Jag satt i ett möte med några psykologstudenter eftersom jag länge hade känt mig rätt så galen. De visade teckningar för mig som jag gjort när jag var liten, och frågade mig vad de hade för betydelse. De ville veta vem som var kungen vid mörkrets portar. “Besvara oss!” sa forskningsgruppens ledare, som med sina rödsprängda ögon verkligen tycktes vara vid galenskapens rand. Men min barnpsykologi var ett fantastiskt enigma som inte löstes så lätt – varken genom bildeterapi, IQ-test, eller mystiska frenologiska mätningar av formen på min skalle. Som när man lägger något på ett säkert ställe för att inte tappa bort det, och lägger det så säkert att man inte ens kan hitta det själv, hade jag överlistat mig själv samtidigt som jag överlistat alla andra.
Jag började istället tänka på den dagen jag såg en sexig pappa i solens fulla kraft medan jag köade i oändligheten för att hämta ett paket på postkontoret. Ibland är det så roligt att vara en man som kollar på andra män… speciellt nu eftersom jag har en mustasch, och eftersom det är lite tabu att vara utanför hemmet. Min blick penetrerade hans röv. Varken han eller hans Capri Sonne-drickande unge lade märke till mina lystna ögon. Jag kände coronadammet i värmen som tillsammans med den ljuvliga skammen fick mig att hosta till. På vägen hem tänkte jag på när Verlaine gick för att bikta sig, och prästen sa: “Du har väl åtminstone aldrig haft sex med ett djur, eller?”
Jag började tänka på tinder. Alla homosexuella har numera mycket avancerade namn verkar det som. Bollo, Trollo, Sonquisolo — så heter ni ! Utan framsteg skulle livet vara outhärdligt, och jag antar att samma sak gäller homosexuella män och deras namn. Denna utveckling gör mig glad. Ibland går jag bara runt i min lägenhet med ett glas plommonvin och uttalar namnen; “God kväll, Bollo, och god kväll till dig också, Trollo ” säger jag till mig själv och skrattar gott. Det råder ingen tvekan – jag vet verkligen hur man har kul.
Jag började tänka på mörkret, på mörkrets portar. Min mamma sa en gång till mig, ”Alla bra saker börjar med att vända sig bort från mörkrets portar.” Men hur är det med alla dåliga saker? Jag har börjat tro att de börjar med att ha god smak. Den enda anledningen till att jag har gjort sakerna jag har gjort är god smak. När jag har sex är det i god smak. Jag ligger aldrig där efter sexet är klart och gratulerar mig själv och min knullare över hur bra vi knullat varann. Känslan och njutningen avtar snabbt och oftast känner jag mig ganska främmande till det jag just deltagit i. Portarnas lockelse avklingar lika snabbt när man tagit klivet in och funnit sig själv på portens andra sida – i helvetet. “Är allt okej?” frågar han som ligger bredvid mig. Jag har tröttnat på att vara mitt eget liv. Man är ju sitt liv och ens liv är man själv men jag är jävligt trött på det.
Jag tänkte på han som försökte stänga mörkrets portar. Hur solens oändliga ljus brände hans hy och förvandlade honom till en stelnad saltstod i öknen. Sen tänkte jag på killen i dönerkiosken nedanför mitt hus och hur hans långa ögonfransar mötte huden på hans runda kinder, och jag tänkte på många andra killar jag sett, och jag tänkte på hur det vore om man levde på medeltiden och bara såg en ny snygg kille kanske en gång om året, typ på någon årlig bondmarknad. Vilken upplevelse det måste ha varit då! Det kanske var därför de skrev episka dikter om himmel och helvete medan vi skriver låtar om hur våta våra fittor är fastän de inte alls är våta utan torra som öknen.
Vem var då kungen där vid mörkrets portar? “Vem kan vara härskare över en sådan situation?” sa jag till dessa psykologstudenter. Det finns ingen som kan stänga mörkrets portar, de kan aldrig stängas. Ingen konung i världen hade kunnat förmå det, för mörkrets krafter är eviga likväl som de godas, och de trycker båda två mot porten från varje sida. Men vi har i alla fall valet att vända oss bort från mörkrets portar. Vänd er bort från mörkrets portar, för fan! Jag slutade träffade dessa maniska psykologstudenter, och mitt liv tycktes återigen normalt, men inget är ju normalt och inte gud heller.
Text: Ian Memgard
Bild: Zola Gorgon
Skärselden 