My Boyfriend

Watching him snort.

Maybe I should go back to my world tour.

I am stronger by it than the strong, I have power by it more than the mighty.

I’ve been provided, my boyfriend has provided it to me.

The place of restraint is opened. The place of restraint is opened to my soul.

His body is stretched out, the steps are lifted up, and so are my thighs. 

I am weak and feeble. I am weak and motionless in the presence of my boyfriend.

I have stabbed my own heart in the making, performing things for my boyfriend. 

I have opened up to myself every highway in town. 

I have become a prince. I have become glorious.

I have been provided with what is necessary. 

I have shot arrows, I have wounded the prey. 

I have been provided with a million enchantments. 

I smell the air coming forth from his nose; I am exalted by reason of this thing. 

I have made an end of my failings; I have removed all my defects. 

I am the Satrap of my boyfriend.

My poetry was so brand new that my boyfriend fucked me numerous times that night. Many people heard about it and wrote it down in their diaries. Afterwards my boyfriend said, “God can do anything – that is why carbon dating equipment works and that’s also why I can fuck you this much”. We used to live in peace for many months. Sheep played in every vale and valley. Then my boyfriend got bored. He held a conference and told all his friends about a coming war. He said the battles were, “flesh vs spirit, truth vs lies, love vs hate, sanctified angels vs demons”. The things my boyfriend told his friends really amazed me. When we got home from the conference my boyfriend pulled up a book that was lying in a pile with a bunch of papers on the table and showed it to me. 

“Let’s look at this book”, he said. 

I opened it and flipped through the pages one by one. I looked at him and asked, “Now what do you say?” 

“Have you understood what the book is about?”

“It’s a book about claims”, I replied. 

“Dude”, he said and patted me on the shoulder. Later on, after a few beers, my boyfriend started informing me about how to fill out claim documents by writing the cost of each warrant and it didn’t take me long to understand how it was done. 

“Starting tomorrow, I am asking you to come and help me with my work”, he said and looked to see if I would accept or refuse. From then on, I became his great assistant in preparing claims according to travel application documents that came from the government. I did the work with great effort and care until my boyfriend was happy.

“Now listen”, he told me one day after praying for us. “Sit here and rest. Don’t worry because here you are at home. I will take care of you, and God willing, I will get us what we need.” I thought he was joking. It is painful to think your boyfriend is joking when he is being serious. This made him very angry. “Name the market where you can buy a boyfriend, and I’ll go buy a new one for you if you can’t take me seriously!” he said and slapped me across the face. I was so surprised. I thought his hand was stuck solidly only to my heart. It surprised me even more when he called me a faggot at mass. “So if you, my dear boyfriend, the person in whom I place all my trust, start calling me a faggot during mass, let me remind you being a faggot is not a disease! You know very well that when things go from bad to worse, you’ll be seeking me out – I am gone!” I ran away in tears.

Later that evening he took me out dancing. We had such a good time I completely forgot about what had happened. If I could tolerate being called a faggot at mass, I could also tolerate a slap now and then; just a moment to donate what the heart allows. Now, if you’re listening to my story, you’ll notice I talk about memories. Is it even possible to live without belonging to anyone? My boyfriend is an ill tempered man. 

So, they say he’s a bad boy. Tell me, how bad is he exactly? People say he’s using me, and the lies they have spread have traveled all the way to Brussels, to Paris – from Paris they came back to Berlin, and from Berlin the lies even reached Tokyo! What is it with my boyfriend’s name? The clothes that he wears fit him very well and make him look good. When they see me walking next to him downtown, it troubles them. I reject the greetings of a bunch of clowns. What do they want me to tell them? After all, a person’s reputation is harmed the most by what you say to defend it. They criticize my boyfriend at night and during the day too. They do not get tired. They have disrespected my boyfriend a lot. I’m tired of these people, the kin of mosquitoes. They keep on gossiping with their friends and flatmates. Sure, my boyfriend’s conduct might be a little impudent, but his heart has never lacked principles. Has anyone else had this type of boyfriend in the last 8 years? I’m the only one, and this is my vindication, my authenticity as herald of our love. My boyfriend’s presence scares people. I don’t know why. I’m tired of telling people to leave me and my boyfriend alone, the way they left Jesus on the cross.


Text: Ian Memgard
Translation and image: Zola Gorgon

Min kille

Jag ser honom snorta.

