I feel subaltern because I don’t have what I need, which is a lot of consciousness

The family keeps itself as a pet

[...]

The family is small like a fast food restaurant at the train station

– Elfriede Jelienek

She howls herself out from stillness. A sudden violent movement to get out of the chair. “I’m leaving and I’m never coming back,” she says. The hubris is a way out of lethargy.

But he says nothing. He gets down on his knees, into prayer. She gets homesick. They both suddenly want to comfort him. She’s the bad one, but it’s only her thinking that. He can’t see her guilt. She’s alone in it.

Shall we do something nice instead? He says. We can go and buy meat for your stew.

It’s sunny outside, they get pho on the way. The butcher’s hands are bloody and they get a heavy bag of meat. Now they are homesick.

She babbles: “I’ll tell you what I love. I love you, I love to sleep, I love wine, I love the day when I have slept ”. She wakes up in the night because it smells like bones, thinks of bones that crumble, how to strain the broth later, what to do with the leftovers. Strain and discard the fat. She thinks it’s good that he can help her with that.

She felt like an adult when he took her to a seminar where the lecturer said that nobody today is anybody’s first choice. That there’s always been someone before. She thought it could not hurt to think like that, about love. As part of a slightly larger pattern. A system where a relationship is liberation.

*

In Jon Fosses’ Dog Manuscripts, the dog Webster escapes from home. He is ashamed of his relationship with his owner, old Oline with her bubbling and gurgling stomach, hugging him in bed. When he returns, he’s cold, tired and hungry. Suddenly the big stomach has changed meaning: become a metonym for love, warmth and security. Love, love, love.

*

The hypothesis that sex draws nourishment from defilement. In order to be defiled, you must be clean to begin with. Have good posture perhaps. Is the family the right place to nurture that? They found each other resting, in that it was easy. That actions (posture, tone of voice, gaze) did not impose any implications.

To manifest my longing for the light, I say to the one I know best: I’m leaving and I’m never coming back. So that my actions can acquire implications. The assumption that you can change how you are towards the world but not how you are with the people at your kitchen table. Can’t you look at me creatively, like I were a movie or an acquaintance, he asks. Is that a loving look? I reply.

*

I cried a cry I had cried before, flowing through already torn up rivers. Sometimes you cry redemptively, when a new insight separates the old, but not today.

Stiff as a family. Sticky papier maché that has solidified. My grimacing face covers the memories.  

Outside, I got the feeling that there was something I have not understood about life. Life is not as I describe above. It is a worthy place for a soul.


Text: Fredrika Flinta
Image: Lisa Vanderpumps Rose by Fredrika Flinta

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Inne och utelista 2022

INNE

  • Mommy issues… hur har vi kunnat var så…binära ….att mamma fått stå för all godhet och pappa för all ondska
  • Vara anonym på internet
  • Den perfekta mannen…
  • Blomsterarrangemang
  • cigg
  • indiskreta soffor
  • en semester där man bara börjar promenera och ser hur långt man kommer
  • Ironi och cynism…för romantikern har känt tillräckligt
  • skönhet…någon lurade oss att det inte spelar någon roll
  • Deus ex machina
  • äta restprodukter från djur. tillaga dem på egen hand.
  • ryssland
  • illusioner
  • kärleksbrev
  • vara snäll mot veganer
  • dallriga rokoko bröst med riktigt fett i sig

Bubblare:

  • ondska…acceptera ondskan i sig själv

UTE

  • profesionell email-stil där man säger trevlig helg osv
  • restauranger
  • texter som gråter och bölar
  • protestantism
  • att lida
  • veganer
  • Covid
  • alla män utom den perfekta mannen
  • sverige
  • röven

text: Skärselden redaktion + yrsa
sammanställning: Fredrika Flinta

Out and in 2022

IN

  • VANITY
  • Mommy issues… how did we become so binary to make mommy symbolic for all good and daddy for all evil….
  • Being anonymous on the internet
  • The perfect man
  • Flower arranging
  • cigarettes
  • indiscret sofas 
  • A holiday where you just start walking and see how far you get
  • Irony and cynism… as romantic approach…. because the romantics have felt enough
  • beauty…. we’ve been gaslighted into believing aesthetics don’t count
  • divine intervention
  • eating leftover body parts. cook them yourself!
  • russia
  • Illusions
  • love letters 
  • Being nice to vegans
  • Jiggly rococo titties with real fat in them

