Morgonmässa

Note to self. Försök inte göra så mycket. Bli bättre på att lyssna. Var nyfiken. Mag-andas. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything. 

Jag sitter frusen i bänken och det känns pinsamt att röra sig. Vi har gått långt, och luktar säkert. En timme längs motorvägen eftersom mobilerna är döda och det var den enda vägen vi visste

Det är morgon och ljust och halsen är svart av cigaretter när jag inser att jag typ hatar mig själv? Inte för i natt. Jag inser att jag hatade mig själv innan jag gick ut. 

Stella sitter bredvid mig på knä, vita träningsbyxor mot bönebänkens röda sammet. 

Hon är mycket allvarlig, men ändå rolig, eftersom det är omöjligt att veta vad hon tänker när hon går ner på knä och reser sig upp, knäpper händerna, tillsammans med församlingen. Hon ser ut att ha kommit i kontakt med något slags arkaiskt lidande, medan jag bara skäms över vad jag gjorde igår. Mitt lidande är samtida, mjukt och fuktigt. Torkar ut till ikväll.

Jesus-skulpturen i trä ser sjukare ut än den glada i Sverige. Han är benig, liten och grå. Jag vet inte om den är gammal och sliten eller om de gjort den så att han ska se så eländig och lidande ut. 

Gud gjorde sin son till människa för att kunna dela människornas lidande.

Hade gud kommit ihåg att göra så att Jesus var tvungen att känna den obehagliga pendelrörelsen från det roliga till det ledsna? Att följa en tanke med hopp och tillförsikt som plötsligt dyker ner i något ogrundat och djupt? Det tillståndet där man skrattar, skriker, heilar och plötsligt mitt i allt inser att man vill hem.

Lidande för mig är att skriva listor på saker man ska förändra med sig själv istället för att förändra allt. Stella förändrade allt för längesedan och därför är hennes lidande arkaiskt. Som Jesus är hon grundledsen.

Obehaget om kvällarna. Jag brukar vända mig hit och dit för att slippa kännas vid hur mörkret faller fort över det jag inte hunnit städa. Blodet samlas i mina lymfkörtlar. Folk säger “mörkret är kompakt”, men det är inte det … 

“Snygg präst,” viskar Stella så jag tittar upp. Det är inte det att han är snygg, men han ser ut “som oss” och läser med en mörk, sexig röst som vibrerar på ett sätt som hade kunnat vara mästrande men prästen drar ut på inledande och avslutande vokaler, fyller ut mellanrummen med “eh” och “um”, det är som han vill distansera sig från sin predikan. Som att han skäms lite och försöker skämta bort det.

Han är som jag, tänker jag. Han har aldrig förändrat allt.  Vem är det han söker när han ålar sig sådär framför församlingen? Är det mig?

Jag påminns om våren, obehaget försvinner. När man blir kär i april… Om jag hade varit prästfru. Jag hade varit så fokuserad att allt det där svarta blivit till bakgrund.

Vi måste prata med prästen, säger jag till Stella. Så vi frågar honom hur länge han jobbat som präst. Ett halvår säger han. Jag presenterar mig och säger att jag heter Francis. När vi lämnar kyrkan säger jag till Stella hur det kändes anmärkningsvärt hur prästen inte fick mig att hata mig själv, inte för att han var trevlig eller varm men att jag kunde se hur flackande hans tankar var, så att jag tyckte jag hade distans till hans åsikter om mig.   Det är det folk aldrig ger en – det där luftiga utrymmet man längtar efter. Jag blir kär i folk som ger mig det där luftiga utrymmet jag alltid längtar efter. Distans.

Jag måste gå och bikta mig, det är min enda chans att tala ensam med honom. Det är jag, viskar jag genom gallret. Francis. 