Borde kanske återvända till min världsturné.

Jag stärks mer än de starka, jag får mer kraft än de mäktiga.

Jag har utrustats, utrustats med intelligens; min kille har utrustat mig.

Återhållsamhetens plats öppnar sig; återhållsamhetens plats öppnar sig åt min själ.

Hans kropp är utsträckt, stegen lyfts, precis som mina lår.

Jag är svag och ynklig. Jag är svag och orörlig i min killes närvaro.

Jag har huggit mitt eget vardande hjärta och utfört saker åt min kille.

Jag har öppnat varje motorväg i staden åt mig själv.

Jag har blivit en prins, jag har blivit strålande, jag har blivit försedd med det som krävs.

Jag har skjutit pilar och sårat bytet.

Jag har utrustats med en miljon förtrollningar.

Jag känner lukten av luften som kommer ur hans näsa och berusas av den.

Jag har gjort slut på alla mina misslyckanden, tagit bort alla mina fel.

Jag är min killes Satrap.

Min poesi var så splitterny att min kille knullade mig om och om igen den där natten. Många hörde om det och skrev om det i sina dagböcker. Efteråt sa min kille, “Gud kan göra allt – det är därför C-14-datering funkar, och det är också därför jag kan knulla dig såhär mycket.” 

Vi levde fridfullt i flera månader. Får lekte i alla dalar. Sen fick min kille tråkigt. Han höll en konferens och sa till alla sina vänner att kriget skulle komma. Att det var en strid mellan “kött och ande, sanning och lögn, kärlek och hat, helgade änglar och demoner”. Sakerna min kille sa till sina vänner fick mig att tappa hakan. När vi kom hem från konferensen tog min kille ut en bok ur en hög papper på bordet och visade den för mig. “Nu kollar vi på denna boken,” sa han. 

Jag öppnade den och bläddrade igenom var och en av sidorna. Jag såg på honom och frågade, “Vad har du nu att berätta?”

“Har du förstått vad boken handlar om?” frågade han mig tillbaka. 

“Det är en bok om fordran,” svarade jag.

“Ja mannen,” sa han och klappade mig på axeln. Senare, efter några öl, började min kille informera mig om hur man fyller ut en fordran genom att skriva ner kostnaden på varje berättigande och det tog inte lång tid för mig att förstå hur man gjorde det. “Från och med imorgon vill jag att du kommer och hjälper mig med mitt arbete,” sa han och såg på mig för att se om jag skulle säga ja eller vägra. Från och med den dagen blev jag hans fantastiska assistent, som hjälpte honom att förbereda fordringar i enlighet med reseansökningar som kom från regeringen. Jag utförde arbetet med största möda och nogrannhet tills min kille var nöjd.

“Lyssna nu,” sa han en dag efter att ha bett för oss. “Sitt här och vila. Oroa dig inte, för här är du hemma. Jag kommer att ta hand om dig och med Guds beviljan kommer jag att skaffa oss det vi behöver.” Jag trodde att han skämtade. Det är plågsamt att tro att din kille skämtar när han faktiskt menar allvar. Han blev väldigt arg.  “Säg mig en marknad du kan köpa en kille på så går jag och köper dig en ny en om du inte kan ta mig på allvar!” sa han och örfilade mig. Jag blev så överraskad. Jag trodde hans hand satt fastklistrad bara mot mitt hjärta. Ännu mer överraskad blev jag när han kallade mig bög under nästa dags mässa.

‘Om du, min kära kille, den människa jag sätter all min tillit till, börjar kalla mig bög under mässan, låt mig påminna dig om att det inte är en sjukdom att vara bög! Du vet mycket väl att när saker börjar gå riktigt illa så kommer du att leta efter mig – men jag är borta!” sa jag, och sprang därifrån med ögonen fyllda av tårar. Senare på kvällen bjöd han ut mig på dans. Vi hade så kul att jag helt och hållet glömde bort det som hänt på mässan. Om jag kunde leva med att bli kallad bög under mässan, kunde jag också leva med en örfil då och då, bara ett ögonblick att skänka det som hjärtat kan kosta på sig. Nåväl, om du lyssnar ordentligt på min historia så märker du att jag pratar om minnen. Är det ens möjligt att leva utan att tillhöra någon? Min kille är en man med humör. 