Up-and-coming:

  • recognising the evil within yourself

OUT

  • Professional emails……we can not keep writing things like Dear who it may concern, I hope this finds you well, for the rest of eternity. It will stop now. 
  • Restaurants… we’re moving into a more sensory era of late capitalism where cooking means leisure and tradition. …jobs are out….restaurants are for people with jobs… 
  • texts that are just crying and sobbing all the fucking time
  • protestantism
  • suffering
  • vegans
  • all other men but the perfect man
  • delusions
  • being swedish
  • ass
  • business relationships

text: Skärselden editorial + yrsa
editing: Fredrika Flinta

Post-ana

When it was lunch time at the university, I used to buy ready-made salad and sit by myself in one of the window-holes of the cathedral. I wanted to be unseen during those few minutes when the the field of view changed and the whole world became a big plate. Then when I looked up again, the campus was different. Sleepier, tougher, the day fell flat and white.

My view of food as opposed to culture, a too primitive pleasure for indulging in with others, perhaps stemmed from all the semi-public school meals one was forced into earlier in life. From high school, “The model diet” (breakfast: coffee, lunch: 1 egg, dinner: 1 egg) is one of the few meals I remember from that time. It’s not something I had very often but it’s a memory, so it worked itself on the mind and I probably share this with other post-ana women. A way of saying no to all shared meals. You binge alone, you fast alone.

Once I moved away from home at the beginning of the last decade, I remember chicken and smoked salmon straight out of the package, mozzarella that I put in my pocket inside the Sainsbury’s and once outside tore up and ate with my hands, I remember donuts (8 pcs for 2 pounds). There was a freedom. The charm of the hot girl food is that it does not try to own a room.  

Perhaps those who prefer porn over their partner do so because the animal impulses that take over are quite antisocial, similar to the loss of control you can get during a meal. The language disappears when everyone bends their backs over the food. You are vulnerable, you can not eat it without letting it touch you. It’s the same tactile experience as sex, warm animal parts and juices being secreted.

Writing about food is quite similar to writing about sex, but less so when it’s vegan or healthy. Maybe because it’s not very exciting or enjoyable to be completely clean, saying no to our origin, the depraved in man. Does evil reside in the depraved and bloody, and can labelling something “cruelty-free” keep the evil away? I don’t know, but I do know that you need creativity and care, planning and imagination to make carcasses edible.

There’s something to the tension between what you see on the plate and the sensory eating experience. Eating animals together could be a way of recognising and accepting evil within ourselves. Just like sex, eating feels completely different than it looks. 


Text and image: Fredrika Flinta
Oxtail soup: Zola

Post-ana


När det var lunch på universitetet brukade jag köpa färdig sallad och sätta mig själv i ett av de många hålrummen på Domkyrkans ytterverk. Jag ville vara osynlig under de där få minuterna när synfältet förändrades och hela världen blev en stor tallrik. När jag sedan tittade upp igen var Lundagård annorlunda. Sömnigare och trögare. Dagen blev platt och vit.

Min syn på mat, som motsats till kultur, en för primitiv njutning för att ägna sig åt tillsammans med andra, kom kanske från alla halvoffentliga skolmåltider vi tvingades till under gymnasiet. “The model diet” (frukost: kaffe, lunch: 1 ägg, middag: 1 ägg) är en av de få måltider jag minns från då. Det var ett sätt att säga nej till alla gemensamma måltider.

