Bladee

Marknaden var kaotisk och suddig. Men även på en sådan plats hade de handlande människorna en viss definition. Fastän de uppenbarligen existerade i samma utrymme som jag, så verkade de alldeles för vackra för det. Marknadens verklighet kom endast till mig när jag prackade på människor andrahandsteorier jag snappat upp från böcker som “Marknadernas historia” och filmer som “Markus på marknaden”. Marknader är som egna moderna samhällen i miniatyr, tänkte jag. Och i dagens samhälle ansågs jag vara en lite tråkig person. Jag hade varken modet att röka cigg på toaletterna på rasterna, eller att shotta tequila med resten av mina kollegor på våra after work-fester. Kanske hade jag bara nyss fyllt 20, men jag förstod redan att saktmodets dygdighet var en ren och skär lögn. Vilken sorts framtid väntade mig om jag redan, även i detta miniatyrsamhälle, var helt oanmärkningsvärd? Omkring mig gick coola unga par runt och letade efter retromöbler att fylla sina vackra lägenheter med. Vad gjorde jag egentligen här? Vem var jag? Min föraning om att jag skulle komma att leda ett fullkomligt trist liv fyllde mig med en förtvivlan bortom alla ord. Jag skulle precis bege mig tillbaka hem, när jag hörde någon ropa mitt namn.

De säger att livet är en slump, men jag tror att mitt möte med Cameron den dagen var del av något mycket större än vi två. Man hade kunnat säga att det var som det efterlängtade svaret på mysteriet Julius Ceasar viskade när han blöd ihjäl på senatens golv. Eller var det mer som svaret på Sphinxens gåta? Jag antar att det inte spelar någon roll. Du förstår, om jag var tråkig, så var Cameron spännande. Det roliga och det skrattliga vandrade vid hans sida vart han än begav sig. Som om han rest världen runt växte Cameron upp och blev den starkare, mer solbrända, och betydligt mer självsäkra av oss. Folk tyckte att han var sexig, och han sågs alltid med ett leende på läpparna. Det blev vår plikt som bästa vänner att undersöka alltingtillsammans, att dra varje värja som gick att dra. Men var det verkligen en bra idé?

En viss “Bladees” uppdykande hade fångat mina vänners uppmärksamhet den sommaren. Han var det enda de pratade om, och det enda de lyssnade på. “Så imponerande är han faktiskt inte,” brukade jag säga, för att övertyga både mig själv och mina vänner, men sanningen var att jag var mer än imponerad. Jag…

Jag…

Jag tolkade helt enkelt Bladee självständigt, och observerade honom från andra, mycket märkligare vinklar. Kanske var det fånigt at mig, men jag fann honom fascinerande. Jag minns en kväll på en hemmafest, då en vän till mig satte igång låten “be nice to me”, och en underlig röst i mitt huvud svarade, “det ska jag.”

Bladee var så fri… fri på ett sätt jag inte var. Skulle jag någonsin bli så fri som han? Jag måste försöka. Han som är fri från rådande moral och förnuft kan åstadkomma vadsomhelst. Precis som Marquis de Sades hjältinna Juliette, måste jag befria mig själv för Bladee.

Natten innan jag stötte på Cameron på marknaden hade jag det galna infallet att be till Gud innan jag gick och lade mig. Hur går det nu igen? frågade jag mig själv, men sen kom orden till mig.

“Fader vår,” började jag, “helgat varo ditt namn. Må ditt rike komma, må din vilja ske…”

Vem kan säga vad som hände sen? Allt jag minns är att jag hörde samma fruktansvärt underliga röst som på hemmafesten. Den verkade komma från inuti mig.

“I anden! I kroppen! I ögonen! I båda händerna! I blodet och andedräkten! I klingan!” ekade den genom min själs kammare. Min hjärna tömdes och jag störtade ner på sovrumsgolvet i djup sömn. Jag minns inte vad jag drömde den natten. Bara den där rösten – den där underliga rösten… Oskyldigt undrade jag om orden fortsatte att formas inom mig. Märkliga tankar och vansinniga tankar och allegoriska tankar spred sig. Om jag bara vetat vad som väntade.

“Hallå, Ilia!”

Jag vände mig om och såg min bästa vän, lika munter som alltid.

“Hej Cameron,” sa jag, “hur är läget? Jag skulle precis gå.”

“Redan?” sa han besviket. “Jag skulle ha älskat att hänga med dig, bro. Jag letar efter ett uråldrigt svärd att hänga på väggen i min nya lägenhet. Du är alltid så bra på att hitta sånt.” Sen lystes hans ansikte upp. “Du kommer aldrig kunna tro vad jag ska göra ikväll!”

