BRUM BRUM (Årskrönika)

Detta kanske är lite väl mycket information men jag knullade nån fransk kille med twinkutseende i röven häromdagen med en strapon och medan jag gjorde det stönade han så bögigt att jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu har jag sannerligen gjort allt, inklusive GBS* (*Grovt Bög Sex – red. anm.). Året är 2021 och inget, jag menar inget är omöjligt för kvinnan.

Tydligen var det nån pandemi och folk tjafsade en massa om dessa Unprecedented Times som att det som inte egentligen är utan förgångare i skriven historia är att leva länge utan att behöva genomlida vare sig en pandemi eller ett krig. Ja, det är väl det som är ovanligt, att bara lida måttligt och i enrum i större delen av sitt liv. Som om ens jag lidit i år. Lite kanske. Måttligt och i enrum.

Trots dessa Unprecedented Times tänkte jag vid många ögonblick: Fy fan vad jag har kul just nu, jag hoppas jag alltid kommer komma ihåg det här ögonblicket. Tack vare alkohol minns jag inte när jag tänkte det, jag bara minns att jag tänkte det, rätt ofta, och jag nöjer mig med det – låt denna årskrönika stå som en jävla stenstod i öknen, på vilken det står ristat: Det Var En Gång En Lycklig Tid.

Jag brukade alltid gå runt som en idiot och säga till mig själv och alla andra att livet är långt och fullt av tid, sen kanske spendera en hel dag i sängen med att läsa om olika kryddor på wikipedia eller kolla på när människor bråkar på internet. Den största skillnaden mellan att vara riktigt ung och att inte vara det är att man verkligen tror, när man är riktigt ung, att tiden är ändlös. En fjortonårings år är ändlöst, så att fylla det med kass manga och anime gör ingenting.

Saken är ju den att saker börjar och sen tar slut. Livet är lite olika långt för olika människor, men det finns en gräns, och det är inte så troligt att det varar i mer än hundra år, eller? Den äldsta kvinnan någonsin var fransk och levde tills hon var 122, men vid det laget var alla hennes barn och barnbarn döda och hon kunde varken se eller läsa dålig manga ens, så vad spelar det för roll?

Vad finns det att snålaktigt försöka spara på? Använd – och förbruka – ditt liv och din kropp, för man kan ändå inte behålla nåt. Ibland visar livet frestande små glimtar av syndiga och roliga möjligheter och då är det inte läge att fega sig – bara kör. För att citera bilen, “Brum brum.”

WROOM WROOM (YEAR IN REVIEW)

Maybe this is a bit too much information but I was fucking this extreme French twink-looking guy in the ass the other day, and as I was fucking him he kept doing this extremely faggy moaning, and I thought to myself: I’ve truly done it all now, including gay sex. The year is 2021 and nothing, I mean nothing, is impossible for women.

Apparently there was some sort of a pandemic and people wrote a lot of nonsense about These Unprecedented Times as if everything that happens isn’t, in its own way, happening for the first time, because a lot of people are lucky enough to have had no real extremely negative collective experience – war, pandemics – during our whole lives up until now. If anything’s unprecedented, it’s probably that, I mean to suffer only moderately and in private for almost your whole life. As if I suffered this year. Not much. A little bit, maybe. Moderately, and in private.

Despite These Unprecedented Times, I often found myself thinking: This exact moment is so extremely fun and I hope I’ll always remember itbut due to alcohol I can’t remember all the times I thought that – I just know it happened a lot, and I’ll have to be satisfied with that – let this year in review stand as a testament: There Once Was A Happy Time.

I always used to walk around like an idiot telling myself and others that life is long and full of time, then maybe spend a whole day lying in bed reading about different spices on wikipedia or watch people fight each other on the internet. The main thing separating youth from later times is that you really think time is limitless. How long is a year when you’re fourteen? An eternity, so filling it with shitty manga and anime is fine. 

The thing is, things have an inevitable beginning and end. There’s individual differences in the length of a life, but the limits are there, and it’s unlikely to last more than a hundred years, isn’t it? The oldest woman in the world was French and lived until she was 122 years old, but by then all her children and grandchildren were dead and she couldn’t see or even read bad manga, so what’s the use?

What is there to cheaply try to hold on to like you’re pinching pennies? Use – and spend – your life and your body, because you can’t keep anything anyway. Sometimes the world shows tempting little glimpses of sinful, funny possibilities and then there’s no time to be a coward – just go. Quoth the car, “Wroom wroom!”