Jag vet inte om det jag minns är något åt ofta, eller om lågkalori-dieterna från olika bantningsbloggar hade lättare att knåda sig på min hjärna och bli ett minne. Det jag  således minns av att äta när jag flyttade hemifrån är kyckling och rökt lax direkt ur förpackningen. Jag minns mozzarella som jag stoppade i fickan inne i Sainsburys och väl ute rev upp och åt med händerna, jag minns munkar (8 st för 2 pund) och fisk på burk. I det fanns en frihet. Måltider som är över på 30 sekunder finner sin charm i att den inte försöker äga rummet.

Konstnären Faye Wei Wei’s matinstagram visar upp mat som gör motsatsen. Den är fylld av blixtbilder på åttarätters-middagar, oljiga (eller vad Wei Wei kallar sparkly, glittrande) soppor, kadaver, och fettiga efterrätter tillsammans med ingående beskrivningar av matens taktila upplevelse: exempelvis “texturen av nudlarna var krispiga, sedan mjuka, sedan hårda, sedan mjuka igen”, “tomaterna inifrån kycklingen hålrum var en sådan glädje”. I en post räcker hon upp en grårosa ål mot sin målning av en rosa gris och skriver:  “the eel matched my piggie’s ribbon 😣🎀so cute”. Att se likheterna mellan den utrotningshotade, slemmiga ålen och en oljemålning föreslår en möjlighet att gå vrida om intrycken, gå bortom det som inledningsvis äcklar en. En spänning mellan det som syns på tallriken och upplevelsen av ätandet.

Wei Wei visar explicit upp en förtjusning över att äta djurs delar och vätskor som kött, mjölk, djurfett och fisk. På hennes matinstagram finns en uppriktighet gentemot de egna begären, ett ja till det depraverade och djuriska i människan. Hennes texter om att att äta djur liknar stundtals beskrivningar av sex då de opererar med liknande taktilitet: varma djurdelar och vätskor. 

Sexets och måltidens djuriska impulser liknar varandra. Språket försvinner när alla böjer ryggen över maten. Du är sårbar, du kan inte äta något utan att låta det röra dig. Men om det finns en ondska i köttätandet så kan kanske att äta djur tillsammans, att ägna tid och planering och detta, vara ett sätt att bekanta oss med och acceptera det äckliga inom oss själva. Precis som sex känns ätandet helt annorlunda än det ser ut. 

Text: Fredrika Flinta

Dinner time

Dinner time is gray, restless, birthing evil
carrying the day you wanted to clean but instead fill with sausage, wine, cheese
at dinner time it’s really time to starve
shut up and pray for forgiveness

I fall asleep but I think of breaths in the night
on porches
america maybe

who can sleep me
me, I can sleep
though I think about how restless they are on these porches
once this restlessness pulsates through me
only once
then I fall asleep

Text: Fredrika Flinta
Image: Vera Nilsson, Sagor

Insektsberättelse

Det var en gång några barn i en het svettig och lyhörd lägenhet. Det var sommar vid havet. Vi bar märkeskläder från second hand som vi inte visste om de var äkta eller fake. All alkohol som kom in i lägenheten dracks oftast upp samma dag, förutom en flaska Veuve Clicquot som Laura hade köpt. Den oöppnade flaskan stod där och dammade i vardagsrummet medan vi drack varje dag och svarta skuggor klättrade på väggarna, gula av de fula lamporna. Det är inte lika kul att dricka med folk som alltid vill dricka. Varje morgon sa Laura: jag har glömt allt som hände igår. John sa till mig att hon ljög. 

Några år senare körde en terrorist en skåpbil över Las Ramblas och mejade ner folkmassan. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se människorna som vaggar längs Las Ramblas och inte tänka att de är ohyra. Men ohyra brukar väl ha en annan karaktär, mindre uppenbar. Den dyker upp ur ingenstans; oj, hade den varit där hela tiden. Som när John öppnade skåpet under diskhon och fick se en familj kackerlackor, vilket chockerade oss fastän de redan gjort sig till känna genom ljud, ett krafs eller att vi hittade avföring. Jag hörde nyss en historia från en tjej som bott på Hawaii, där det fanns så mycket insekter att ingen insektsspray, eld eller medel kunde säkra rummet där hon sov. Varje kväll mosade hon fem bananer och lade i andra hörnet av sitt sovrum. Det var hennes offergåva till dem, och de lät henne  sjunka ner bland sina täcken och sova ifred. 

