre hade jag varit
som din värsta fiende
svär jag:
aldrig mer ska du vandra mina artärers kurvor.
jag tänder ett ljus för min egen dumhet
varje jävla gång


Text: Beate Björkengren
Bild och översättning: Zola Gorgon

En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björkengren

A date with Thanatos

Through the night I walk,

empty shadows paving the way

like streetlights.

On a date with Thanatos,

his bony hands clasping mine.

A unison in life, sanctioned in death.

Promised a ring of poppy

one day (night).

He’s a mediocre magician,

getting stuck in his own escape tricks.

He lights my cigarette upside down,

happy to support a lethal habit

to see me sooner.

He lifts me up to peek over the fence.

The grass isn’t always greener,

but it is grass nonetheless.

Dipping our feet in the dark abyss, Lethe

flows by us, 

a never ending highway,

his brother skating down it.

No one can skate like him 

and yet

he only looks to skate like his brother,

forever the imitation of an Ollie.

Running past the suburban homes

housing the dead,

the dog on old man hades porch barking threefold.

For fun we smash mailboxes,

twelve times.

I run faster

but he always catches me,

cradling me in his cold embrace;

a reminder of this

once-in-a-lifetime-encounter.

Enveloped by his mother,

making love inside her womb,

this union can’t last more than

forever.

Sad to be a one-night stand,

but knowing an awkward run in IS inevitable.

cradle

to be born into the grave
not willing, nor able
the lilacs growing eventually in spring

lulled gently by the cradle
the rotting carcasses of unfulfilled wishes tipping over the edges,
growing like mold

it didn’t have to be that way but it was
and it became the march through the night all of us
like the dance macabre
became morbid figures
dancing the night away

it wasn’t like we had a chance to become
ourselves or anything
after all,

a birth rooted in death is, figuratively, an preemptive strike

living
like burning candles in the wind
not really understanding the meaning of heat

it is fragile

Text: Beate Björkengren
Image: Alexander Norton, “Was ist loss?”, 2015