Kära läsare,
Upplever just Du att Du befinner dig i ett slags evigt purgatorium?
Finner Du det svårt att vända dig bort från Mörkrets Portar och in i den Himmelska Glorian, oavsett hur mycket Du kämpar?
Träffar Du ibland på människor och fenomen du misstänker för att vara beklädda demoner utsända på någon mystisk mission för att utmana Dig, eller kanske budbärare med meddelanden Du inte vet hur Du ska avkoda?
Verkar vardagen allt mer allegorisk?
Och har Du kanske till och med börjat misstänka att Du är fjättrad till detta jordaliv, fast i en värld av mörk materia skapad av en ondsint gud, med sanningens ljus ett avlägset minne blott, en flackande låga i själen som blir allt svagare och suddigare?
Denna text riktar sig till Dig!
Det kommer en vändpunkt när spårbanan går runt hörnet samtidigt som cyklarna plingar samtidigt som någon, i bakgrunden, skriker- på vem? på dig? – och ögonblicket man ser bilen i blickfånget som desperat bromsar för att inte döda en, exakt samtidigt som det går upp för en att man kanske, hoppla, kommer att dö, exakt då händer någonting med ljuset på hörnet av huset och man får samma förnimmelse av världen som man kanske skulle ha om man vore ett totalt likgiltigt spöke – inte alls bitter gentemot de levande, för immateriell för att ha några känslor alls, men ändå i allmänhet ganska godmodig på samma sätt som regn eller luft kan vara godmodigt, tagen ur tiden och ur allting med mänskliga affärer som får saker att “spela roll”.
Man ser alltså allt detta – vinklarna på fönstrena och på balkongerna, människornas arga eller glada eller oftast stressade ansikten, ljuset, skyltarna, vattenpölarna, affärerna, alla farkoster på gatan som utgör en fara för ens liv, hundbajset, soporna, gatstenarna, byggarbetarna, lyktorna, linorna, husen i sina tysta attityder – för vad det är, som att ingenting bar med sig någon typ av värdering alls. Immateriell och tagen ur tiden kan man inte döma det. Man måste inte heller döma det. Allting bara är, och extremt mycket, och kunde man verkligen lämna kroppen, som döda kanske gör, och bara flyga runt och likgiltigt betrakta människorna och vad de gör i all evighet vore det… vore det…
Nästan som en spricka, inte i molnen men i det som finns ovanför molnen och innanför molnen och också överallt under dem;
Bilen bromsar en centimeter innan den träffar en, föraren svär och man känner sig riktigt dum i huvudet, som över huvud taget var så nära att orsaka en olycka, som alltid går runt i huvudet och inte i världen.
Sen tänker man på det istället och glömmer bort vad man skymtat.
Well, det finns mycket man kan göra för att glömma vad man skymtat och vad man förträngt att man vet så hårt att man nästan helt glömt det. Man kan äta thaimat, läsa på internet, tänka på vilka man ser på tunnelbanan som man hade velat knulla och vilka man inte hade velat knulla och isåfall varför. Sen kan man också träffa sina vänner, banta, onanera, minnas sina minnen, tvätta fönster, gå på gym, kolla på teveserier, lära sig om muskotnötens historia, och gör man tillräckligt mycket kanske man är trött nog sedan för att somna som en liten gris mellan extremt materiella, verkliga täcken, och inte alls behöva befatta sig med DET DÄR ANDRA som är som en krok i hjärtat som drar i en och lämnar en varken sömn eller ro, för stämningar och förnimmelser kan jaga en hela vägen in i drömmen.
Jaha, och vad sen då? Varför skulle vi ens ha förmågan att önska att det finns mer än “detta här”, om vi inte också kan uppleva det där lilla extra? Vilken fördömd existens vore inte det, skapad av något kallhjärtat och grymt. Man tigger ju efter att gud, vilken som helst, ska sträcka sig ner med en riktigt stor gaffel och spetsa ens hjärta för mindre, så man får veta vad det verkligen är att finnas. Låt oss säga att i princip, som i den lökiga allegorin, finns det två vargar inom dig, en som troget arbetar med att fjättra den andra, som en byggare som dag efter dag bygger samma mur, och så den andra, som, om du hörde dess extatiska ylande, skulle driva dig till ett sådant vansinne att du aldrig mer kan arbeta eller använda en telefon på det normala viset. Vilken som vinner? Kära läsare, välj väl!
Text: Zola Gorgon
Skärselden 