Jag är långt borta, men alldeles nära, viskar han genom predikbåset. Min mun, torr, han är långt borta, jag öppnar och stänger munnen, nafsar mekaniskt som en sköldpadda. Jag tryckte mig till rätta, bakåt mot stolen, mitt säte sväller, äter av båset. Närmare, säger han. Mina händer hittar en bröstvårta, en stenkula. Ju längre bort han är, desto närmre. Han fyller hela min mun, färgskimrande, svällande. Reformationen betydde slutet på förlåtelsen. Min panna guppar, som jag stångar luften, jag stångar hans bröst, men han är inte där.  Han kunde smakat socker i stenkulan, färgskimrande saft. Jag skulle behöva läsa Decreation nu. Mina fingrar råkar hela tiden halka av min bröstvårta eftersom jag inte slutar dallra. Skrattar han åt mig? Jag tryckte mina bröst emot varandra. Vad är hans riktiga namn? Allt fett var i mina händer. Jag ville båda skulle vara i hans mun. Var jag en reformator? Jag samlar ihop sidorna av mina bröst. 

Nästa söndag, på predikan, har jag varit nykter hela veckan, duschat på morgonen och har fina kläder som jag tvättade i torsdags redan. Prästen väntar på att jag ska komma fram.

Hans blyghet känns som en ljuslåga, som flämtar och brinner ut, eller ett stånd som plötsligt kommer av sig, och kryper ihop. Men jag följer ändå min plan, går ändå fram till honom med lappen med mitt telefonnummer på och sätter i hans hand. 

Ute på gatan skriver han till mig. Luften sval och fuktig. Du känns så nära nu, skriver han. Jag ska aldrig tillbaka till den kyrkan igen. 


Text: Fredrika Flinta
Bild: Zola Gorgon

Morning mass

Note to self. Try not to do so much. Become a better listener. Show curiosity. Breathe from the belly. You can live your wildest dreams all you have to do is change everything. All you have to do is change everything.

I’m frozen to the pew and it feels embarrassing to move. We’ve walked far, and I bet we smell. An hour along the highway since our phones are dead and it’s the only way we knew. 

It’s morning and bright and my throat is black from cigarettes when I realize that I, like, hate myself? Not because of what I did tonight. I realize that I hated myself before I left the house to party.

Stella’s kneeling next to me, white tracksuit pants against the red velvet of the prayer bench.

She’s very serious, but still funny, since it’s impossible to know what she’s thinking when she kneels and rises, clasps her hands, at the same time as the congregation. She seems to have come into contact with some kind of archaic suffering, while I’m merely ashamed about last night. My suffering is contemporary, soft and moist. Dry by the evening.

The wooden Jesus sculpture looks sicker than the happy one in Sweden. He’s bony, small and grey. I don’t know if it’s old and worn or if they’ve made it that way for him to look that sad and miserable.

God made his son a human, so he could share in the suffering of men. 

Did God remember to make sure that Jesus also had to feel the unpleasant pendulum movement from fun to sad? To follow a thought with hope and faith and suddenly dive into something bottomless deep? That state where you’re laughing, screaming, heiling and suddenly in the middle of it all realizing that you want to go home.

For me, suffering means writing lists of things you’re gonna change about yourself, instead of changing everything. Stella changed everything a long time ago and that’s why her suffering is archaic. Like Jesus’, her sadness is fundamental.

Uncomfortable evenings. I toss and turn so I don’t have to feel how the darkness falls fast over things I haven’t had time to clean. Blood collects in my lymph nodes. People say “the darkness is compact”, but it is not…

“Hot priest,” Stella whispers, so I look up. It’s not that he’s hot, but he looks “like us” and is reading with a dark, sexy voice. It’s not that he’s hot, but rather tall and slim, a flat body, and his voice vibrates in a manner that might have been domineering but he draws out initial and final vowels and fills the spaces between with “eh” and “um”, as if he wants to distance himself from the words in his sermon. Like he’s a little bit embarrassed and wants to turn it into a joke.

He’s like me, I think. He’s never changed everything. Who’s he looking for when he’s preening like that before the congregation? Is it me?

I’m reminded of springtime, when discomfort disappears. When you fall in love in April … if I’d been the wife of a priest. I’d be so focused on him that all that black stuff just turns into background, wallpaper.

I tell Stella I need to speak to the peirst. We go to talk to the priest, we ask him how long he’s been a priest. Half a year, he says. I present myself and say my name is Francis. As we’re leaving the church, I tell Stella how it felt remarkable, the way the priest didn’t make me hate myself, not because he was nice or warm but because I could see the ways his thoughts drifted, so I thought I had a distance from his opinions about me.

That’s what people never give you – that airy space you long for. I fall in love with people who give me that airy space I always long for. Distance.

