Author Archives: b8tee

sol och kärlek

hej härliga skärsbloggen!

ska man skriva på svenska eller ska man skriva på engelska? den eviga frågan… jag är ju för tillfället skärseldens ambassadör i USA och borde väl egentligen beakta alla mina internationella fans men vet du vad min svenska har blivit såpass anglofierad sedan jag flyttade att jag helt enkelt MÅSTE skriva på mitt modersmål om jag inte ska bli helt integrerad i det amerikanska livet!

iallafall.

härlig dag idag. 18 grader och sol. jag älskar solen och den älskar mig. får mig att må bra och känna att livet är värt att leva (det är sant!). medans alla mina vänner i europa lider i den mörka kylan (fast vissa skulle aldrig erkänna det, eller jo, jag pratade med hanna idag och hon var fan inte glad åt det). jag har på sistone tänkt mycket på att mitt liv styrs av tillfälligheter. som att allt som händer runt mig på något sätt är ihopkopplat med något annat som hänt mig och människor jag möter känner människor jag känner och det får mig att bli väldigt glad därför att det känns som att jag existerar i mitten av världen och alla vägar leder till mig. haha jag skojar, alla vägar leder ju såklart till bakersfield, CA, det vet ju alla! jag och alex hade för övrigt en absolut IKONISK tid på en baskisk restaurang där som vi hade hypeat i flera veckor efter att vi båda utan att veta det hade googlat efter baskisk mat i kalifornien innan vi träffats i SF en dag (på tal om tillfällen!). den inlagda tungan var E X Q U I S I T E.

jaja, snart är det alla hjärtans dag. vad ska ni göra kära läsare? jag hoppas att ni alla har en sexig dejt som väntar på er och att ni får äta god mat och ha en god tid. ingen av mina dejter har bjudit ut mig så jag antar jag får gå till husdjurskyrkogården i presidio själv (en perfekt dejtspot förresten).

puss o kram

/ Beate

Retreat

if i look at you now
my sentiment is this: teeth shatter,
i cower up like a dying dog
sweat trickling down my forehead like beady arrows
aiming for my
stomach growling to expedite you from my guts.
you are my swelling guilt
my mistakes past midnight

your charm, and modest provenance
drew me in inconspicuously
a dance as natural as
one fancied danced before
within the realm of predictability

yet like every dress
you hid a petticoat
far too hideous for your own reticence
my curiosity unknowingly nudging on your calves
eager to devour you
conviction and all

among my ribs you grow now
a slithering skin inside of mine
a parasite upon my flesh
as i turn into a jumbled mess of melting marrow
you wrestle control over my
willing joints

i fret at your presence,
at my own yearning,
our past and future
your journey to my lips proved far too fruitful
: we manifest as juxtapositioned beings

being better off
your worst enemy
swearing:
never having you tread the curves of my arteries again
i light a candle to my own folly
every damn time

Text: Beate Björkengren
Image: Zola Gorgon

Reträtt

om jag ser på dig nu
så är detta känslan: tänder spräcks,
jag kryper ihop som en döende hund
svetten rinner ner för min panna i pilar av pärlor
siktandes mot
min mage, som morrar efter att vräka dig från mitt inre.
du är min svällande skuld
mina misstag efter midnatt

din charm, ditt blygsamma ursprung
drog obemärkt in mig
en dans lika naturlig som
den man trotts dansat förut
i det förutsägbaras värld

men som varje klänning
dolde du en underkjol
alltför otäck för din egen aktsamhet
omedvetet stötte min nyfikenhet emot dina vader
ivrig att förtära dig
med övertygelser och allt

bland mina revben växer du nu
en slingrande hud inuti min
en parasit i köttet mitt
när jag blir till en röra av smältande märg
så brottar du ner mina villiga lemmar

jag gräms för din närvaro,
och min egen längtan,
vårt förflutna och framtid
din alltför fruktsamma resa till mina läppar
: så manifesteras vi som sammanställda varelser

bättre hade jag varit
som din värsta fiende
svär jag:
aldrig mer ska du vandra mina artärers kurvor.
jag tänder ett ljus för min egen dumhet
varje jävla gång

Text: Beate Björkengren
Bild och översättning: Zola Gorgon

En dejt med Thanatos

Genom natten går jag,

tomma skuggor längs vägen

likt gatulampor.

På en date med Thanatos,

hans beniga hand i min.

Förenade i livet, vigda i döden.

Ett löfte om en ring av vallmo

en dag (natt).

Han är en medelmåttig magiker,

fast i sina egna utbrytartricks.

