En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björkengren

A date with Thanatos

Through the night I walk,

empty shadows paving the way

like streetlights.

On a date with Thanatos,

his bony hands clasping mine.

A unison in life, sanctioned in death.

Promised a ring of poppy

one day (night).

He’s a mediocre magician,

getting stuck in his own escape tricks.

He lights my cigarette upside down,

happy to support a lethal habit

to see me sooner.

He lifts me up to peek over the fence.

The grass isn’t always greener,

but it is grass nonetheless.

Dipping our feet in the dark abyss, Lethe

flows by us, 

a never ending highway,

his brother skating down it.

No one can skate like him 

and yet

he only looks to skate like his brother,

forever the imitation of an Ollie.

Running past the suburban homes

housing the dead,

the dog on old man hades porch barking threefold.

For fun we smash mailboxes,

twelve times.

I run faster

but he always catches me,

cradling me in his cold embrace;

a reminder of this

once-in-a-lifetime-encounter.

Enveloped by his mother,

making love inside her womb,

this union can’t last more than

forever.

Sad to be a one-night stand,

but knowing an awkward run in IS inevitable.

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Catcheur fånga mig

Jag är på dåligt humör
Mitt hjärta gör ont
Tar min första dos, fyller magen
Efter gårdagens match
Hans krok närmar sig min mun
Fråga mig inte vad jag tänker
När jag ger upp mitt försvar
Jag kände hur munskyddet gick in i mitt tandkött
Att svimma
Jag orkar inte längre
Du förstår inte
Att det är dig jag tänker på när jag spottar blod
Du bryr dig inte
Jag ligger på båren, du tar min hand
Lyckas bättre i nästa match
Manager från helvetet
Du vill ha min hud, mina pengar
Staden slingrar sig runt trafikljusen
Ambulanspersonalen som gamar
De försökte plocka upp mig

Men jag är mer stabil än du
Dina sorgliga reaktioner, på misslyckanden som är mina
På morgonen när jag vaknar
Kokar du kaffe, mycket svart, mycket starkt
Du, hetero, du, röv

Jag ber dig inte att stå ut med mina misslyckanden
Och du tänker på matchen
Semifinal
Jag vill hellre att du älskar mig, som den dummis jag är
Att jordelivet, det materiella här, tar hand om oss
Fuck ära
Så länge min käke håller
Jag är ingen maskin
Varken guld eller järn följer med mig i graven
Jag skulle hellre vara en landmina
Dricka dyra flaskor i smyg
Träningen börjar igen
Och jag tar så många slag
Och jag tar protein
Så mitt ansikte grimascherar
Du är sexig säger du till mig när jag är blöt av svett
Och dukat under av ansträngning
Jag är inte Frankenstein babe
Jag är inte lika vänlig
Lyssna chefen, jag kommer inte att dö för det här
Och det gör dig förbannad att jag inte blöder fastän jag jobbar
Du övertygar mig att spara min ilska till när jag komme till helvetet
Så jag dumpade dig, satte en minikjol på min muskulösa brottarröv
Och jag liftade i New Port, flygplatsen

Jag skulle föredra en stabil relation som inte gör mig illa
Och att bo vid stranden eller på en annan planet


Översättning: Ian Memgard
Text & bild: Clément Szuszkin

Catcheur Catch Me

I’m in a bad mood
My heart aches
I’ll take my first dose and pour it all down, into my stomach
After yesterday’s game
I see his hook approaching my mouth
Don’t ask me what I was thinking
When I dropped my defense
I just felt the mouth guard go into my gum
And passed out
I have no more strength
You do not understand
That it’s you I think of while spitting blood
You don’t care
I’m on the stretcher and you take my hand
You will do better in the next game
Manager from hell
I know you want my skin and my money
The city warping all around the traffic lights
The paramedics have faces of vultures
They tried to pick me up

But I’m more of a support than you
I can’t stand your sad reaction to my failures
In the morning when I wake up
You make coffee, very black, very strong
Like your straight ass

I’m not asking you to bear my failures
And you think about the game
Semi final
I’d rather you love me as dumb as I am
That we are taken care of in material life
Fuck glory
As long as my jaw lasts
I am not a machine
I will take neither gold nor iron to my grave
I’d rather be a secret bomb
And drink good bottles in secret
Training starts again
And I take so many hits
I take my protein
Make a sour face
You’re sexy you tell me while covered in sweat
And undermined by effort
I’m not Frankenstein babe
I’m not as kind
Listen boss, I won’ die for this
And it pisses you off that I’m not bleeding today
You convince me to save my anger for when I get to hell
So I dumped you, put a mini shirt on my muscular wrestler’s ass
And I hitchhiked in New Port, the airport

I ‘d rather find stable relationship where I’m not getting hurt
And to live by the beach or on another planet

text & image: Clément Szuszkin
translation: Ian Memgard


cradle

to be born into the grave
not willing, nor able
the lilacs growing eventually in spring

lulled gently by the cradle
the rotting carcasses of unfulfilled wishes tipping over the edges,
growing like mold

it didn’t have to be that way but it was
and it became the march through the night all of us
like the dance macabre
became morbid figures
dancing the night away

it wasn’t like we had a chance to become
ourselves or anything
after all,

a birth rooted in death is, figuratively, an preemptive strike

living
like burning candles in the wind
not really understanding the meaning of heat

it is fragile

Text: Beate Björkengren
Image: Alexander Norton, “Was ist loss?”, 2015

The Knight

Is it your medieval breath that calls me

or is it proof that I lived a long time ago?

Were you, perhaps, a long long time ago, a knight

or is it due to weakness that you suffer?

What is more beautiful than dying –

in your arms, all things become so sexy.

You do all things – in your name 

is it, perhaps, because a long long time ago, 

you served the Lord?

There is a way – as a fag

but perhaps it was lost, a long time ago

The wind is calling us

Time to move on

Back to the middle ages

Text: Ian Memgard
Image: Juliusz Lewandowski
Translated from Swedish by Zola Gorgon

Riddaren

Är det din medeltida andedräkt som kallar på mig,

eller är det ett bevis på att jag levde för länge sedan?

Var du kanske en riddare för länge sedan,

eller är det på grund av en svaghet som du lider?

Vad är vackrare  än att dö,

I dina armar kan allt bli så sexigt 

Du gör allt – I ditt namn

Är det kanske för att du tjänade Herren för länge sedan? 

Det finns ett sätt – som bög

men kanske förlorades det för länge sedan

Vinden kallar på oss

Dags att gå vidare 

Tillbaka till medeltiden

Text: Ian Memgard
Bild: Juliusz Lewandowski

Middagstid

Middagstid är grå rastlös och ond

bär med sig det från dagen man velat rena men fyller med korv, vin, ost

vid middagstid är det egentligen dags att svälta

stänga in sig och be

om förlåtelse

jag somnar men jag tänker på andedräkten i natten

på altaner

amerika kanske

vem kan sova

jag

sova kan jag

fast jag tänker på hur rastlösa de är på dessa altaner

en gång pulserar denna rastlöshet genom mig

bara en gång

sedan somnar jag


text: Fredrika Flinta
bild: Vera Nilsson, Sagor