I’ve got to go and make confession, it’s my only chance to speak to him alone. It’s me, I whisper through the lattice. Francis.

I’m far away, but very close, he whispers through the confession booth. My mouth, dry, he’s far away, I open and close my mouth and nibble mechanically, like a turtle. I pushed myself into position, pressed to the chair, my seat swells and starts swallowing the booth. Closer, he says. My hands find a nipple, a marble. The further away he is, the closer. He fills my entire mouth, iridescent, swelling. The reformation meant the end of forgiveness. My forehead beats against the air, butts against his chest, but he’s not there. He could have tasted sugar in the marble, iridescent juice. I need to read Decreation now. My fingers keep slipping off my nipple since I can’t stop trembling. Is he laughing at me? I pressed my breasts together. What’s his real name? All fat was in my hands. I wanted them both in his mouth. Was I a reformer? I collect the sides of my breasts. 

The following Sunday, during the sermon, the priest waits for me to come forwards. I’ve been sober all week, showering in the morning and wearing beautiful clothes which I’d washed as early as Thursday.

His shyness is like a flame, gasping and burning out, or a hard-on that suddenly looses track of itself and curls up. But I follow my plan regardless, still walk up to him with the slip of paper with my phone number on it and put it in his hand.

Back on the street, he writes to me. The air is cool and moist. You feel so close right now, he writes. Never am I ever going back to that church.


Text: Fredrika Flinta
Translation and image: Zola Gorgon

I feel subaltern because I don’t have what I need, which is a lot of consciousness

The family keeps itself as a pet

[...]

The family is small like a fast food restaurant at the train station

– Elfriede Jelienek

She howls herself out from stillness. A sudden violent movement to get out of the chair. “I’m leaving and I’m never coming back,” she says. The hubris is a way out of lethargy.

But he says nothing. He gets down on his knees, into prayer. She gets homesick. They both suddenly want to comfort him. She’s the bad one, but it’s only her thinking that. He can’t see her guilt. She’s alone in it.

Shall we do something nice instead? He says. We can go and buy meat for your stew.

It’s sunny outside, they get pho on the way. The butcher’s hands are bloody and they get a heavy bag of meat. Now they are homesick.

She babbles: “I’ll tell you what I love. I love you, I love to sleep, I love wine, I love the day when I have slept ”. She wakes up in the night because it smells like bones, thinks of bones that crumble, how to strain the broth later, what to do with the leftovers. Strain and discard the fat. She thinks it’s good that he can help her with that.

She felt like an adult when he took her to a seminar where the lecturer said that nobody today is anybody’s first choice. That there’s always been someone before. She thought it could not hurt to think like that, about love. As part of a slightly larger pattern. A system where a relationship is liberation.

*

In Jon Fosses’ Dog Manuscripts, the dog Webster escapes from home. He is ashamed of his relationship with his owner, old Oline with her bubbling and gurgling stomach, hugging him in bed. When he returns, he’s cold, tired and hungry. Suddenly the big stomach has changed meaning: become a metonym for love, warmth and security. Love, love, love.

*

The hypothesis that sex draws nourishment from defilement. In order to be defiled, you must be clean to begin with. Have good posture perhaps. Is the family the right place to nurture that? They found each other resting, in that it was easy. That actions (posture, tone of voice, gaze) did not impose any implications.

To manifest my longing for the light, I say to the one I know best: I’m leaving and I’m never coming back. So that my actions can acquire implications. The assumption that you can change how you are towards the world but not how you are with the people at your kitchen table. Can’t you look at me creatively, like I were a movie or an acquaintance, he asks. Is that a loving look? I reply.

*

I cried a cry I had cried before, flowing through already torn up rivers. Sometimes you cry redemptively, when a new insight separates the old, but not today.

Stiff as a family. Sticky papier maché that has solidified. My grimacing face covers the memories.  

Outside, I got the feeling that there was something I have not understood about life. Life is not as I describe above. It is a worthy place for a soul.


