Innebörd

familjen håller sig själv som husdjur

[…]

familjen är liten som ett gatukök på stationen

– Elfriede Jelienek

Jag tjuter mig ut ur stillasittandet. En plötslig häftig rörelse för att ta mig ur stolen. “Jag går och jag kommer aldrig tillbaka,” säger jag. Tidigare idag var jag letargisk och jag löser det genom att nu få hybris. Han får något mjukt i blicken, går ner på knä och knäpper sina händer. Det räcker för att jag ska börja längta hem, till honom, fastän han är rakt framför mig.  Det är inte oavgjort längre, jag är den dåliga. Men det är bara jag som ser detta. Han kan inte se min skuld. Jag är ensam i den.

Ska vi inte bara göra något trevligt istället? Säger han. Vi kan gå och köpa kött till din gryta. Det är sol, på vägen äter vi pho. Slaktarens händer är blodiga och vi får med oss en tung påse kött. Vi har gått i 40 minuter, nu är det långt hemifrån. 

Jag kände mig vuxen för 6 år sen när han tog mig med på seminarium, nedsläckt med tjocka sammetsgardiner bakom scenen, om Eva Illouz och föreläsaren sa att ingen idag är någons förstahandsval. Det har alltid funnits någon före. Jag tänkte det inte skadade att tänka så, om kärleken. Jag kände mig vuxen då, men för varje dag blir jag mer och mer som ett barn. Jag jollrar och gråter.

Jag vaknar i natten av att det luktar ben, tänker på skelett som smulas sönder, hur man ska sila buljongen, vad man ska göra av resterna. Sila av och slänga fettet. Jag tänker det är bra att han kan hjälpa mig med det.

I Jon Fosses Hundmanuskripten rymmer hunden Webster hemifrån. Han skäms över sin relation till matte, gamla Oline med sin skvalpande mage, som kramar honom i sängen, men när han återvänder kall, trött och hungrig och plötsligt har den skvalpande magen har bytt mening: blivit till en metonym för kärlek, värme och trygghet. Kärlek, kärlek, kärlek. 

Vi fann varandra i vila. Att handlingar (hållning, tonläge, blick) kändes som de inte hade någon dold innebörd. För att manifestera min längtan till ljuset säger jag till den jag känner bäst: jag går och jag kommer aldrig tillbaka. För att mina handlingar ska få innebörd. Kan du inte se skapande på mig, som en film eller en bekant, säger han. Är det ett kärleksfullt skapande, säger jag.

Jag gråter en gråt jag gråtit förut, som rinner i redan upprivna fåror. Ibland gråter man förlösande, när en ny insikt särar på de gamla tankarna, men inte idag. Stilla, som en familj. Papier maché som stelnat. Mitt grimascherande ansikte klär minnena. 

Antagandet att man kan förändra hur man är mot världen men inte mot de vid sitt köksbord. Pappa kan förändra resten av sitt liv, men inte det mellan oss. Pappa kommer alltid vara oberäknerlig. Mamma kommer alltid svara när jag ringer. En gråt vi sedan glömmer.

Jag får känslan av att det är något jag inte fattat. Livet är inte som jag beskriver ovan. Det är en värdig plats för en själ.


Text: Fredrika Flinta
Bild: Lisa Vanderpumps Rose av Fredrika Flinta

Leave a Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s