Så de säger att han är dålig för mig. Men dålig på vilket sätt? Folk säger att han utnyttjar mig, och deras lögner har spridits hela vägen till Bryssel, till Paris, från Paris tillbaka till Berlin, och från Berlin har lögnerna till och med nått Tokyo! Vad är det med min killes namn? Kläderna han bär klär honom mycket väl. När de ser mig gå bredvid honom i centrum så stör det dem. Jag avvisar clownernas hälsningar. Vad vill de att jag ska säga till dem? När allt kommer omkring, kan inget skada en persons rykte mer än det man säger till dess försvar. De kritiserar min kille på natten och på dagen också, för de blir inte trötta. De har vanvördat min kille ordentligt. Jag är trött på dessa människor, myggornas fränder. Med sina vänner och rumskamrater så skvallrar de vidare. Visst, kanske min kille beter sig lite oförskämt, men hans hjärta har aldrig varit utan sedlighet. Har någon annan haft en sådan här kille under de senaste åtta åren? Jag är den enda, och det är mitt försvar, min äkthet som vår kärleks härold. Min killes närvaro skrämmer folk. Jag vet inte varför. Jag är trött på att säga det. Lämna mig och min kille ifred, så som de lämnade Jesus på korset.


Text: Ian Memgård
Bild och översättning: Zola Gorgon 

Mixed Race

How did you end up where you are?
It is said you are the emissary of your own rival.
Your pride comes from how you confuse people.
You have given yourself a command to dream big.
Your ancestors sent a Croatian writer to a Tanzanian jazz band.
I don’t have time to talk about it.
I had to travel all the way to Brussels to buy a brand new mixer I saw on TV.
It is inappropriate for me to hear that you are suffering in my abscence.
You are sulking uselessly because of how mixed race you are.
Who cares?
You wish yourself an untimeley death because of how mixed race you are.
Give me a break.
My handsome man.
The man of my heart.
Shut up.
What will I do if I break my brand new mixer?
I’m not sure your mixed race hands could repair it.
Nothing like that interests me.
What are people talking about nowadays?
Are they talking about race?
Must be some topic.


Text: Ian Memgard
Image: Saint Maurice, from the  the Liber ostensionis, 1526/27.

Mulatt

Hur hamnade du här egentligen?
Det sägs att du är din egen rivals sändebud
Du hämtar din stolthet ur folks förvirring
Du har gett dig själv order att drömma stort
Dina förfäder skickade en kroatisk författare till ett tanzaniskt jazzband
Jag har inte tid att prata om det
Jag var tvungen att resa hela vägen till Bryssel för att köpa en helt ny mixer som jag såg på TV
Det är olämpligt för mig att höra om hur du lider i min frånvaro
Du tjurar, fruktlöst, över hur mulatt du är
Vem bryr sig?
Du drömmer om en för tidig död, eftersom du är så mulatt
Lägg av nu
Min snygga man
Mannen i mitt hjärta
Håll käften
Vad ska jag göra om min helt nya mixer går sönder?
Jag är inte säker på att dina mulatthänder kan fixa det
Inget sådant intresserar mig
Vad pratar folk om nuförtiden?
Pratar de om ras?
Måste vara värsta samtalsämnet


Text: Ian Memgard
Översättning: Ian Memgard & Fredrika Flinta

Retreat

if i look at you now
my sentiment is this: teeth shatter,
i cower up like a dying dog
sweat trickling down my forehead like beady arrows
aiming for my
stomach growling to expedite you from my guts.
you are my swelling guilt
my mistakes past midnight

your charm, and modest provenance
drew me in inconspicuously
a dance as natural as
one fancied danced before
within the realm of predictability

yet like every dress
you hid a petticoat
far too hideous for your own reticence
my curiosity unknowingly nudging on your calves
eager to devour you
conviction and all

among my ribs you grow now
a slithering skin inside of mine
a parasite upon my flesh
as i turn into a jumbled mess of melting marrow
you wrestle control over my
willing joints

i fret at your presence,
at my own yearning,
our past and future
your journey to my lips proved far too fruitful
: we manifest as juxtapositioned beings

being better off
your worst enemy
swearing:
never having you tread the curves of my arteries again
i light a candle to my own folly
every damn time