Han tänder min cigarett uppochner,

glad över att stötta en vana

som påskyndar vårat möte.

Han lyfter upp mig för att kika över stängslet.

Gräset är inte alltid grönare,

men det är ändå gräs.

Våra fötter doppade i den mörka avgrunden, Lethe

flyter förbi oss,

en oändlig motorväg,

hans bror skejtandes nerför den.

Ingen kan skejta som honom

men ändå

ser han bara till att skejta som sin bror,

en evig imitation av en Ollie.

Springandes förbi förortshusen,

som inhyser de döda,

gamla Hades hund skäller trefaldigt på altanen.

För skojs skull slår vi sönder brevlådor,

tolv gånger.

Jag är snabbare

men han fångar mig alltid,

vaggad i hans kalla famn;

en påminnelse om detta

once-in-a-lifetime-möte.

Omsluten av hans mamma,

älskar i hennes livmoder,

detta förbund kan inte vara mera än

för alltid.

Sorgsen över att vara ett one night stand,

men medveten om att ett stelt påstötande ÄR oundvikligt.

Bild: Zola Gorgon
Text: Beate Björkengren

A date with Thanatos

Through the night I walk,

empty shadows paving the way

like streetlights.

On a date with Thanatos,

his bony hands clasping mine.

A unison in life, sanctioned in death.

Promised a ring of poppy

one day (night).

He’s a mediocre magician,

getting stuck in his own escape tricks.

He lights my cigarette upside down,

happy to support a lethal habit

to see me sooner.

He lifts me up to peek over the fence.

The grass isn’t always greener,

but it is grass nonetheless.

Dipping our feet in the dark abyss, Lethe

flows by us, 

a never ending highway,

his brother skating down it.

No one can skate like him 

and yet

he only looks to skate like his brother,

forever the imitation of an Ollie.

Running past the suburban homes

housing the dead,

the dog on old man hades porch barking threefold.

For fun we smash mailboxes,

twelve times.

I run faster

but he always catches me,

cradling me in his cold embrace;

a reminder of this

once-in-a-lifetime-encounter.

Enveloped by his mother,

making love inside her womb,

this union can’t last more than

forever.

Sad to be a one-night stand,

but knowing an awkward run in IS inevitable.

ODE TO AN EMO’S ROOM

In my chamber again at last!
A safe haven for a girl unbound by style,
the only sanctuary for a suffering soul.
My Mother, true womb,
what am I to the pale light of the sun? 
Naught but a single powerless peon,
but confined within this coffin
I wreak havoc within my universe.
Decorated by Venus idols not from an aged passed,
but imbued with sweaty boy dreams,
broken spine ideals,
sexy anime girls never betray you. 

Endless streams of eyeliner tears,
concocted magic through online rituals.
To the outside an adolescent sight,
to me the workings of alchemy.
My chamber echoes my vanity
and my distant dreams and aspirations.
Here I can be who I choose to be,
nay, who I must be!
Incarnate evil reincarnated,
dark stormy nights on the open sea,
My waves crash into lighthouses, extinguishing fires,
a Leviathan of broken dreams.

Outside is but the masses fit for madness
ruled by squeezing yourself into a conventional mold and feigning emotional safety.
Alas, it is a world unfit for one such as I
for my existence can be only here
within this cramped space I call home,
encumbered by sins from lives long past
here is the last bastion for wayward thoughts,
like the tower to the Lady of Shallot,
only observing the world through a mirror,
lest she be consumed by her curse.
”And so she weaveth steadily”. 

Ah, here I can brood in peace
to music that evokes the deepest recesses of the soul 
until the day inevitably comes 
when these walls crumble and fall.
If that is fate then so be it!
I shall dawn myself to the world 
and leave this cradle 
to walk with goths and non-goths alike.
But until then I take solace in my own company,
fuckboys just don’t cut it.
My chamber fits only me,
feeding off the dark like a leech.

text: Beate Björkengren

cradle

to be born into the grave
not willing, nor able
the lilacs growing eventually in spring

lulled gently by the cradle
the rotting carcasses of unfulfilled wishes tipping over the edges,
growing like mold

it didn’t have to be that way but it was
and it became the march through the night all of us
like the dance macabre
became morbid figures
dancing the night away

it wasn’t like we had a chance to become
ourselves or anything
after all,

a birth rooted in death is, figuratively, an preemptive strike

living
like burning candles in the wind
not really understanding the meaning of heat

it is fragile

Text: Beate Björkengren
Image: Alexander Norton, “Was ist loss?”, 2015