Min vän sa att för hennes pappa så var att byta kön till kvinna att få göra exakt vad man ville. Det var precis vad jag trodde om att vara en kille, det var så jag föreställde mig det. Jag såg en gång en gotisk bartender som rökte surt, lutad mot bardisken, totalt omedveten om mig. Det var som att molnen skiljde sig ovanför mitt huvud – en uppenbarelse. Handleden hos en likgiltig gotisk bartender som röker – tänk att besitta något sådant!
Då tänkte jag: Tack för att du röker, tack för att du inte ler.
Margaret Atwood sa om killar att “my love for them is visual; that is the part of them I would like to possess.”
Ständigt letade jag efter mitt livs kärlek i spegeln. Varje gång jag kom ihåg att jag inte kunde vara en kille blev jag otroligt ledsen, som om gud själv slagit ner mig. Det quixotiska projektet gick ut på att göra det omöjliga verkligt varje dag, för mig själv om inte för andra människor; att förverkliga det som det för mig innebar att vara “en snygg kille” och gå ut med det i livet, med friheten —
Det vill säga, att kunna vara lycklig, att kunna njuta av sex – att få göra exakt vad man vill.
Vart går gränsen mellan att vilja ha och att vilja va? Är detta något som folk fattar naturligt?
Det är klart, en del män var ju ganska tråkiga. Jag observerade dem… männen…. på gatan eller på ubahn och tänkte, den där hade jag inte velat va, det hade varit lika jobbigt som att vara mig själv. Och hade jag varit tvungen att vara mig själv men som man – vilken fruktan! Kort och säkert skallig som alla män i min familj med tendens till ölmage och… nej, alltså, det var ju inte det jag längtade efter. Och jag känner mig själv, så jag hade säkert haft komplex över min kuk också.
Faktiskt har jag inga komplex över min fitta som är i princip perfekt.
Den snyggaste kille jag någonsin låg med, jag menar tjejer gick hem med honom om han bara snackade med dem på gatan, han hade i alla fall också komplex över sin kuk – som var i princip perfekt.
En transfeminin vän sa till mig att det finns en massa saker män känner att de inte kan göra. Må så vara – många män är ju rädda för att vara bögar, till exempel. Jag ville gärna vara bög när jag var yngre. De verkade tycka om varandra, och sig själva, och knulla utan att bli förnedrade av det. Ingen verkar egentligen tycka om kvinnor, inte heterosexuella kvinnor, inte heterosexuella män, och inte queers heller, för vilken att vara en kvinna är det skamligaste och mest basic man kan vara.
Rädda för att vara bögar ja – vad de inte förstår är att bögar är naturligt coola och dessutom verkar de trivas tillsammans och ha kul, medan queers och flator å andra sidan mest verkade vara upptagna med att anklaga varandra för emotionell misshandel och ropa konstant på en upprättelse som aldrig skulle komma, som om världen vore rättvis – som om det fanns en domare, eller varför inte en lärare, som lyssnar när man säger vad man blivit utsatt för, och straffar de som straffas bör.
Men eftersom personerna som grundmurat deras trauman sen länge sedan lämnat spelet straffar de bara varandra. Nej, det är inte lika kul att vara bunden vid marken och en tung kropp som värker och fundera på sin marginalisering, som det vore att skatea besinningslöst och göra en ollie högt över solnedgången – suga kuk i paradisets lustgård, innan vare sig skam eller olycka fanns.
När jag var typ 16-17 visste ingen vad “ickebinär” var och tur var det, men jag vägrade berätta för fok om jag var man eller kvinna och levde i en sann autistisk enpersonsutopi. Jag älskade att varken behöva berätta eller veta något, den rena subjektiviteten. Sen kom de ickebinära och krossade min dröm genom att iscensätta projektet på töntigaste möjliga sätt, något jag aldrig har förlåtit dem för.
Drömmen var ju något bortom det, att inte sätta fingret på något. Att undfly fingret och det förstelnande (mortifying) i andra människors ögon. Och inte kryssa i någon ruta, istället för att tigga om ett tredje val, som om ens innersta känslor kunde bekräftas av ett formulär.
Mitt livs lycka hängde på hur väl jag övertalade mig själv att fantasin var eller kunde bli verklig, till vilken grad den gick från mina drömmar och in i min uppfattning av verkligheten. Jag väntade på nåt gott och jag skulle komma att vänta på det i hela mitt liv. Som att vänta på frälsaren. Var det detta det innebar att ha en tro?
Jag har nu ingen tro. Jag har lärt mig en del om män och vad de är och vad jag trodde var något helt annat; den som bäst kan förkroppsliga glimten i ögat på en riktigt lurig bög är en cool flata som verkligen inte bryr sig. Tänk att se sitt ansikte varje dag och aldrig se något annat än vad man önskade att det var, det bortslösade vackra ansiktet. Istället för att se sig själv i spegeln och tänka – där är du ju.
Mitt livs kärlek.
Om varje själ sprack upp och gränsen mellan det inre och yttre slutgiltligen kollapsade skulle ingen identitet återstå, utan bara en kärna av längtan för supermassiv för ett mänskligt liv.
Då är man äntligen på änglarnas våglängd.
Text och bild: Zola Gorgon
Skärselden 