Text: Fredrika Flinta
Image: Lisa Vanderpumps Rose by Fredrika Flinta

Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Inne och utelista 2022

INNE

  • Mommy issues… hur har vi kunnat var så…binära ….att mamma fått stå för all godhet och pappa för all ondska
  • Vara anonym på internet
  • Den perfekta mannen…
  • Blomsterarrangemang
  • cigg
  • indiskreta soffor
  • en semester där man bara börjar promenera och ser hur långt man kommer
  • Ironi och cynism…för romantikern har känt tillräckligt
  • skönhet…någon lurade oss att det inte spelar någon roll
  • Deus ex machina
  • äta restprodukter från djur. tillaga dem på egen hand.
  • ryssland
  • illusioner
  • kärleksbrev
  • vara snäll mot veganer
  • dallriga rokoko bröst med riktigt fett i sig

Bubblare:

  • ondska…acceptera ondskan i sig själv

UTE

  • profesionell email-stil där man säger trevlig helg osv
  • restauranger
  • texter som gråter och bölar
  • protestantism
  • att lida
  • veganer
  • Covid
  • alla män utom den perfekta mannen
  • sverige
  • röven

text: Skärselden redaktion + yrsa
sammanställning: Fredrika Flinta

Out and in 2022

IN

  • VANITY
  • Mommy issues… how did we become so binary to make mommy symbolic for all good and daddy for all evil….
  • Being anonymous on the internet
  • The perfect man
  • Flower arranging
  • cigarettes
  • indiscret sofas 
  • A holiday where you just start walking and see how far you get
  • Irony and cynism… as romantic approach…. because the romantics have felt enough
  • beauty…. we’ve been gaslighted into believing aesthetics don’t count
  • divine intervention
  • eating leftover body parts. cook them yourself!
  • russia
  • Illusions
  • love letters 
  • Being nice to vegans
  • Jiggly rococo titties with real fat in them

Up-and-coming:

  • recognising the evil within yourself

OUT

  • Professional emails……we can not keep writing things like Dear who it may concern, I hope this finds you well, for the rest of eternity. It will stop now. 
  • Restaurants… we’re moving into a more sensory era of late capitalism where cooking means leisure and tradition. …jobs are out….restaurants are for people with jobs… 
  • texts that are just crying and sobbing all the fucking time
  • protestantism
  • suffering
  • vegans
  • all other men but the perfect man
  • delusions
  • being swedish
  • ass
  • business relationships

text: Skärselden editorial + yrsa
editing: Fredrika Flinta

Post-ana

When it was lunch time at the university, I used to buy ready-made salad and sit by myself in one of the window-holes of the cathedral. I wanted to be unseen during those few minutes when the the field of view changed and the whole world became a big plate. Then when I looked up again, the campus was different. Sleepier, tougher, the day fell flat and white.

My view of food as opposed to culture, a too primitive pleasure for indulging in with others, perhaps stemmed from all the semi-public school meals one was forced into earlier in life. From high school, “The model diet” (breakfast: coffee, lunch: 1 egg, dinner: 1 egg) is one of the few meals I remember from that time. It’s not something I had very often but it’s a memory, so it worked itself on the mind and I probably share this with other post-ana women. A way of saying no to all shared meals. You binge alone, you fast alone.

Once I moved away from home at the beginning of the last decade, I remember chicken and smoked salmon straight out of the package, mozzarella that I put in my pocket inside the Sainsbury’s and once outside tore up and ate with my hands, I remember donuts (8 pcs for 2 pounds). There was a freedom. The charm of the hot girl food is that it does not try to own a room.  

Perhaps those who prefer porn over their partner do so because the animal impulses that take over are quite antisocial, similar to the loss of control you can get during a meal. The language disappears when everyone bends their backs over the food. You are vulnerable, you can not eat it without letting it touch you. It’s the same tactile experience as sex, warm animal parts and juices being secreted.

Writing about food is quite similar to writing about sex, but less so when it’s vegan or healthy. Maybe because it’s not very exciting or enjoyable to be completely clean, saying no to our origin, the depraved in man. Does evil reside in the depraved and bloody, and can labelling something “cruelty-free” keep the evil away? I don’t know, but I do know that you need creativity and care, planning and imagination to make carcasses edible.

There’s something to the tension between what you see on the plate and the sensory eating experience. Eating animals together could be a way of recognising and accepting evil within ourselves. Just like sex, eating feels completely different than it looks. 


