Post-ana


När det var lunchdags på universitetet brukade jag köpa färdig sallad och sätta mig själv i ett av katedralens fönsterhål. Jag ville vara osynlig under de där få minuterna när synfältet förändrades och hela världen blev en stor tallrik. Sedan när jag tittade upp igen var campus annorlunda. Sömnigare, tuffare, dagen blev platt och vit.

Min syn på mat, som motsats till kultur, en för primitiv njutning för att ägna sig åt tillsammans med andra, berodde kanske på alla halvoffentliga skolmåltider man tvingades till tidigare i livet, under grundskolan. “The model diet” (frukost: kaffe, lunch: 1 ägg, middag: 1 ägg) jag är en av de få måltider jag minns från den tiden. Det var inte något jag åt ofta, men det knådade sig tydligen på min hjärna och blev ett minne. Så jag delar nog detta minne med flera andra post-ana kvinnor. Ett sätt att säga nej till alla gemensamma måltider.

Det jag således minns av att äta när jag flyttade hemifrån i början av det senaste decenniet är kyckling och rökt lax direkt ur förpackningen. Jag minns mozzarella som jag stoppade i fickan inne i sainsburys och väl ute rev jag upp och åt med händerna, jag minns munkar (8 st för 2 pund). Det fanns en frihet. Hot girl food har sin charm i att den inte försöker äga rummet.

De som föredrar porr framför sin partner kanske gör det av rädsla för att tappa kontrollen. Sexets och måltidens djuriska impulser liknar varandra. Språket försvinner när alla böjer ryggen över maten. Du är sårbar, du kan inte äta den utan att låta den röra dig. Det är samma taktila upplevelse som sex, varma djurdelar och juice som utsöndras.

Att skriva om ”ren” och vegansk mat är mer avlägset från de sensationerna, kanske för att det inte är särskilt spännande eller roligt att vara helt ren och säga nej till vårt ursprung, det fördärvade i människan. Bor ondskan i det depraverade och blodiga, och håller cruelty free då det på avstånd? Jag vet inte, men jag vet att det kräver kreativitet, fantasi och planering för att göra slaktkroppar ätbara.

Det är trevligt med en spänning mellan det man ser på tallriken och själva smak- och tugg-upplevelsen. Om ondskan bor i det depraverade och blodiga kan kanske att äta djur tillsammans vara ett sätt att känna igen och acceptera ondskan inom oss själva. Precis som sex känns ätandet helt annorlunda än det ser ut.

Text: Fredrika Flinta

Leave a Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s