striden

igår på gustav adolfs torg i februaridagsljus kollade jag mig omkring medan jag lyssnade på prince, och fick en idé som var typ: jag behöver inte kränkas av det jag ser nu. 

samma idé som när jag tänker på hur det skulle vara att gå förbi kyrkogården och synagogan och sedan behöva stå och vänta vid det stora övergångsstället. hur det skulle vara om man inte blev arg på trafikljusen. det är som fulheten inte når mig.

minns när jag var tolv och var hemma hos e:s pappa. varför var det alltid så mysigt hos alkisföräldrar. det var helt fulländat där. han hade en tjej som hette anna. anna och uffe byggde en pool och hon kom upp på elsas rum med en röd bricka med mackor med leverpastej och saltgurka på, och té med en enorm sked honung i, man kunde se hur mycket det var för klumpen hade inte smält än och man rörde runt i den.

huset låg vid rälsen. så det kom brunrostiga godståg … men framförallt: att se huset från tåget var toppen. där har jag varit! det är elsas hus! 

elsas rum varpå ovanvåningen och man kunde se andra ovanvåningar bakom träden på andra sidan rälsen. kärlek är detta, skriver bronze age pervert. att se in mot fönster och tänka: kan det bo några medkämpar där inne? som vill strida med mig? 

elsa var alltså en sådan medkämpe. det var något med att dela förståelsen av vilket predikament det var att vara tolv. vi samarbetade för att komma på lösningar. man kan skriva på sina skor. alltså vi skapade mycket fult. men det var inte det som var syftet. 

/Hanna