The Ketamine

I turned on the TV as I usually do, but that night was different. The TV, which I always watch with the volume set to 25, became inaudible to me, and instead I heard someone’s voice speak to me. “They say the spirits of the dead become stars,” said the voice. I ignored what I heard, such scattered fantasies and strange thoughts must be ignored. Well, how about that voice? Do I have the confidence to admit it? “How long will this last?” I said to myself, and right then the sound of the TV came back. 


text: Ian Memgard
image: Minna Rolfson

Ketaminet

Jag satte på TV:n som jag brukar göra, men den kvällen var annorlunda. TV:n, som jag alltid tittar på med volymen inställd på 25, blev ohörbar för mig, och istället hörde jag någons röst tala till mig. “De säger att de dödas andar blir till stjärnor” sa rösten. Jag ignorerade det jag hörde. Sådana spridda fantasier och konstiga tankar måste ignoreras. Tja, vad sägs om den där rösten? Har jag självförtroendet att erkänna det? “Hur länge kommer det här att pågå?” sa jag till mig själv, och genast då kom TV:ns ljud tillbaka.


text: Ian Memgard
bild: Minna Rolfson

Inne och utelista 2022

INNE

  • Mommy issues… hur har vi kunnat var så…binära ….att mamma fått stå för all godhet och pappa för all ondska
  • Vara anonym på internet
  • Den perfekta mannen…
  • Blomsterarrangemang
  • cigg
  • indiskreta soffor
  • en semester där man bara börjar promenera och ser hur långt man kommer
  • Ironi och cynism…för romantikern har känt tillräckligt
  • skönhet…någon lurade oss att det inte spelar någon roll
  • Deus ex machina
  • äta restprodukter från djur. tillaga dem på egen hand.
  • ryssland
  • illusioner
  • kärleksbrev
  • vara snäll mot veganer
  • dallriga rokoko bröst med riktigt fett i sig

Bubblare:

  • ondska…acceptera ondskan i sig själv

UTE

  • profesionell email-stil där man säger trevlig helg osv
  • restauranger
  • texter som gråter och bölar
  • protestantism
  • att lida
  • veganer
  • Covid
  • alla män utom den perfekta mannen
  • sverige
  • röven

text: Skärselden redaktion + yrsa
sammanställning: Fredrika Flinta

Out and in 2022

IN

  • VANITY
  • Mommy issues… how did we become so binary to make mommy symbolic for all good and daddy for all evil….
  • Being anonymous on the internet
  • The perfect man
  • Flower arranging
  • cigarettes
  • indiscret sofas 
  • A holiday where you just start walking and see how far you get
  • Irony and cynism… as romantic approach…. because the romantics have felt enough
  • beauty…. we’ve been gaslighted into believing aesthetics don’t count
  • divine intervention
  • eating leftover body parts. cook them yourself!
  • russia
  • Illusions
  • love letters 
  • Being nice to vegans
  • Jiggly rococo titties with real fat in them

Up-and-coming:

  • recognising the evil within yourself

OUT

  • Professional emails……we can not keep writing things like Dear who it may concern, I hope this finds you well, for the rest of eternity. It will stop now. 
  • Restaurants… we’re moving into a more sensory era of late capitalism where cooking means leisure and tradition. …jobs are out….restaurants are for people with jobs… 
  • texts that are just crying and sobbing all the fucking time
  • protestantism
  • suffering
  • vegans
  • all other men but the perfect man
  • delusions
  • being swedish
  • ass
  • business relationships

text: Skärselden editorial + yrsa
editing: Fredrika Flinta

Post-ana

When it was lunch time at the university, I used to buy ready-made salad and sit by myself in one of the window-holes of the cathedral. I wanted to be unseen during those few minutes when the the field of view changed and the whole world became a big plate. Then when I looked up again, the campus was different. Sleepier, tougher, the day fell flat and white.

My view of food as opposed to culture, a too primitive pleasure for indulging in with others, perhaps stemmed from all the semi-public school meals one was forced into earlier in life. From high school, “The model diet” (breakfast: coffee, lunch: 1 egg, dinner: 1 egg) is one of the few meals I remember from that time. It’s not something I had very often but it’s a memory, so it worked itself on the mind and I probably share this with other post-ana women. A way of saying no to all shared meals. You binge alone, you fast alone.