Det var också så med tjuvarna i El Raval att de kom från ingenstans. Plötsligt en natt stod en man och drog i min väska. Jag hade den över axeln så jag stod och ylade mellan honom och väskan tills han släppte den. En annan gång försökte några tonåriga pojkar råna John på hans plånbok. Han jagade dem tills de började slänga eurosedlar mot honom. När han kommit hem upptäckte han att hans plånbok var i hans ficka. Hade den varit där hela tiden! Så var det han som hade rånat pojkarna på 50 euro. Han tog oss på restaurang för pengarna, en av uteserveringarna vid hamnen. Fält av vita parasoll och bordsdukar, indelade i rutnät som godtyckligt skiljde restaurangerna åt. Men de var alla samma sorts ställe, där man kunde sitta stilla och vänta.

Det finns en bild på mig där jag har weedpåsar instoppade i min bh och i min mun. Påsarna hade sina namn skrivna på i spritpenna, CHANEL hette en. En gång när John kom hem plockade han upp mina weedpåsar och sa: vem har köpt såhär snormycket weed? Han fattade inte estetiken. Weedet gjorde mig lite ryckig och geléaktig, och det fanns svarta fruktansvärta hål, de verkade djupa som ytan på en damm, men egentligen mer som det lilla fallet man kan göra precis innan man somnar. Jag ramlade in i dem för en sekund, till exempel när jag gick från duschen längs den mörka korridoren till mitt rum. Framför mig såg jag mina använda trosor ligga kvar på det våta golvet, bland sandkornen, där John precis gått in. Vilken fasa! Men när jag gick för att titta senare var de inte där. 

Det fanns flera obebodda lägenheter i vårt hus och flera obebodda rum i vår lägenhet. I ett av de tomma rummen fanns hamstern Fifa. En tjej som lämnat flera små burar med hamstrar på min skola och heroiskt tog jag med en av dem hem. Jag gick över Las Ramblas med den vettskrämda hamstern i den lilla buren och tänkte lilla hamster, nu ska du inte behöva vara rädd. Men det visade sig att jag var rädd för hamsterns små tänder, och av att det verkade som att hamstern inte brydde sig om människor, eller som att den brydde sig om någonting. Jag köpte en större bur till henne och ställde in buren med Fifa i ett av de obebodda rummen. Jag har inget minne av Fifa i dagsljus efter att jag och Laura gick för att köpa en större bur och jag frågade henne, har du funderat på att sluta dricka? Hennes reaktion, som var att vända sig om och springa iväg förvånade mig. Jag trodde jag var hennes räddare.

På något vis hade jag blivit en förövare och djurmisshandlare genom att ta på mig uppdraget att rädda Fifa.  Om jag inte hade gjort detta skulle jag inte vara ansvarig för hela Fifas hamster-predikament, att sluta ensam i en bur i ett mörkt rum. Man riskerar att bli förövare så fort man tar på sig rollen som räddare. Känner man sig ansvarig för allt någon gör blir man snart sugen på att frånta dem deras myndighet. Vad ska du göra av Fifa? Sa John dagen då jag var skulle lämna lägenheten. Jag skulle gå och dricka två små öl och röka en spliff, var vad jag skulle göra. 

Bild: Hieronymus Bosch, Ljuvligheternas trädgård, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta

Bug story

Once upon a time, a summer by the sea, there were some children in a hot, sweaty apartment. Any alcohol that came into this apartment would soon be gone again, except this one bottle of Veuve Clicquot which Laura had bought. The unopened bottle of Veuve stood there collecting dust in the living room while we drank every day, wearing second-hand clothes with designer labels on the tags which we didn’t know if they were real or fake, with a backdrop of shadows climbing on thin yellow walls in LED-lighting. It’s not as fun to drink with people who always want to drink. Every morning Laura would say “I forgot everything that happened last night”. And John would say she lied, that she was using that as an alibi.

