Post-ana


När det var lunch på universitetet brukade jag köpa färdig sallad och sätta mig själv i ett av de många hålrummen på Domkyrkans ytterverk. Jag ville vara osynlig under de där få minuterna när synfältet förändrades och hela världen blev en stor tallrik. När jag sedan tittade upp igen var Lundagård annorlunda. Sömnigare och trögare. Dagen blev platt och vit.

Min syn på mat, som motsats till kultur, en för primitiv njutning för att ägna sig åt tillsammans med andra, kom kanske från alla halvoffentliga skolmåltider vi tvingades till under gymnasiet. “The model diet” (frukost: kaffe, lunch: 1 ägg, middag: 1 ägg) är en av de få måltider jag minns från då. Det var ett sätt att säga nej till alla gemensamma måltider.

Jag vet inte om det jag minns är något åt ofta, eller om lågkalori-dieterna från olika bantningsbloggar hade lättare att knåda sig på min hjärna och bli ett minne. Det jag  således minns av att äta när jag flyttade hemifrån är kyckling och rökt lax direkt ur förpackningen. Jag minns mozzarella som jag stoppade i fickan inne i Sainsburys och väl ute rev upp och åt med händerna, jag minns munkar (8 st för 2 pund) och fisk på burk. I det fanns en frihet. Måltider som är över på 30 sekunder finner sin charm i att den inte försöker äga rummet.

Konstnären Faye Wei Wei’s matinstagram visar upp mat som gör motsatsen. Den är fylld av blixtbilder på åttarätters-middagar, oljiga (eller vad Wei Wei kallar sparkly, glittrande) soppor, kadaver, och fettiga efterrätter tillsammans med ingående beskrivningar av matens taktila upplevelse: exempelvis “texturen av nudlarna var krispiga, sedan mjuka, sedan hårda, sedan mjuka igen”, “tomaterna inifrån kycklingen hålrum var en sådan glädje”. I en post räcker hon upp en grårosa ål mot sin målning av en rosa gris och skriver:  “the eel matched my piggie’s ribbon 😣🎀so cute”. Att se likheterna mellan den utrotningshotade, slemmiga ålen och en oljemålning föreslår en möjlighet att gå vrida om intrycken, gå bortom det som inledningsvis äcklar en. En spänning mellan det som syns på tallriken och upplevelsen av ätandet.

Wei Wei visar explicit upp en förtjusning över att äta djurs delar och vätskor som kött, mjölk, djurfett och fisk. På hennes matinstagram finns en uppriktighet gentemot de egna begären, ett ja till det depraverade och djuriska i människan. Hennes texter om att att äta djur liknar stundtals beskrivningar av sex då de opererar med liknande taktilitet: varma djurdelar och vätskor. 

Sexets och måltidens djuriska impulser liknar varandra. Språket försvinner när alla böjer ryggen över maten. Du är sårbar, du kan inte äta något utan att låta det röra dig. Men om det finns en ondska i köttätandet så kan kanske att äta djur tillsammans, att ägna tid och planering och detta, vara ett sätt att bekanta oss med och acceptera det äckliga inom oss själva. Precis som sex känns ätandet helt annorlunda än det ser ut. 

Text: Fredrika Flinta

Leave a Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s