Dinner time

Dinner time is gray, restless, birthing evil
carrying the day you wanted to clean but instead fill with sausage, wine, cheese
at dinner time it’s really time to starve
shut up and pray for forgiveness

I fall asleep but I think of breaths in the night
on porches
america maybe

who can sleep me
me, I can sleep
though I think about how restless they are on these porches
once this restlessness pulsates through me
only once
then I fall asleep

Text: Fredrika Flinta
Image: Vera Nilsson, Sagor

Insektsberättelse

Det var en gång några barn i en het svettig och lyhörd lägenhet. Det var sommar vid havet. Vi bar märkeskläder från second hand som vi inte visste om de var äkta eller fake. All alkohol som kom in i lägenheten dracks oftast upp samma dag, förutom en flaska Veuve Clicquot som Laura hade köpt. Den oöppnade flaskan stod där och dammade i vardagsrummet medan vi drack varje dag och svarta skuggor klättrade på väggarna, gula av de fula lamporna. Det är inte lika kul att dricka med folk som alltid vill dricka. Varje morgon sa Laura: jag har glömt allt som hände igår. John sa till mig att hon ljög. 

Några år senare körde en terrorist en skåpbil över Las Ramblas och mejade ner folkmassan. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se människorna som vaggar längs Las Ramblas och inte tänka att de är ohyra. Men ohyra brukar väl ha en annan karaktär, mindre uppenbar. Den dyker upp ur ingenstans; oj, hade den varit där hela tiden. Som när John öppnade skåpet under diskhon och fick se en familj kackerlackor, vilket chockerade oss fastän de redan gjort sig till känna genom ljud, ett krafs eller att vi hittade avföring. Jag hörde nyss en historia från en tjej som bott på Hawaii, där det fanns så mycket insekter att ingen insektsspray, eld eller medel kunde säkra rummet där hon sov. Varje kväll mosade hon fem bananer och lade i andra hörnet av sitt sovrum. Det var hennes offergåva till dem, och de lät henne  sjunka ner bland sina täcken och sova ifred. 

Det var också så med tjuvarna i El Raval att de kom från ingenstans. Plötsligt en natt stod en man och drog i min väska. Jag hade den över axeln så jag stod och ylade mellan honom och väskan tills han släppte den. En annan gång försökte några tonåriga pojkar råna John på hans plånbok. Han jagade dem tills de började slänga eurosedlar mot honom. När han kommit hem upptäckte han att hans plånbok var i hans ficka. Hade den varit där hela tiden! Så var det han som hade rånat pojkarna på 50 euro. Han tog oss på restaurang för pengarna, en av uteserveringarna vid hamnen. Fält av vita parasoll och bordsdukar, indelade i rutnät som godtyckligt skiljde restaurangerna åt. Men de var alla samma sorts ställe, där man kunde sitta stilla och vänta.

Det finns en bild på mig där jag har weedpåsar instoppade i min bh och i min mun. Påsarna hade sina namn skrivna på i spritpenna, CHANEL hette en. En gång när John kom hem plockade han upp mina weedpåsar och sa: vem har köpt såhär snormycket weed? Han fattade inte estetiken. Weedet gjorde mig lite ryckig och geléaktig, och det fanns svarta fruktansvärta hål, de verkade djupa som ytan på en damm, men egentligen mer som det lilla fallet man kan göra precis innan man somnar. Jag ramlade in i dem för en sekund, till exempel när jag gick från duschen längs den mörka korridoren till mitt rum. Framför mig såg jag mina använda trosor ligga kvar på det våta golvet, bland sandkornen, där John precis gått in. Vilken fasa! Men när jag gick för att titta senare var de inte där. 

Det fanns flera obebodda lägenheter i vårt hus och flera obebodda rum i vår lägenhet. I ett av de tomma rummen fanns hamstern Fifa. En tjej som lämnat flera små burar med hamstrar på min skola och heroiskt tog jag med en av dem hem. Jag gick över Las Ramblas med den vettskrämda hamstern i den lilla buren och tänkte lilla hamster, nu ska du inte behöva vara rädd. Men det visade sig att jag var rädd för hamsterns små tänder, och av att det verkade som att hamstern inte brydde sig om människor, eller som att den brydde sig om någonting. Jag köpte en större bur till henne och ställde in buren med Fifa i ett av de obebodda rummen. Jag har inget minne av Fifa i dagsljus efter att jag och Laura gick för att köpa en större bur och jag frågade henne, har du funderat på att sluta dricka? Hennes reaktion, som var att vända sig om och springa iväg förvånade mig. Jag trodde jag var hennes räddare.

På något vis hade jag blivit en förövare och djurmisshandlare genom att ta på mig uppdraget att rädda Fifa.  Om jag inte hade gjort detta skulle jag inte vara ansvarig för hela Fifas hamster-predikament, att sluta ensam i en bur i ett mörkt rum. Man riskerar att bli förövare så fort man tar på sig rollen som räddare. Känner man sig ansvarig för allt någon gör blir man snart sugen på att frånta dem deras myndighet. Vad ska du göra av Fifa? Sa John dagen då jag var skulle lämna lägenheten. Jag skulle gå och dricka två små öl och röka en spliff, var vad jag skulle göra. 