“Vadå?” frågade jag. Cameron gjorde många otroliga saker och det verkade troligt att vad han skulle berätta för mig, vad det än var, faktiskt skulle låta trovärdigt. Men vad han berättade därnäst var verkligen förbluffande.

“Jag har biljetter till Bladee-konserten,” sa han.

“Du skojar,” svarade jag, och min hänryckning måste gjort intryck på honom, för han bjöd mig direkt att följa med.

Den kvällen, när vi förfestade hos Cameron, så insåg jag att det var ödet snarare än slumpen som fört oss samman, och med samma människor som jag mött hundra gånger förut, på andra hemmafester och häng. Alla verkade ovanligt intresserade av att konversera med mig, mycket mer än vad de någonsin varit tidigare. De kommenterade till och med min utstyrsel, och sa, “du ser jättebra ut ikväll, Ilia!”

Om det fanns en gud som slängt mig, så var detta en gud som plockat upp mig igen. En gud som förstod mig och mitt djupa behov av frihet. Av att vara fri för Bladee. Var det samma gud som besvarat min bön natten innan? Vad den rösten än var för något så bestämde jag mig att tro på den. “Ubern är här om fem minuter!” sa Cameron. Brum brum – så var vi på väg.

Jag minns inte mycket av konserten. Vem skulle kunna minnas sådan ekstas efter att den är över? Men efteråt, när konserten var över, så la Cameron armen om mina axlar och viskade i mitt öra: “Det finns en överraskning åt dig. Gå upp för trappan och knacka på den gula dörren.”

“Vänta, varför det?” sa jag, men Cameron bara blinkade åt mig.

Vad överraskningen än var, så lydde jag. De väntade på mig i mitten av ett enormt rum med en underbar utsikt över natten. En stilig kille i en röd tröja erbjöd mig den ultimata frestelsen. “Bladee är här. Du måste ge honom ditt hedrande.”

“Du vet vad du måste göra,” uppmanade hans följeslagare mig.

“Snälla!” svarade jag utan att tveka. “Jag ska göra det.”

Bladee, du kan komma in nu,” sa en av de unga männen på svenska. Jag var stel av förväntan. En minute senare kom Bladee in i rummet.

Ibland sägs det att vissa kändisar är “trevliga och jordnära”, men nu förstod jag vad det verkligen betydde. För i hans ögon såg jag inte den trendiga unga stjärnans kyliga glans, utan värmen som återspeglades från ögonen hos de ödmjuka kor som hans förfäder en gång måste ha fött upp, i sina små stugor, i det lilla kalla landet så långt borta.

Det måste vara du som är min väpnare,” sa Bladee (på svenska), och jag nickade eftersom jag förstod av mig själv vad han menade, fastän jag inte förstod hans språk. “Men även den mest trogna väpnare förtjänar en dag att själv känna riddarens vansinniga beslutsamhet.” Jag knäböjde framför hans klappstol och förberedde mig på att ta emot hans svärd, som skulle dubba mig in i hans värld. I andra ord så sög jag hans kuk. Och när han kom i min mun, med ett stön som verkade komma från själva djupet av hans varelse, så fylldes min hjärna av ett bländande vitt ljus; där var det, klarhet, intellektuell och spirituell styrka, som om varenda hudcell – inte bara i min kropp men även i min själv – plötsligt hade blivit fullständigt återfuktad. Och då visste jag det. Att jag aldrig skulle vara tråkig.

Jag såg upp med tacksamhet och torkade mig om munnen. Men vad hade hänt med Bladee, plötsligt så tömd på kraft? Han såg fullständigt utmattad ut när han lutade sig tillbaka igen mot stolen, oförmögen eller ovillig att resa på sig igen. “Tack… och varsågod,, sa han, och när han talade verkade han kollapsa in i sig själv, som en ballong några dagar efter festen. Och precis som en ballong tömdes han plötsligt på luft och skjöts genom luften, ut genom det öppna fönstret och in i den stjärngnistrande natten utanför. Jag tappade hakan för andra gången – denna gången av vördnad. Skulle han någonsin synas till igen? Kanske skulle hans resa fortsätta på en annan plats, i en annan stad; kanske på en annan planet. Allt jag visste var att min resa bara precis hade börjat. 

text: Ian Memgard & Zola Gorgon
översättning: Zola Gorgon
bild: Ian Memgard

Leave a Comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s