nestor satt på codex och ritade en slingrande varelse som jag först trodde var en drake… han berättade att han jobbade på en bok “med 100 kreatur”, och visade mig andra skisser i blocket, som han skulle fylla i med små små prickar från bläckpennan. han sa, detta är en interdimensionell parasit, som jesus hjärta med två händer i. jag frågade honom, vad är en interdimensionell parasit? och han svarade mycket allvarligt under sina två buskiga ögonbryn att en interdimensionell parasit fäster sig vid en och suger ut allt det som gör det värt att leva, suger ut all ens potential.
jag var nykter som jag är nuförtiden och nykter beter man sig lite som “en stel dildo på hjul” (ett fmm-uttryck vi minns för livet) men inom en stormar det. jag ville fråga honom om han verkligen trodde på det, om han trodde att sådana saker fanns på riktigt, men egentligen ville jag bara fråga för att bekräfta det jag själv trodde: det finns definitivt interdimensionella parasiter som fäster sig vid en och suger ut ens lycka.
sen jag slutade supa har jag gråtit nästan varje dag, men ibland bah sköljer upplevelser av mildhet över mig, som när jag dök upp på codex igår och det var lugnt och folk stod och gungade till musik som lät som om plantor hade gjort den och några människor satt vid bordet och ritade. andra ögonblick, som när jag flämtade till av det intryck som spräckt gul färg på en industriattrapp framför bauhaus och altbauhus gjorde på mig – eller promenerade runt på eurogida berörd av grönsakernas och frukternas mystiska skönhet.
en ANONYM vän till mig bah, är vi alkoholister? jag var helt miserabel, sen drack jag en flaska vin och vaknade lycklig.
lycklig, ja, lycklig… jag har varit lycklig och nu gör jag en jävla ökenvandring jagad av kåta demoner med feta kukar som sprutar snor, brinnande lava och giftiga spindlar, skjuter spikar – pew pew pew!! i nyktert tillstånd har jag tyvärr insett att jag bär på en djup sorg. jag är på galenskapens rand, st anthony i öknen. att supa gör en glad, plufsig, lugn och tillfreds, men vad ska man då egentligen skriva om. jag har gått runt och varit nöjd med mig själv, legat ner och varit nöjd med mig själv, helt utan att vara driven inifrån. bara gjort saker av ren slentrian, varför inte göra. ätit massa glass o sån skit… läst bloggar från 2003, och forum där äldre svennemän postar om sina motorcyklar. slut på det nu, för annars
zola heter ja
o ja e full
o ja e gla
såna dikter blir det.
man bygger ett tempel för att rasera det! jag bygger mitt tempel nu. ligger i en säng helt utan lakan och äter selleri doppad i chaat masala, späker mig? eftersom jag förnekar mig själv all tröst har jag en direkt och ofiltrerad relation till solnedgången, husen, och människorna; lägger verkligen märke till deras ansikten och hur de är och vad de gör, ett milt liv är det, en sargad mask som ödmjukt kryper fram över marken. knulla mig….. för den jag är
— zola g
Skärselden 