Bild: Hieronymus Bosch, Ljuvligheternas trädgård, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta

Bug story

Once upon a time, a summer by the sea, there were some children in a hot, sweaty apartment. Any alcohol that came into this apartment would soon be gone again, except this one bottle of Veuve Clicquot which Laura had bought. The unopened bottle of Veuve stood there collecting dust in the living room while we drank every day, wearing second-hand clothes with designer labels on the tags which we didn’t know if they were real or fake, with a backdrop of shadows climbing on thin yellow walls in LED-lighting. It’s not as fun to drink with people who always want to drink. Every morning Laura would say “I forgot everything that happened last night”. And John would say she lied, that she was using that as an alibi.

A few years later, a terrorist drove a van over Las Ramblas and mowed down the crowd. No one in the full use of his mind can see people rocking along Las Ramblas and not think that they are vermin. But vermin usually have a different character, less obvious. They emerge from nowhere; oh, have they been there all along? Like when John opened the cupboard under the sink and there was a family of cockroaches. We made a big fuss out of this to our parents when we called home, although we had sort of already known along the were there. They had made themselves known through that we’d heard sounds, scratches, and found feces. Anyway, I heard this story from a girl who lived in Hawaii, where there were so many insects that no insect spray, fire or agent could secure the room where she slept. Every night she mashed five bananas and put them in the other corner of her bedroom. It was her offering to them, and they let her sink down among her blankets and sleep peacefully. 

It was also the case with the thieves in El Raval that they came out of nowhere. Suddenly one night a man was pulling on my bag. I had it over my shoulder, so I stood and howled, trapped within the strap of my bag until he released it. Another time, some teenage boys tried to rob John and take his wallet. He chased after them in the rain, ruining his black pointy shoes that he’d bought for prom the year before, until they started throwing euro banknotes at him. As John was bending down to stuff the wet banknotes into his back pocket, he felt something was already there. It was his wallet! Had it been there all along? So then it was John who had robbed the teenagers of 50 euros. He took us to a restaurant with that money, one of the outdoor cafes by the harbor. Fields of white parasols and tablecloths, divided into grids that arbitrarily separated the restaurants. But they were all the same kind of place, where you could sit still and wait. 

There is this picture of me with weed bags stuffed in my mouth and in my bra. The dealers would write the name of the strain on the baggies. CHANEL, was one for example, written with a black marker pen. Once when John came home, he picked up my weed bags and said: who has bought such a snot-ton of weed? He didn’t get the aesthetic. This weed had me a bit paranoid, jiggly, and there were black horrific holes, deceptively deep like the surface of a black pond, but actually more like the slight fall you experience before going to sleep. I’d fall into them for a second, for example, walking from the shower along the dark corridor to my room. Before me I saw my used underwear lying on the wet floor, among the grains of sand from the beach. John had just entered the bathroom, the horror! But as I went to look later, neither John or the panties were there. 

There were several uninhabited apartments in our house and several uninhabited rooms in our apartment. In one of the empty rooms was the hamster Fifa. A girl had left several small cages with hamsters at my school and I, heroically, took one of them home. I walked across Las Ramblas with the terrified hamster in the little cage and thought, now, little hamster, don’t be scared no more. But as it turned out, I was scared of the hamster’s small teeth, and the fact that the hamster didn’t seem to care about people, or about anything. I bought it a larger cage and set it up in the dark, unoccupied room which always had its curtains drawn. I have no real memory of Fifa in daylight after me and Laura went to buy a bigger cage, and I asked her, have you thought about quitting drinking? Her reaction surprised me, which was to turn around and run away. I had thought I was her saviour. 

Somehow I had become a perpetrator and animal abuser by taking on the task of saving Fifa. If I had not done this, I would not be responsible for Fifas whole hamster predicament, ending up alone in a cage in a dark room. You risk becoming a perpetrator as soon as you take on the role of the saviour. When you feel responsible for everything, you soon become eager to deprive them of their agency. What are you going to do about Fifa? John asked on the day I was leaving the apartment. I was going to go drink two small beers and smoke a joint, was what I was going to do. 

Image: Hieronymus Bosch, The Garden of Earthly Delights, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta

Middagstid

Middagstid är grå rastlös och ond

bär med sig det från dagen man velat rena men fyller med korv, vin, ost

vid middagstid är det egentligen dags att svälta

stänga in sig och be

om förlåtelse

jag somnar men jag tänker på andedräkten i natten

på altaner

amerika kanske

vem kan sova

jag

sova kan jag

fast jag tänker på hur rastlösa de är på dessa altaner

en gång pulserar denna rastlöshet genom mig

bara en gång

sedan somnar jag


text: Fredrika Flinta
bild: Vera Nilsson, Sagor