A few years later, a terrorist drove a van over Las Ramblas and mowed down the crowd. No one in the full use of his mind can see people rocking along Las Ramblas and not think that they are vermin. But vermin usually have a different character, less obvious. They emerge from nowhere; oh, have they been there all along? Like when John opened the cupboard under the sink and there was a family of cockroaches. We made a big fuss out of this to our parents when we called home, although we had sort of already known along the were there. They had made themselves known through that we’d heard sounds, scratches, and found feces. Anyway, I heard this story from a girl who lived in Hawaii, where there were so many insects that no insect spray, fire or agent could secure the room where she slept. Every night she mashed five bananas and put them in the other corner of her bedroom. It was her offering to them, and they let her sink down among her blankets and sleep peacefully. 

It was also the case with the thieves in El Raval that they came out of nowhere. Suddenly one night a man was pulling on my bag. I had it over my shoulder, so I stood and howled, trapped within the strap of my bag until he released it. Another time, some teenage boys tried to rob John and take his wallet. He chased after them in the rain, ruining his black pointy shoes that he’d bought for prom the year before, until they started throwing euro banknotes at him. As John was bending down to stuff the wet banknotes into his back pocket, he felt something was already there. It was his wallet! Had it been there all along? So then it was John who had robbed the teenagers of 50 euros. He took us to a restaurant with that money, one of the outdoor cafes by the harbor. Fields of white parasols and tablecloths, divided into grids that arbitrarily separated the restaurants. But they were all the same kind of place, where you could sit still and wait. 

There is this picture of me with weed bags stuffed in my mouth and in my bra. The dealers would write the name of the strain on the baggies. CHANEL, was one for example, written with a black marker pen. Once when John came home, he picked up my weed bags and said: who has bought such a snot-ton of weed? He didn’t get the aesthetic. This weed had me a bit paranoid, jiggly, and there were black horrific holes, deceptively deep like the surface of a black pond, but actually more like the slight fall you experience before going to sleep. I’d fall into them for a second, for example, walking from the shower along the dark corridor to my room. Before me I saw my used underwear lying on the wet floor, among the grains of sand from the beach. John had just entered the bathroom, the horror! But as I went to look later, neither John or the panties were there. 

There were several uninhabited apartments in our house and several uninhabited rooms in our apartment. In one of the empty rooms was the hamster Fifa. A girl had left several small cages with hamsters at my school and I, heroically, took one of them home. I walked across Las Ramblas with the terrified hamster in the little cage and thought, now, little hamster, don’t be scared no more. But as it turned out, I was scared of the hamster’s small teeth, and the fact that the hamster didn’t seem to care about people, or about anything. I bought it a larger cage and set it up in the dark, unoccupied room which always had its curtains drawn. I have no real memory of Fifa in daylight after me and Laura went to buy a bigger cage, and I asked her, have you thought about quitting drinking? Her reaction surprised me, which was to turn around and run away. I had thought I was her saviour. 

Somehow I had become a perpetrator and animal abuser by taking on the task of saving Fifa. If I had not done this, I would not be responsible for Fifas whole hamster predicament, ending up alone in a cage in a dark room. You risk becoming a perpetrator as soon as you take on the role of the saviour. When you feel responsible for everything, you soon become eager to deprive them of their agency. What are you going to do about Fifa? John asked on the day I was leaving the apartment. I was going to go drink two small beers and smoke a joint, was what I was going to do. 

Image: Hieronymus Bosch, The Garden of Earthly Delights, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta

Middagstid

Middagstid är grå rastlös och ond

bär med sig det från dagen man velat rena men fyller med korv, vin, ost

vid middagstid är det egentligen dags att svälta

stänga in sig och be

om förlåtelse

jag somnar men jag tänker på andedräkten i natten

på altaner

amerika kanske

vem kan sova

jag

sova kan jag

fast jag tänker på hur rastlösa de är på dessa altaner

en gång pulserar denna rastlöshet genom mig

bara en gång

sedan somnar jag


text: Fredrika Flinta
bild: Vera Nilsson, Sagor