Once I moved away from home at the beginning of the last decade, I remember chicken and smoked salmon straight out of the package, mozzarella that I put in my pocket inside the Sainsbury’s and once outside tore up and ate with my hands, I remember donuts (8 pcs for 2 pounds). There was a freedom. The charm of the hot girl food is that it does not try to own a room.  

Perhaps those who prefer porn over their partner do so because the animal impulses that take over are quite antisocial, similar to the loss of control you can get during a meal. The language disappears when everyone bends their backs over the food. You are vulnerable, you can not eat it without letting it touch you. It’s the same tactile experience as sex, warm animal parts and juices being secreted.

Writing about food is quite similar to writing about sex, but less so when it’s vegan or healthy. Maybe because it’s not very exciting or enjoyable to be completely clean, saying no to our origin, the depraved in man. Does evil reside in the depraved and bloody, and can labelling something “cruelty-free” keep the evil away? I don’t know, but I do know that you need creativity and care, planning and imagination to make carcasses edible.

There’s something to the tension between what you see on the plate and the sensory eating experience. Eating animals together could be a way of recognising and accepting evil within ourselves. Just like sex, eating feels completely different than it looks. 


Text and image: Fredrika Flinta
Oxtail soup: Zola

Post-ana


När det var lunch på universitetet brukade jag köpa färdig sallad och sätta mig själv i ett av de många hålrummen på Domkyrkans ytterverk. Jag ville vara osynlig under de där få minuterna när synfältet förändrades och hela världen blev en stor tallrik. När jag sedan tittade upp igen var Lundagård annorlunda. Sömnigare och trögare. Dagen blev platt och vit.

Min syn på mat, som motsats till kultur, en för primitiv njutning för att ägna sig åt tillsammans med andra, kom kanske från alla halvoffentliga skolmåltider vi tvingades till under gymnasiet. “The model diet” (frukost: kaffe, lunch: 1 ägg, middag: 1 ägg) är en av de få måltider jag minns från då. Det var ett sätt att säga nej till alla gemensamma måltider.

Jag vet inte om det jag minns är något åt ofta, eller om lågkalori-dieterna från olika bantningsbloggar hade lättare att knåda sig på min hjärna och bli ett minne. Det jag  således minns av att äta när jag flyttade hemifrån är kyckling och rökt lax direkt ur förpackningen. Jag minns mozzarella som jag stoppade i fickan inne i Sainsburys och väl ute rev upp och åt med händerna, jag minns munkar (8 st för 2 pund) och fisk på burk. I det fanns en frihet. Måltider som är över på 30 sekunder finner sin charm i att den inte försöker äga rummet.

Konstnären Faye Wei Wei’s matinstagram visar upp mat som gör motsatsen. Den är fylld av blixtbilder på åttarätters-middagar, oljiga (eller vad Wei Wei kallar sparkly, glittrande) soppor, kadaver, och fettiga efterrätter tillsammans med ingående beskrivningar av matens taktila upplevelse: exempelvis “texturen av nudlarna var krispiga, sedan mjuka, sedan hårda, sedan mjuka igen”, “tomaterna inifrån kycklingen hålrum var en sådan glädje”. I en post räcker hon upp en grårosa ål mot sin målning av en rosa gris och skriver:  “the eel matched my piggie’s ribbon 😣🎀so cute”. Att se likheterna mellan den utrotningshotade, slemmiga ålen och en oljemålning föreslår en möjlighet att gå vrida om intrycken, gå bortom det som inledningsvis äcklar en. En spänning mellan det som syns på tallriken och upplevelsen av ätandet.

Wei Wei visar explicit upp en förtjusning över att äta djurs delar och vätskor som kött, mjölk, djurfett och fisk. På hennes matinstagram finns en uppriktighet gentemot de egna begären, ett ja till det depraverade och djuriska i människan. Hennes texter om att att äta djur liknar stundtals beskrivningar av sex då de opererar med liknande taktilitet: varma djurdelar och vätskor. 

Sexets och måltidens djuriska impulser liknar varandra. Språket försvinner när alla böjer ryggen över maten. Du är sårbar, du kan inte äta något utan att låta det röra dig. Men om det finns en ondska i köttätandet så kan kanske att äta djur tillsammans, att ägna tid och planering och detta, vara ett sätt att bekanta oss med och acceptera det äckliga inom oss själva. Precis som sex känns ätandet helt annorlunda än det ser ut. 

