Incel mind tricks

om man hatar sig själv kan man förälska sig i någon i hoppet om att de ska erkänna något i en som man inte vågar tro på.

sök folk som väcker en känsla av mindervärde i dig, så att deras kärlek för dig ska visa, bevisa ett värde. men det blir aldrig så, för vem vill älska någon som uppvisar en uppenbar känsla av mindervärde? bara psykopater vill vara med någon som uppenbarligen ser sig själva som mindre värda än dem själva.

och om de älskat dig – då frågar du dig vad det är för fel på dem, om de är villiga att förnedra sig till att älska dig, en värdelös person.

man sätter en fälla för sig själv – och det är också tricket. att skapa situationer som aldrig kan lyckas. uppfinner ekvationer som oavsett hur man löser dem alltid slutar på noll. 

de som fått en att känna sig värdelös, dem älskar man mest och alldeles förtvivlat., för i ögonblicket ens ego krossas får de ett enormt värde som de enda som kan sätta ihop det igen.

du ser dig själv som svag och du föraktar de svaga. du slår dig an de starkares sida. du blir mobbad och du önskar att du vore en av mobbarna. du vill varken hjälpa eller bli hjälpt av andra som lider. deras lidande gör dem svaga och fula i dina ögon; lika svaga och fula som du själv, lika hjälplösa.

man förstår inte gränsen mellan sig själv och andra. tror att andra människor bevisar något om en. att en snygg flickvän bevisar något om en: att man är den sortens kille som har en snygg flickvän. eller den sortens tjej som den sexiga killen vill ha, mycket mer än vad han vill ha andra tjejer, fastän han kan få andra tjejer. 

om han inte kan få andra tjejer, vad är han då värd?

vilken sorts kille hade behövt vara med dig? inte en kille som vore värd att ha. 

de som är värda att ha, de vänder sig bort… mot andra vyer du inte kan se men desperat vill blicka; vyer utan dig, oförstörda snölandskap utan smutsiga mänskliga fotspår.

du vill inte ha den tjej som är nördig och osäker som dig, du vill ha den tjej som den killen du önskade att du vore som har, för då hade du varit som honom, utvald av den kraft som skapar och formar världen. 

du ser tjejer eller killar som är som dig och du vämjs, du äcklas, det är som när man hör sin egen röst inspelad för första gången – låter jag verkligen sådär? ser det ut så när jag skrattar? fruktansvärt. man vill inte känna igen sig själv, man vill bytas ut. det man saknar söker man i andra. 

och vad är det de har som man själv inte har? det där undflyende ljuset. du, som för alltid går bort ifrån mig, du som aldrig kommer. det som skiner, kraften att revolutionera världen. guds andedräkt, skönheten. att inte bara känna den utan att vara den. att vara den utan att veta att man är den och leva i evig nåd.

är det inte underligt när man märker att någon projicerar saker på en? när de ser en är det som en månförmörkelse; något annat, mystiskt, rör sig över ens ansikte, i utrymmet där betraktarens ögon träffar det som strålar. där och då vet man: jag kommer att göra dig besviken, för det du vill att jag ska ge dig är ingenting som någon människa kan ge. 

allt jag kan ge dig är detta: att jag är den jag är, och att jag är det när du är med mig.

blir man väl älskad tänker man att man måste ha lurat dem. att man fått dem att tro något om en själv som inte är sant; att man är bättre än vad man egentligen är. och hur mycket man än har önskat att någon annans kärlek för en ska bevisa just detta – att man faktiskt ÄR bättre än vad man tror att man är – så känns beviset plötsligt falskt och opålitligt. och återigen måste kärleken bevisas, under svårare och svårare prover.

så du tror att du älskar mig? det tror du? men hade du älskat mig om jag var otrogen mot dig? om jag hånade dig framför dina vänner? om jag sårade dina känslor och ignorerade dig när du ville komma åt mig? är jag så älskvärd att jag är värd det? hade du älskat mig om jag sket på mig, hällde syra över mitt eget ansikte, blev nazist? nähä? då har du väl aldrig älskat mig. 

först vill man vara så vacker att alla som ser en måste älska en. sen säger man, sviket och misstänksamt: men älskar du mig bara för att jag är vacker?

den villkorslösa kärleken. att söka en kärlek som aldrig kan förnekas. man kunde kalla den gudomlig om man tror på att den finns. men

det är det som är grejen – hur många gånger nån än säger “jag älskar dig” kan såna människor inte tro det i mer än tre minuter. så de söker obesvarade känslor och dödlägen, för att vänta på frälsning håller hoppet om frälsning vid liv. de vägrar erkänna något så bräckligt och alldagligt som den verkliga mänskliga kärleken.

inte bara våra älskare eller kärleksobjekt får lida; alla andra våra nära får lida, eftersom de står nära oss och vi avskyr oss. hade du inte stått så nära mig och visat vart jag slutar, då hade jag varit oändlig; då hade jag kunnat vara det jag önskar att jag vore, men du, med din kärlek för mig och dina töntiga intressen och dina brister – du ringar in mig mig. 

visst är det sant att jag med djupaste desperation och förtvivlan älskar en värld som varje dag går förlorad, att jag älskar friheten när den slipper ur mitt grepp. men vad kan mina vänner råda för det?

är man inte den bästa, coolaste, mest åtråvärda, då måste man vara en total nolla. det kan inte bara vara det att man är normal, emotståndlig för många, för andra tilltalande nog. då vore man ju som alla andra, och det kan man inte tolerera; man måste bevisa att man är något mer, oemotståndlig, och om inte det, odräglig, ohjälpligt fördömd.

så tror man att man tar sin plats i himlen, bredvid upp-och-nervända helgon, som helgonet av den eviga förlusten. ett idiotiskt trick egentligen; att sumpa sin enda chans att uppleva, om bara för en kort stund, det som mest liknar paradiset på jorden. att aldrig ge sig själv den kraft som skapar världar.

vi tror att vi inte är älskade. problemet är inte det. problemet är att vi inte älskar andra människor. vi är inte villiga att ge dem någonting. visst, man kan tänka att “om de bara gjorde så och så, då skulle jag älska dem”, som att man behövde tillåtelse, men låt oss vara ärliga – hade de gjort som du önskade, då hade målstolparna ändå flyttats, tills de äntligen når det dödläge du söker, där ingen kan göra dig nöjd. man måste älska dem först. vare sig man vinner på det eller inte. som att vinst eller förlust skulle betyda något. vem eller vad räknar egentligen poäng? den enda verkliga förloraren är den som inte spelar.


Text och bild: Zola Gorgon

Leave a Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s