Text and image: Fredrika Flinta
Oxtail soup: Zola

Post-ana


När det var lunch på universitetet brukade jag köpa färdig sallad och sätta mig själv i ett av de många hålrummen på Domkyrkans ytterverk. Jag ville vara osynlig under de där få minuterna när synfältet förändrades och hela världen blev en stor tallrik. När jag sedan tittade upp igen var Lundagård annorlunda. Sömnigare och trögare. Dagen blev platt och vit.

Min syn på mat, som motsats till kultur, en för primitiv njutning för att ägna sig åt tillsammans med andra, kom kanske från alla halvoffentliga skolmåltider vi tvingades till under gymnasiet. “The model diet” (frukost: kaffe, lunch: 1 ägg, middag: 1 ägg) är en av de få måltider jag minns från då. Det var ett sätt att säga nej till alla gemensamma måltider.

Jag vet inte om det jag minns är något åt ofta, eller om lågkalori-dieterna från olika bantningsbloggar hade lättare att knåda sig på min hjärna och bli ett minne. Det jag  således minns av att äta när jag flyttade hemifrån är kyckling och rökt lax direkt ur förpackningen. Jag minns mozzarella som jag stoppade i fickan inne i Sainsburys och väl ute rev upp och åt med händerna, jag minns munkar (8 st för 2 pund) och fisk på burk. I det fanns en frihet. Måltider som är över på 30 sekunder finner sin charm i att den inte försöker äga rummet.

Konstnären Faye Wei Wei’s matinstagram visar upp mat som gör motsatsen. Den är fylld av blixtbilder på åttarätters-middagar, oljiga (eller vad Wei Wei kallar sparkly, glittrande) soppor, kadaver, och fettiga efterrätter tillsammans med ingående beskrivningar av matens taktila upplevelse: exempelvis “texturen av nudlarna var krispiga, sedan mjuka, sedan hårda, sedan mjuka igen”, “tomaterna inifrån kycklingen hålrum var en sådan glädje”. I en post räcker hon upp en grårosa ål mot sin målning av en rosa gris och skriver:  “the eel matched my piggie’s ribbon 😣🎀so cute”. Att se likheterna mellan den utrotningshotade, slemmiga ålen och en oljemålning föreslår en möjlighet att gå vrida om intrycken, gå bortom det som inledningsvis äcklar en. En spänning mellan det som syns på tallriken och upplevelsen av ätandet.

Wei Wei visar explicit upp en förtjusning över att äta djurs delar och vätskor som kött, mjölk, djurfett och fisk. På hennes matinstagram finns en uppriktighet gentemot de egna begären, ett ja till det depraverade och djuriska i människan. Hennes texter om att att äta djur liknar stundtals beskrivningar av sex då de opererar med liknande taktilitet: varma djurdelar och vätskor. 

Sexets och måltidens djuriska impulser liknar varandra. Språket försvinner när alla böjer ryggen över maten. Du är sårbar, du kan inte äta något utan att låta det röra dig. Men om det finns en ondska i köttätandet så kan kanske att äta djur tillsammans, att ägna tid och planering och detta, vara ett sätt att bekanta oss med och acceptera det äckliga inom oss själva. Precis som sex känns ätandet helt annorlunda än det ser ut. 

Text: Fredrika Flinta

Dinner time

Dinner time is gray, restless, birthing evil
carrying the day you wanted to clean but instead fill with sausage, wine, cheese
at dinner time it’s really time to starve
shut up and pray for forgiveness

I fall asleep but I think of breaths in the night
on porches
america maybe

who can sleep me
me, I can sleep
though I think about how restless they are on these porches
once this restlessness pulsates through me
only once
then I fall asleep

Text: Fredrika Flinta
Image: Vera Nilsson, Sagor

Insektsberättelse

Det var en gång några barn i en het svettig och lyhörd lägenhet. Det var sommar vid havet. Vi bar märkeskläder från second hand som vi inte visste om de var äkta eller fake. All alkohol som kom in i lägenheten dracks oftast upp samma dag, förutom en flaska Veuve Clicquot som Laura hade köpt. Den oöppnade flaskan stod där och dammade i vardagsrummet medan vi drack varje dag och svarta skuggor klättrade på väggarna, gula av de fula lamporna. Det är inte lika kul att dricka med folk som alltid vill dricka. Varje morgon sa Laura: jag har glömt allt som hände igår. John sa till mig att hon ljög. 