Text: Fredrika Flinta

ODE TO AN EMO’S ROOM

In my chamber again at last!
A safe haven for a girl unbound by style,
the only sanctuary for a suffering soul.
My Mother, true womb,
what am I to the pale light of the sun? 
Naught but a single powerless peon,
but confined within this coffin
I wreak havoc within my universe.
Decorated by Venus idols not from an aged passed,
but imbued with sweaty boy dreams,
broken spine ideals,
sexy anime girls never betray you. 

Endless streams of eyeliner tears,
concocted magic through online rituals.
To the outside an adolescent sight,
to me the workings of alchemy.
My chamber echoes my vanity
and my distant dreams and aspirations.
Here I can be who I choose to be,
nay, who I must be!
Incarnate evil reincarnated,
dark stormy nights on the open sea,
My waves crash into lighthouses, extinguishing fires,
a Leviathan of broken dreams.

Outside is but the masses fit for madness
ruled by squeezing yourself into a conventional mold and feigning emotional safety.
Alas, it is a world unfit for one such as I
for my existence can be only here
within this cramped space I call home,
encumbered by sins from lives long past
here is the last bastion for wayward thoughts,
like the tower to the Lady of Shallot,
only observing the world through a mirror,
lest she be consumed by her curse.
”And so she weaveth steadily”. 

Ah, here I can brood in peace
to music that evokes the deepest recesses of the soul 
until the day inevitably comes 
when these walls crumble and fall.
If that is fate then so be it!
I shall dawn myself to the world 
and leave this cradle 
to walk with goths and non-goths alike.
But until then I take solace in my own company,
fuckboys just don’t cut it.
My chamber fits only me,
feeding off the dark like a leech.

text: Beate Björkengren

ODE TILL ETT EMO’S RUM

Äntligen i min kammare igen!
En trygg hamn för en tjej obunden av stil,
den enda fristaden för en lidande själ.
Min mor, min sanna livmoder,
vad är jag mot solens bleka ljus?
Inget annat än en enda maktlös peon,
men instängd i denna sarkofag
skapar jag förödelse i mitt universum.
Dekorerad av Venusidoler, inte från en gången ålder,
men genomsyrad av svettiga pojkdrömmar,
brutna ryggradsideal,
sexiga animeflickor sviker dig aldrig.

Oändliga strömmar av eyeliner-tårar,
skapande magi genom onlineritualer.
För utsidan en tonårssyn,
för mig är det alkemins funktion.
Min kammare ekar min fåfänga
och mina avlägsna drömmar och ambitioner.
Här kan jag vara den jag väljer att vara,
nej, den jag måste vara!
Inkarnerad ondska reinkarnerad,
mörka stormiga nätter på öppet hav,
Mina vågor slår in i fyrar, släcker bränder,
en Leviathan av trasiga drömmar.

Utanför är massorna bara lämpliga för galenskap,
styrda och inklämda i en konventionell form och låtsad känslomässig säkerhet.
Ack, det är en värld olämplig för en sådan som jag
för min existens kan bara vara här
inom detta trånga utrymme jag kallar mitt hem,
belastad av synder från tidigare liv
här är den sista bastionen för egensinniga tankar,
som tornet där Jungfrun av Shalott satt,
som observerar världen genom en spegel,
så att hon inte förtärs av sin förbannelse.
”Och så väver hon stadigt”.

Ah, här kan jag grubbla i fred
till musik som frammanar själens djupaste avgrunder
tills dagen oundvikligen kommer
när dessa väggar faller sönder och faller.
Om det är ödet så är det så!
Jag ska gå upp för världen
och lämna denna vagga
och slå följe med både gothare och icke-gothare.
Men tills dess tröstar jag mig i mitt eget sällskap,
fuckboys duger bara inte.
Min kammare har bara plats för en,
jag, som livnär mig på mörkret som en igel.

text: Beate Björkengren
översättning: Ian Memgard

Dinner time

Dinner time is gray, restless, birthing evil
carrying the day you wanted to clean but instead fill with sausage, wine, cheese
at dinner time it’s really time to starve
shut up and pray for forgiveness

I fall asleep but I think of breaths in the night
on porches
america maybe

who can sleep me
me, I can sleep
though I think about how restless they are on these porches
once this restlessness pulsates through me
only once
then I fall asleep

Text: Fredrika Flinta
Image: Vera Nilsson, Sagor