Text: Beate Björkengren
Image: Zola Gorgon

Reträtt

om jag ser på dig nu
så är detta känslan: tänder spräcks,
jag kryper ihop som en döende hund
svetten rinner ner för min panna i pilar av pärlor
siktandes mot
min mage, som morrar efter att vräka dig från mitt inre.
du är min svällande skuld
mina misstag efter midnatt

din charm, ditt blygsamma ursprung
drog obemärkt in mig
en dans lika naturlig som
den man trotts dansat förut
i det förutsägbaras värld

men som varje klänning
dolde du en underkjol
alltför otäck för din egen aktsamhet
omedvetet stötte min nyfikenhet emot dina vader
ivrig att förtära dig
med övertygelser och allt

bland mina revben växer du nu
en slingrande hud inuti min
en parasit i köttet mitt
när jag blir till en röra av smältande märg
så brottar du ner mina villiga lemmar

jag gräms för din närvaro,
och min egen längtan,
vårt förflutna och framtid
din alltför fruktsamma resa till mina läppar
: så manifesteras vi som sammanställda varelser

bättre hade jag varit
som din värsta fiende
svär jag:
aldrig mer ska du vandra mina artärers kurvor.
jag tänder ett ljus för min egen dumhet
varje jävla gång


Text: Beate Björkengren
Bild och översättning: Zola Gorgon

En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björkengren

A date with Thanatos

Through the night I walk,

empty shadows paving the way

like streetlights.

On a date with Thanatos,

his bony hands clasping mine.

A unison in life, sanctioned in death.

Promised a ring of poppy

one day (night).

He’s a mediocre magician,

getting stuck in his own escape tricks.

He lights my cigarette upside down,

happy to support a lethal habit

to see me sooner.

He lifts me up to peek over the fence.

The grass isn’t always greener,

but it is grass nonetheless.

Dipping our feet in the dark abyss, Lethe

flows by us, 

a never ending highway,

his brother skating down it.

No one can skate like him 

and yet

he only looks to skate like his brother,

forever the imitation of an Ollie.

Running past the suburban homes

housing the dead,

the dog on old man hades porch barking threefold.

For fun we smash mailboxes,

twelve times.

I run faster

but he always catches me,

cradling me in his cold embrace;

a reminder of this

once-in-a-lifetime-encounter.

Enveloped by his mother,

making love inside her womb,

this union can’t last more than

forever.

Sad to be a one-night stand,

but knowing an awkward run in IS inevitable.

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Catcheur fånga mig

Jag är på dåligt humör
Mitt hjärta gör ont
Tar min första dos, fyller magen
Efter gårdagens match
Hans krok närmar sig min mun
Fråga mig inte vad jag tänker
När jag ger upp mitt försvar
Jag kände hur munskyddet gick in i mitt tandkött
Att svimma
Jag orkar inte längre
Du förstår inte
Att det är dig jag tänker på när jag spottar blod
Du bryr dig inte
Jag ligger på båren, du tar min hand
Lyckas bättre i nästa match
Manager från helvetet
Du vill ha min hud, mina pengar
Staden slingrar sig runt trafikljusen
Ambulanspersonalen som gamar
De försökte plocka upp mig

Men jag är mer stabil än du
Dina sorgliga reaktioner, på misslyckanden som är mina
På morgonen när jag vaknar
Kokar du kaffe, mycket svart, mycket starkt
Du, hetero, du, röv

Jag ber dig inte att stå ut med mina misslyckanden
Och du tänker på matchen
Semifinal
Jag vill hellre att du älskar mig, som den dummis jag är
Att jordelivet, det materiella här, tar hand om oss
Fuck ära
Så länge min käke håller
Jag är ingen maskin
Varken guld eller järn följer med mig i graven
Jag skulle hellre vara en landmina
Dricka dyra flaskor i smyg
Träningen börjar igen
Och jag tar så många slag
Och jag tar protein
Så mitt ansikte grimascherar
Du är sexig säger du till mig när jag är blöt av svett
Och dukat under av ansträngning
Jag är inte Frankenstein babe
Jag är inte lika vänlig
Lyssna chefen, jag kommer inte att dö för det här
Och det gör dig förbannad att jag inte blöder fastän jag jobbar
Du övertygar mig att spara min ilska till när jag komme till helvetet
Så jag dumpade dig, satte en minikjol på min muskulösa brottarröv
Och jag liftade i New Port, flygplatsen

Jag skulle föredra en stabil relation som inte gör mig illa
Och att bo vid stranden eller på en annan planet


Översättning: Ian Memgard
Text & bild: Clément Szuszkin