Några år senare körde en terrorist en skåpbil över Las Ramblas och mejade ner folkmassan. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se människorna som vaggar längs Las Ramblas och inte tänka att de är ohyra. Men ohyra brukar väl ha en annan karaktär, mindre uppenbar. Den dyker upp ur ingenstans; oj, hade den varit där hela tiden. Som när John öppnade skåpet under diskhon och fick se en familj kackerlackor, vilket chockerade oss fastän de redan gjort sig till känna genom ljud, ett krafs eller att vi hittade avföring. Jag hörde nyss en historia från en tjej som bott på Hawaii, där det fanns så mycket insekter att ingen insektsspray, eld eller medel kunde säkra rummet där hon sov. Varje kväll mosade hon fem bananer och lade i andra hörnet av sitt sovrum. Det var hennes offergåva till dem, och de lät henne  sjunka ner bland sina täcken och sova ifred. 

Det var också så med tjuvarna i El Raval att de kom från ingenstans. Plötsligt en natt stod en man och drog i min väska. Jag hade den över axeln så jag stod och ylade mellan honom och väskan tills han släppte den. En annan gång försökte några tonåriga pojkar råna John på hans plånbok. Han jagade dem tills de började slänga eurosedlar mot honom. När han kommit hem upptäckte han att hans plånbok var i hans ficka. Hade den varit där hela tiden! Så var det han som hade rånat pojkarna på 50 euro. Han tog oss på restaurang för pengarna, en av uteserveringarna vid hamnen. Fält av vita parasoll och bordsdukar, indelade i rutnät som godtyckligt skiljde restaurangerna åt. Men de var alla samma sorts ställe, där man kunde sitta stilla och vänta.

Det finns en bild på mig där jag har weedpåsar instoppade i min bh och i min mun. Påsarna hade sina namn skrivna på i spritpenna, CHANEL hette en. En gång när John kom hem plockade han upp mina weedpåsar och sa: vem har köpt såhär snormycket weed? Han fattade inte estetiken. Weedet gjorde mig lite ryckig och geléaktig, och det fanns svarta fruktansvärta hål, de verkade djupa som ytan på en damm, men egentligen mer som det lilla fallet man kan göra precis innan man somnar. Jag ramlade in i dem för en sekund, till exempel när jag gick från duschen längs den mörka korridoren till mitt rum. Framför mig såg jag mina använda trosor ligga kvar på det våta golvet, bland sandkornen, där John precis gått in. Vilken fasa! Men när jag gick för att titta senare var de inte där. 

Det fanns flera obebodda lägenheter i vårt hus och flera obebodda rum i vår lägenhet. I ett av de tomma rummen fanns hamstern Fifa. En tjej som lämnat flera små burar med hamstrar på min skola och heroiskt tog jag med en av dem hem. Jag gick över Las Ramblas med den vettskrämda hamstern i den lilla buren och tänkte lilla hamster, nu ska du inte behöva vara rädd. Men det visade sig att jag var rädd för hamsterns små tänder, och av att det verkade som att hamstern inte brydde sig om människor, eller som att den brydde sig om någonting. Jag köpte en större bur till henne och ställde in buren med Fifa i ett av de obebodda rummen. Jag har inget minne av Fifa i dagsljus efter att jag och Laura gick för att köpa en större bur och jag frågade henne, har du funderat på att sluta dricka? Hennes reaktion, som var att vända sig om och springa iväg förvånade mig. Jag trodde jag var hennes räddare.

På något vis hade jag blivit en förövare och djurmisshandlare genom att ta på mig uppdraget att rädda Fifa.  Om jag inte hade gjort detta skulle jag inte vara ansvarig för hela Fifas hamster-predikament, att sluta ensam i en bur i ett mörkt rum. Man riskerar att bli förövare så fort man tar på sig rollen som räddare. Känner man sig ansvarig för allt någon gör blir man snart sugen på att frånta dem deras myndighet. Vad ska du göra av Fifa? Sa John dagen då jag var skulle lämna lägenheten. Jag skulle gå och dricka två små öl och röka en spliff, var vad jag skulle göra. 

Bild: Hieronymus Bosch, Ljuvligheternas trädgård, 1490-1510
Text: Fredrika Flinta